2020-01-24

Om vetenskapsbegreppet som vapen i den progressiva politikens tjänst

Mina rivaliserande magiker som förbereder sig för slutstrid i Venedig:

Till de mer förbisedda aspekterna av begreppet vetenskap hör att detta är i allra högsta grad politiserat. Vill man göra det enkelt för sig räcker det med att hänvisa till den så kallade "genusvetenskapen" för att påvisa detta, men att den rena ideologiproduktionen flyttat in på universiteten utgör i själva verket bara ett extremt exempel på någonting som å ena sidan går mycket djupare, men som å den andra i normalfallet också är betydligt mer subtilt. I grund och botten handlar det inte så mycket om att vetenskapen slutat producera vetenskap som att den blivit politiskt lyhörd och servil. Detta sammanfaller med att vetenskapen som begrepp knutits nära den progressiva politiken, och att gränsen mellan vad som brukade vara två väldigt skilda världar därför också luckrats upp.

Det årliga arrangemanget March for Science är ett särskilt talande exempel på denna utveckling, då tillställningen på pappret är en manifestation för vetenskapen men i realiteten utgör en protestmarsch mot alternativa medier, Donald Trump och brexit. I praktiken märks dock ofta samma tendens i vetenskapsproduktionen som sådan. Viss forskning görs helt enkelt aldrig, då de förväntade resultaten inte skulle vara politiskt acceptabla. Detta får till följd att många naturvetenskapsmän tiger om sakförhållanden som för dem i deras yrkesroll är uppenbara, eller att de rentav väljer att åsidosätta den vetenskapliga metoden för att till exempel kunna bortförklara markanta, systematiska och beständiga skillnader mellan individer, kön och populationer som socialt betingade, även när det mesta tyder på att så inte är fallet. I den mån en studie däremot utmynnar i ett för makten efterfrågat resultat, blir emellertid denna snart alldeles oavsett graden av osäkerhet eller antalet studier som visar någonting helt annat föremål för nyhetsartiklar som inleds med de mycket förrädiska orden "Forskning visar".

Denna smygande politisering av forskningen blir inte sällan som mest tydlig i populärvetenskapen. Populisatorer som Richard Dawkins, Brian Cox och Michio Kaku, liksom Youtubeprofiler som Veritasium och Tom Scott, förkroppsligar i varierande grad just denna hybrid av vetenskap och ideologi, vilket också snabbt framgår av både resonemangen de för och deras framtoning när de framför dem. Vad mer är, vad detta avslöjar är inte bara att vetenskapen påverkas av politiken, utan också att man i ett utslag av flagrant rationalism med hjälp av vetenskapen söker besvara de värderingsfrågor och metafysiska spörsmål som ligger bortom vetenskapens domäner. Denna hopblandning av vad som i grunden är två högst oförenliga storheter blir därmed inte bara skadlig för vetenskapen, utan också för samhället i stort.

Bakom allt detta återfinns en verklighet bilden av den progressiva vetenskapen inte förmår leva upp till. Om att naturvetenskapen är ett väldigt kraftfullt verktyg vittnar visserligen åtskilligt i vår civilisation, men den är också mycket mer begränsad än den gängse idoliseringen av den låter påskina. Formelsamlingarnas eleganta ekvationer förutsätter i regel omständigheter som helt friktionsfria ytor och perfekta vakuum, vilket ofta gör dem till en i bästa fall grov uppskattning av vad som kommer att ske i den verkliga världen. I stället tvingas man i påfallande hög utsträckning förlita sig på allt annat än exakta metoder som heuristik, approximationer, simuleringar, vindtunneltester, intuition, yrkeserfarenhet och hantverksskicklighet när de konstruktioner som därefter marknadsförs som produkter av vetenskapen skall tas fram.

