Mina grå revisorer:
Parallellt med en infekterad debatt om hur hälsoaspekterna av den pandemi som just nu härjar i världen bör minimeras, pågår en nästan lika infekterad sådan om de ekonomiska effekterna av samma pandemi, och om de avvägningar som därför ofrånkomligen måste göras när mänskliga kostnader ställs mot ekonomiska. Denna debatt röjer inte sällan att okunskapen om hur vanligt det är att makthavare låter människor dö till följd av att deras liv anses för kostsamma att rädda är utbredd, vilket dock inte gör samma debatt irrelevant utan tvärtom understryker behovet av att diskutera sådana avvägningar även i mer normala tider. Vad som i första hand gör de upprörda invändningarna mot Hakelii och Hessii något ekonomistiska och till synes väldigt cyniska syn på epidemibekämpning värda att undersöka närmare är dock någonting helt annat, nämligen att merparten av dessa debattörers belackare sannolikt snart lär byta fot.
Hade vår syn på ekonomi varit sund skulle såväl privatpersoner och familjer som företag och stater sedan lång tid tillbaka ha avsatt resurser för att klara sig under de kriser som alla vet kommer med jämna mellanrum. En sådan krismedvetenhet har dock inte bara lyst med sin frånvaro, utan därtill vänts till sin totala motsats när världsekonomin blivit mer och mer beroende av att centralbankerna ständigt blåser upp större och större kreditbubblor. Resultatet har blivit en ekonomi som utmärker sig för att aktörer på alla nivåer beter sig som barn. Privatpersoner har blivit tröstshoppande konsumenter som söker omedelbar tillfredsställelse genom att köpa skräp de inte behöver, kapitalister har ersatts av investerare på jakt efter omedelbara vinster och aristokrater har avlösts av demokrater som mer än gärna pantsätter framtiden om detta bara hjälper dem att vinna nästa val. Kort sagt, såväl den moderna ekonomin som dess aktörer präglas av hög tidspreferens, vilket i en tid av djup kris nu föga förvånande visar sig ha förödande konsekvenser.
I den mån hushåll, företag och stater i sina ekonomiska kalkyler faktiskt tagit höjd för de kriser om vilka vi i förväg sällan vet någonting annat än att de förr eller senare kommer, skulle de ekonomiska konsekvenserna av pandemin inte heller bli särskilt allvarliga. Hushållen skulle kunna leva på besparingar en tid, företagen skulle klara några månader utan intäkter och stater skulle utan svårigheter kunna parera oväntade utgifter och minskade skatteintäkter utan att behöva ta sedelpressarna till hjälp. En sådan ekonomi avviker, kort sagt, radikalt från den vi faktiskt har, och i denna omständighet finner vi också någonting som på många sätt gör den fräna kritiken mot bland annat Hakelius och Hessius ganska märklig.
Den som själv sett till att i förväg förbereda sig på den ekonomiska kris vi nu gått in i, kan kosta på sig att hoppas på att alla kvartalskapitalistiska företag som blivit tagna på sängen av utvecklingen skall gå i konkurs. En sådan konkursvåg skulle på sikt också vara väldigt välgörande, eftersom den skulle skuldsanera ekonomin och därmed möjliggöra framväxten av ett mycket mer sunt och välfungerande näringsliv, därtill ett sådant där faktiska ägare stärkte sin makt på ansiktslösa managers bekostnad. För den stora majoritet av hushållen som blivit tagna på sängen av krisen, och i stället för att bygga upp ett sparkapital i stort sett direkt efter denna kommit in på bankkontot lagt varje månadslön på meningslös konsumtion, bör en sådan utveckling emellertid framstå som ett skräckscenario. Dessa hushåll har sedan länge satt i system att leva ur hand i mun, och har därför sällan reserver att klara sig ens en månad utan intäkter. Skulle det ske en stor utslagning av arbetsgivare, skulle därför också dessa hushåll få akuta ekonomiska problem.
Att anklaga den som ser den kris vi nu genomgår som en ekonomisk snarare än medicinsk sådan för att vara kall och hjärtlös är enkelt, och på många sätt också högst befogat. När de ekonomiska konsekvenserna blir uppenbara för gemene man lär dock denna kritik tystna, för att i stället ersättas av högljudda krav på ekonomiskt stöd och gigantiska stimulanspaket. Att anklaga företrädarna för det ekonomistiska perspektivet för att vara cyniker kostar ingenting, men när de ekonomiska konsekvenserna står klara för den breda massan kommer det fokus på de medicinska konsekvenserna som många idag stoltserar med vara som bortglömt. Ytterst få svenskar har förberett sig på den krasch som sedan länge borde stått klart för alla skulle komma, varför det inte heller är någon långsökt gissning att ekonomin under de kommande åren kommer att bli ett väldigt laddat politikområde. Den dekadenta och ständigt poserande medelklass som länge levt gott på lånande pengar kommer få ett bryskt uppvaknande när den plötsligt både behöver vända på varje krona och tvingas till prioriteringar den tidigare aldrig kunnat föreställa sig att den en dag skulle behöva nedlåta sig till.
Huruvida näringslivet bör erbjudas ekonomiskt stöd och lättnader från de restriktioner som i de flesta länder nu lamslår ekonomin, blir i ljuset av detta och för folk i gemen därför i praktiken en betydligt mer komplicerad fråga än vad många just nu vill få den att framstå som. Att motsätta sig en sådan ekonomisk politik av moraliska och principiella skäl är i nuläget enkelt, men för den breda och i allra högsta grad oförberedda massan kommer sådana åtgärder inom kort bli vad som står mellan dem själva och en framtid som för en bortskämd och aningslös medelklass kommer te sig som mardrömslik. Vad som under omständigheterna utgör en rimlig strategi, och hur mycket av chockterapi som egentligen vore nyttigt för de dekadenta medelklasshushåll som både tycker att politiken bör skötas enligt devisen "vi har råd" och utan vidare bränner tiotusentals kronor varje månad på skräp de varken behöver eller har glädje av, blir därför en politiskt väldigt explosiv materia. Desto klarare står dock att om vi vill undvika att ånyo hamna i samma belägenhet framöver, måste också både hushållen, näringslivet och de politiska makthavarna till skillnad från idag lära sig att hushålla med pengar med en finess större än barnets. För att en sådan utveckling över huvud taget skall bli möjlig, måste dock både vårt samhälle och vår kultur först förändras i grunden.
