Mina tappra cherusker:
I tider av pestilens är det som bekant svårt – för att inte säga omöjligt – att värja sig från tanken att såväl isoleringen som karantänen tydligt representerar en platonisk-spengleriansk grotta. För en guénonian eller mensurärrprydd preussisk esoteriker är detta inte nödvändigtvis av ondo, men för den faustiska människan utgör inte desto mindre en dylik belägenhet många gånger en närmast outhärdlig begränsning, då en sådan tillvaro står i direkt motsättning till hennes mest grundläggande natur och fjättrar henne vid en miljö hon av naturen strävar att röra sig bort ifrån. Den faustiska människan är dock en mycket uppfinningsrikedom och anpassningsbar varelse, varför en begränsning av hennes fysiska rörelsefrihet många gånger mer än väl kan kompenseras av en rörelse genom andra rum och dimensioner. En sådan rörelse kan ta sig uttryck i planer för framtiden, magnifika idéer och intellektuella storverk. Den kan också ta sig uttryck i reflektioner kring vad som kunde ha varit, även om det för närvarande inte är.
Till de mer populärkulturellt gångbara kontrafaktiska frågeställningarna hör hur världen hade sett idag ut om Tyskland vunnit andra världskriget. De många försöken att frammana bilden av en sådan värld har inte bara gett upphov till synnerligen överskattade romaner, utan är också en evig inspirationskälla för lättskärrade socialliberala ledarskribenter med skrivkramp. Frågeställningen är dock till syvende och sist en whighistorisk fälla, med det illa dolda syftet att få oss att känna tacksamhet över att historien utfallit precis som den gjort. En betydligt mer relevant och naturlig frågeställning blir därför i stället hur världen hade sett ut idag om 1900-talets båda världskrig inte inträffat över huvud taget.
Hur skulle till exempel Tyskland låta idag, om det inte vore för världskrigen? En del skulle måhända säga att ett sådant Tyskland skulle låta som Rammstein, men Rammstein är i allra högsta grad en produkt av det andra världskriget och förmår därför inte tillhandahålla ett tillfredsställande svar på frågan. Vad mer är, bandet är, trots sina kvaliteter, i grund och botten ingenting annat än en topplistevänlig hybrid av vad Die Krupps och Laibach gjorde långt före dem. Deras popularitet kan sannolikt förklaras med att de erbjuder apatiska människor i en andefattig och nihilistisk värld någonting vitalt och teutoniskt, men det teutoniska kommer i mångt och mycket i form av en ironisk kommentar, därtill en sådan med det anglosaxiskt präglade örat som tydlig mottagare. För ett betydligt mer intressant svar på frågan om hur ett Tyskland i en alternativ tidslinje skulle kunna låta, står däremot det avsevärt mindre kända bandet Das Ich.
Das Ich gör musik som hade kunnat varit typisk tysk modern sådan, vore det inte för all 1900-talets blodsutgjutelse och storpolitik. I deras musik lyser den anglosaxiska hegemonin med sin frånvaro, vilket även det gängse neurotiska förhållningssättet till historien gör. Ekot från skräckromantikerna från Vancouver kan visserligen höras där, men Das Ich är också så mycket mer. Musikaliskt går tankarna inte sällan till Wagner, men här finner vi inte bara det hedniska och Sturm und Drang, utan också Strindberg, absintdrinkaren och expressionismen. Här förenas det oförställda och ursprungliga med det teatrala och romantiska. Här möter Arminius och Goethe varandra. Das Ich förflyttar lyssnaren till en mörk höstnatt i Teutoburgerskogen i en tid då människan fortfarande inte bara var ung, vital och oförstörd, utan därtill delade världsalltet med vargen och Wotan.
När mänskligheten står mitt uppe i ett paradigmskifte och tidningarna dag efter dag fylls av krigsrubriker, börjar den mer vardagliga musiken lätt klinga falskt i öronen. Man söker någonting mer allvarstyngt och förleds många gånger att söka sin tillflykt till My Dying Bride och Anathema, men finner snabbt att musiken, trots att den är fantastisk vacker, också är mer depressionsframkallande än vad som är tillrådigt under omständigheterna. En lämplig avvägning mellan dessa båda extremer framstår måhända som svårfunnen, men faktum är att Das Ich tillhandahåller just en sådan. Det ljudlandskap som möter lyssnaren på fullängdarna Staub och Egodram är visserligen mörkt, men också både värmande och vitalt, och erbjuder därför lyssnaren en mycket välkommen respit från såväl moderniteten som pestilensen och den tristess som ironiskt nog många gånger följer på denna.
