Mina ortolansparvätare:
I en kaotisk tid då ett paradigm inte bara går mot sitt slut, utan det därtill är högst oklart huruvida det kommer att bli en gyllene högerera eller en teknokratisk dystopi som avlöser detta, finns också goda skäl att fundera lite extra över vad som kunde ha varit. Till skillnad från vad progressiva vill få oss att tro är den väg som tagit oss hit inte rak utan både krokig och kantad av såväl goda som mindre goda föresatser, varför vi idag lika väl som i en kaotisk värld i djup kris hade kunnat befinna oss på en helt annan plats. Vår förmåga att föreställa oss en sådan plats är ytterst också vad som sätter gränserna för vår förmåga att förhålla oss kritiska till den (för tillfället även i bokstavlig bemärkelse) så patologiska ordning som präglar västvärlden idag, varför denna förmåga också är någonting i allra högsta grad viktigt.
För den som vill öva upp denna färdighet tillhandahåller litteraturen flera värdefulla nycklar i form av både kontrafaktisk historieskrivning och den science fiction som, genom sin kombination av respektlöshet för jordelivets begränsningar och en i allra högsta grad progressiv grundhållning, sätter fingret på den faustiska civilisationens mycket komplicerade dubbelnatur. För en betydligt mycket mer kittlande, suggestiv och praktiskt användbar upplevelse står dock de skildringar som beskriver en värld som mycket väl hade kunnat vara vår egen, så när som på subtila avvikelser i de betydligt mer vardagliga detaljerna. Vet man bara var man skall leta, och är man bara redo att röra sig några årtionden bakåt i historien, tillhandahåller vår egen och högst handfasta värld i själva verket en väldigt rik mångfald av sådana.
För ett mycket kraftfullt exempel på företeelsen i fråga står ett fotografi från 1956 års marsupplaga av National Geographic, i vilket man kan beskåda en kvinna som av okänd anledning precis klivit ut ur sin bil på en smal bergsväg i Pyrenéerna. Då fotografiet är i färg synes bilden vid första anblick avbilda en värld som, även om det storslagna landskapet är någonting utöver det vanliga, är identisk med vår egen. Innan tittaren på ett medvetet plan hunnit registrera vad, slås dock vederbörande av att någonting med bilden är fel. Kvinnans mycket eleganta klädsel hör inte hemma i vår egen värld, liksom inte heller det formspråk som vi återfinner i hennes automobil. Dessa skillnader signalerar dock inte i första hand förfluten tid, utan hur någonting gått förlorat. Kvinnans klädsel är tidlös snarare än daterad, men också mycket mer djärv än det mesta man finner idag. Vad mer är, i hennes bil – som inte bara rent teknisk är mycket primitiv i jämförelse med det mesta som rullar på våra egna vägar, utan också av en modell som togs fram för att vara både folklig och billig – finner vi oräkneliga linjer vilkas syfte är att vara dekorativa snarare än praktiska.
I kombination med den dramatiska bakgrunder förmedlar dessa detaljer någonting mycket större än vad som blott kan förklaras i termer av modets och formgivningens föränderlighet, nämligen en ögonblicksbild från ett Europa som – även om tecken på dekadens inte saknas – fortfarande är en faustisk civilisation, därtill en sådan som ännu inte gått ned sig fullständigt i den modernistiska neurosen. Att fotografiet är i färg möjliggör för scenen att bryta igenom de mentala barriärer vi har rest mot ett svartvitt förflutet, men samtidigt förstärker en färgmättnad som avviker något från det moderna fotografiets den utomsinnliga upplevelsen. Kombinationen av färg, landskap, formspråk och äventyr bidrar därför till att berätta för oss om vad som kunde ha varit, snarare än om vad som var. Vad vi ser är inte så mycket det förflutna som en parallell verklighet som bjärt kontrasterar mot den moderna världens fattigdom. I de detaljer som får scenen att avvika från det invanda skymtar vi inte någonting föråldrat, utan någonting bättre.
En liknande effekt kan fås genom att läsa finlandssvenska nyhetstexter. I dessa finner vi någonting som vid första anblick framstår som normal svensk prosa, men som i perspektiv och genom ordval som "beväring" skapar en subtil men mycket intressant friktion som utmanar perspektiv så invanda att de flesta för länge sedan slutat ifrågasätta dem. Samma friktion finner vi också i de många färgfilmer från 1970-talets Rhodesia som finns tillgängliga på bland annat Youtube. I dessa möter vi ett för oss mycket välbekant europeiskt samhälle, befolkat av personer som både ser ut som européer och talar ett för oss mycket välbekant europeiskt språk, men också ett sådant som efter att man i Europa nyligen och abrupt slagit in på en ny väg på några årtionden gått från att vara allierade till att bli en internationell paria, och vars invånare genom sina ord därför på ett närmast plågsamt sätt röjer sin brist på förståelse för den belägenhet denna historiens vändning försatt dem i.
Samma effekt kan dock erhållas även innanför Sveriges gränser. Särskilt värt att uppmärksamma är dokumentationen kring Palmemordet, som genom sitt avstånd i tid och genom sin stora omfattning utgör en guldgruva i sammanhanget. I ett tidsdokument som det så kallade LAC-bandet blir effekten stundom väldigt tydlig inte bara genom vad operatörerna och räddningspersonalens talar om, utan också genom några årtiondens subtil dialektal och språklig glidning. Det samlade intrycket blir ännu en gång det av människor som nästan kan tas för identiska med oss själva, men som med jämna mellanrum genom sina referenser och vad de såväl säger som inte säger avslöjar att deras verklighet inte riktigt är vår. Friktionen mellan vår värld och deras avslöjar inte bara mycket om vårt eget samhälle, utan också om hur vi ser på oss själva, vad vi tar för givet, vad vi oreflekterat tar för sanning samt vad vi helt upphört att längta och sträva efter.