Till detta kommer att vetenskapen även när omständigheterna faktiskt är idealiska inte sällan saknar svar också på till synes elementära fysiska frågor, samt att många av de system som i teorin är möjliga att förutsäga med naturvetenskapens hjälp i praktiken fortsätter gäcka oss då detta skulle kräva mer beräkningskraft än vad mänskligheten någonsin kommer få tillgång till. Vad mer är, att vad som skapat legitimitet för det whighistoriska synsätt som präglar de progressiva ideologierna är just tekniska framsteg kan vid första anblick tyckas bekräfta synen på vetenskap och ideologi som två sidor av samma mynt, men faktum är att mycket tvärtom talar för att vetenskapen befinner sig i stagnation. De till synes revolutionerande förbättringarna av konsumentelektroniken som ofta tas för utslag av stora vetenskapliga framsteg, utgör i själva verket resultatet av mindre förbättringar av gamla och sedan länge välkända innovationer. De stora och omvälvande upptäckterna, däremot, ligger i det förgångna.

Intressant nog bjuder vetenskapen själv på flera motbilder till den idag så förhärskande synen på denna som en komplett och helt igenom rationell världsåskådning. I elektricitetspionjären Nikola Tesla finner vi inte bara en briljant vetenskapsman, utan också någon som med tiden utvecklades till en fullfjädrad esoteriker. Albert Einsteins epokgörande upptäckter av de särskilda och allmänna relativitetsteorierna hindrade honom inte från att ägna en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt att bjuda kvantmekaniken motstånd. Fred Hoyle var så övertygad att den big bang-teori som än idag bär det namn han gav den i förlöjligande syfte var felaktig, att hans mest banbrytande upptäckter närmast var biprodukter av hans försök att motbevisa denna. På hemmaplan finner vi också astronomen Peter Nilson, som sent i sitt liv valde att skildra naturvetenskapens universum som väldigt gåtfullt, farligt och oberäkneligt i romanen Rymdväktaren och dess uppföljare Nyaga.

Riktigt intressant blir det dock i en text från mars 2019 av en Julian von Abele, som trots att denne ironiskt nog själv väver samman just vetenskap och politik förmår bidra med ett väldigt suggestivt perspektiv. I hans text möter vi vad som framstår som en märklig syntes av Liu Cixin, H. P. Lovecraft, Oswald Spengler, Mencius Moldbug och ovan nämnde Peter Nilson. Den som inte är fysiker kan med fördel nöja sig med att skumma igenom delarna om allmän relativitetsteori och kvantmekanik då dessa är väldigt tekniska, men trots den avskräckande verkan dessa kan ha fyller de inte desto mindre en funktion. Vad von Abele målar upp är ett universum så komplext att det snabbt upphör att vara beräkningsbart. Detta översätter han därefter till det mänskliga samhället, och argumenterar för att kombinationen av ett informationsöverflöd och uppluckrade hierarkier gör samhällsutvecklingen oöverblickbar och omöjlig att styra, vilken enligt honom obönhörligen leder till kaos och att civilisationer går under.

Enligt von Abele förklarar denna mekanism ytterst alla historiens många exempel på civilisationskollapser. Vad mer är, han argumenterar för att vi idag – inte minst till följd av det aldrig tidigare skådade överflöd av information internet tillhandahåller – åter befinner oss nära en sådan kollaps, och finner i den rekordsnabba rörelse vänsterut den (amerikanska) politiska mitten de senaste åren uppvisat ett tydligt järtecken om vad som komma skall. Det hela blir bitvis något högtravande, och till syvende och sist är det det upp till läsaren själv att avgöra på hur stort allvar man bör ta von Abeles tes. Som motbild till det progressiva narrativet om vetenskapen som både allvetande och ett ideologiskt universalverktyg är den dock svår att avfärda som ointressant.

I begreppet vetenskap finner vi någonting som på en och samma gång förknippas med både en rationell grundsyn och esoterisk verksamhet. I det allmänna medvetandet kan vetenskapsmannen såväl vara en stringent logiker som en faustisk trollkarl. Att de progressiva ideologierna gärna vill sola sig i vetenskapens glans bör därför inte förvåna någon, men i progressivismen finner vi inte desto mindre en kraft som inte för ett ögonblick drar sig för att begå våld mot samma vetenskap. Det vetenskapsbegrepp som på senare år seglat upp som ideologiskt trendriktigt bör därför ses som en front för vänstern, snarare än någonting som har särskilt mycket med forskning och vetande att göra.