Mina osynliggjorda ulqomaner:
I ett Sverige präglat av utbredd otrygghet och rå brottslighet väljer inte desto mindre många att dra slutsatsen att det är rasism och "islamofobi" som utgör de problem det är mest angeläget att bekämpa. Detta perspektiv är i första hand det progressiva etablissemangets, men återfinns också i de mycket breda lager inom vilka man är för jagsvaga att ifrågasätta samhällets auktoriteter, även när den lägesbild dessa målar upp radikalt avviker från vad man kan se med sina egna ögon. Vad mer är, även i de lager inom vilka man faktiskt sedan länge avfärdat etablissemanget som förljuget frodas föreställningen att rasism och vad som i media med varierande sanningshalt kategoriseras som "högerextremism" utgör någonting synnerligen förkastligt.
Det finns någonting direkt patologiskt i detta, då det hela är ett symptom på hur samhällsdebatten helt frigjort sig från verkligheten. Även i den mån man faktiskt finner rasismen genuint förkastligt som idé, finns idag så många betydligt mer angelägna problem att det fokus som läggs på (vita människors) rasism både är direkt osunt och vittnar om en långtgående oförmåga till ens grundläggande prioritering. Vad mer är, då man betänker orsakerna till Sveriges problem, och givet att människan för att klara sig i sin vardag är fullständigt beroende av den förmåga att generalisera som är ett av intelligensen främsta kännetecken, blir också kravet på att ingen bör uppvisa någon som helst rasism till en i högst bokstavlig bemärkelse omänsklig doktrin.
Vad detta krav kokar ned till är att pensionären som bor i en trappuppgång där flera grannar nyligen blivit rånade inte får dra sig för att öppna dörren för främmande människor med utländskt utseende; att kvinnan som går ensam hem från krogen i en stad där flera våldtäkter nyligen skett måste behandla alla hon möter på vägen lika; att den traumatiserade högstadieeleven som nyligen blivit knivrånad inte får uttrycka sig nedlåtande om förövarnas ursprung; att de småbarnsföräldrar som fått evakuera sin familj efter att ett bombdåd förött den egna bostaden inte får använda nedsättande ord när de beskriver personerna som slagit deras vardag i spillror, och så vidare. Detta är inte bara en hållning som helt ignorerar det faktum att människan är just mänsklig, utan också en direkt masochistisk livsåskådning. Vad vi finner här är en filosofi för självmordspakter och dödskulter, men näppeligen en sådan för ett livskraftigt samhälle.
I praktiken bidrar i stort sett alla former av avståndstaganden från (vita människors) rasism till att stärka denna patologiska ordning. Den som inleder en mening på formen "Jag är inte rasist, men..." kommer inte bara bli hånad och uthängd av den nya klassens offentligt avlönade regimlojala rebeller, utan visar framför allt prov på slavmentalitet. Den som inleder sin kritik av ett depraverat etablissemang med att indirekt bekräfta den för detta så centrala tesen om rasismen som en av vår tids mest avgörande problem skjuter inte bara sig själv i foten, utan bidrar framför allt till att legitimera och stärka den ordning han valhänt försöker kritisera. Det enda sätt på vilken denna ordning kan undergrävas är genom att vägra anpassa sig till den.
Vad har då föranlett framväxten av rasismnarrativet som vi känner det idag? Följer vi spåren bakåt i tiden finner vi inte bara ledtrådar i kristendomen, utan också i hur rasistanklagelsen snabbt blev ett vapen under det kalla kriget. Mer intressant är dock frågan om vilka mekanismer som upprätthåller och förstärker denna ordning. Skrapar man lite på ytan finner man snart att rasismen är big business. För den förening som söker bidrag ökar sannolikheten att också bli beviljad sådant betydligt om man i sin ansökan anger antirasism som verksamhetsområde. Inom såväl offentliga som dygdsignalerande "privata" organisationer öppnar ett antirasistiskt engagemang karriärvägar. För den kulturarbetare som hoppas på ett positivt och intäktsfrämjande omnämnande i media ökar också en serie högljudda ställningstaganden mot rasismen sannolikheten för ett sådant. Et cetera.
Inte sällan sammanfaller detta med en sektmentalitet så långt gången att man faktiskt är övertygad om att (vita människors) rasism utgör ett i allra högsta grad reellt problem. Vad mer är, i den mån man faktiskt önskar ett Sverige dit vem som helst i hela världen helt fritt kan resa för att därefter leva på bidrag, är denna analys i allt väsentligt också riktig. I många fall är dock rasismnarrativets tillskyndare fullt medvetna om att konsekvenserna för samhället av detta är negativa, men också om att de inte desto mindre personligen kommer gynnas av att ansluta sig till det. Här finner vi intressant nog en mekanism som inte bara gäller rasismen, utan också frågor som brottsbekämpning, straffskalor, feminism, med mera. I hjärtat av den progressiva politiken återfinns i själva verket en utbredd tendens att gynna den egna karriären genom att äta upp utsädet, i den krassa vetskapen att sådden med största sannolikhet kommer inträffa på någon annans vakt.
