Mina tappra antiliberala agenter bakom fiendens linjer:
Efter att världen en tid faktiskt hade gått mot mer av den ekonomiska jämlikhet ideologier som socialismen så länge förfäktat, fick ord som "sinekur" under 1900-talet något daterat över sig. Idag är vi emellertid på många sätt tillbaka där vi startade, då den kast som går under namn som "den nya klassen", "the managers" och "den djupa staten" med tiden utvecklats till det progressiva samhällets frälse, med allt vad detta innebär av inofficiell makt, utmärkelser, titlar, status, karriärmöjligheter, en rik flora av välavlönade chefsbefattningar, särskilda förmåner och återkommande miljardregn över de redan rika. Vad vi finner i denna samhällsklass är med andra ord inte bara ett särskilt gynnat toppskikt, utan också en skara som – även om de utvalda själva är alldeles för skolade i eufemismer, floskler och akademiskt fikonspråk för att öppet medge detta – på många sätt fyller funktionen som det progressiva samhällets aristokrati.
Sett till de yttre formerna är överensstämmelsen så gott som fullständig. Inom den progressiva aristokratin åtnjuter man inte bara hög status och materiella fördelar, utan anser sig därtill vara givna ledare som följaktligen också förtjänar populasens oreflekterade respekt, lydnad och undergivenhet. Man håller sig med egna koder, värderingar, intressen, språkbruk och sociolekter med det outtalade syftet att resa oöverstigliga barriärer mellan å ena sidan den egna ingruppen och å den andra den breda allmänheten. Vad mer är, i det faktum att man dessutom bejakar kosmopolitismen och globalismen finner vi ännu en parallell till de forna tiders adelsmän som, i synnerhet före nationalstatens tillkomst, i regel hade betydligt mer gemensamt med aristokrater i andra länder än de bönder som var deras närmaste grannar.
Vad vi rent funktionellt har att göra med är dock inte en aristokrati i egentlig mening, utan snarare vad man skulle kunna beskriva som skuggan av en sådan. Den kast som idag åtnjuter aristokratins alla fördelar förmår inte fylla upp vare sig rokokokostymen eller riddarrustningen, utan utgörs i bästa fall av medelmåttor som – efter att de tämligen tafatt försökt tillägna sig den forna aristokratins uttryck, seder och manér – nu låtsas vara någonting de varken är eller förmår leva upp till. Den progressive aristokraten har inte uppnått sin ställning till följd av prestationer, utan genom sin fallenhet för renodlad parasitism. Den progressive aristokraten utmärker sig inte för sin värdighet, utan genom att vara inbilsk och dumdryg. Den progressive aristokraten känner sig inte manad att ta ansvar, utan vill i första hand maximera sina förmåner. Den progressive aristokraten skulle aldrig komma på tanken att kämpa för någonting större än sig själv, utan är inåtvänd och hedonistisk. För den progressive aristokraten finns därtill inte någonting sådant som ära, utan bara nihilism, rationalism och utilitarism. Kort sagt, den progressive aristokraten misslyckas fullständigt med att leva upp till de aristokratiska idealen.
Här infinner sig ofrånkomligen frågan vad man kan göra åt detta. På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting är vi av den fasta övertygelsen att varje civiliserat samhälle kräver en stark aristokrati, men i de progressiva charlataner som idag gör anspråk på att utgöra en sådan finner vi inte ens ett dåligt substitut, utan tvärtom någonting som stinker av dekadens och förruttnelse. I den adel som (något förenklat) en gång sammanföll med den äkta varan finner vi heller inte mycket till hopp, då denna med tiden försvagats så till den grad att dess representanter, i den mån de över huvud taget fortfarande åtnjuter en prominent ställning, till sina förfäders fasa i regel gör detta i egenskap av krämare. För att återupprätta det civiliserade samhället måste därför en helt ny aristokrati byggas upp från grunden.
I den mån det fortfarande går att hitta namn av greve Magnus Stenbocks kaliber i den än så länge rådande svenska adelskalendern har dessa inte bara en given plats även i den återupprättade aristokratin, utan deras gods kan med fördel också såväl utökas som bli föremål för speciallagstiftning som säkrar dessas långsiktiga fortlevnad. Då antalet befintliga aristokrater värdiga förnyat förtroende är sorgligt ringa, krävs dock fler namn om aristokratin skall kunna återupprättas som bärkraftig och meningsfull institution. Värdiga kandidater torde stå att finna i litteraturen, konsten och vetenskapen samt möjligen också i de delar av näringslivet som inte är angripna av svågerkapitalism, men urvalskommittén bör ha ett öppet sinne och inte vara främmande för att leta även bland andra skrån, så länge kandidaterna bedöms vara värdiga uppdraget. Vad som här däremot är av avgörande betydelse är att urvalskommittén i fråga hålls kliniskt ren från alla former av vänsteråsikter, då även ytterst små spår av sådana riskerar att leda till att vi i stället för en aristokrati cementerar etablissemangets nuvarande gunstlingar som en evig kakistokrati.
När urvalsprocessen är avslutad och de nya adelstitlarna såväl fastställda som inbördes rangordnade, är det hög tid att installera de nya aristokraterna på sina blivande släktgods. Ägandeformen för dessa kan med fördel vara den av fideikommiss, då detta i kombination med dels förmåner såsom skattebefrielse, dels strikta regler kring arkitektonisk renlärighet, säkrar att den pånyttfödda aristokratin blir en de långa perspektivens, skönhetens och ansvarstagandets institution. I syfte att såväl stävja tendenserna till dekadens som skapa incitament till framtida stordåd både i och utanför den aristokratiska kasten, begränsas därtill adelskapets automatiska ärftlighet till två eller tre generationer. De arvtagare som lever upp till sina förfäders prestationer beviljas förlängning, medan de hus som visar sig ovärdiga äran med tiden förlorar sina titlar, förmåner och gods till andra mer lämpade för ansvaret. På detta vis skapas såväl möjligheter till långlivade ätter som utrymme för revitalisering när detta blivit någonting nödvändigt.
Målsättningen är inte bara ett samhälle som belönar sina bästa invånare, utan framför allt ett sådant i vilket ett toppskikt får till uppdrag att utgöra goda förebilder genom att stå för sunda ideal, långsiktighet, kontinuitet och icke-urbana värderingar. Att det samhälle som skapas till sin natur också kommer vara ett ojämlikt sådant är inte en olycklig bieffekt, utan någonting vi aktivt eftersträvar. I den mån du instinktivt motsätter dig ett sådant samhälle, är detta också ett bevis på att din liberala avprogrammering ännu inte är slutförd.
