Mina kryptider:
Om att Wuhansjukan säkrat en plats i historieböckerna som vattendelare råder idag knappast längre några tvivel. Den ekonomiska nedgång som virusets härjningar redan börjat utmynna i kommer bli drastisk, och de "stimulansåtgärder" som världens centralbanker inlett kan mycket väl pressa upp inflationen till nivåer som får tvåprocentsmålet att framstå som den gamla goda tiden. Undantagstillståndsliknande former kommer råda under stora delar av 2020, och de reserestriktioner som kommer ha införts innan epidemin nått sin kulmen kommer inte bara skriva om regelboken utan också avslöja alla framtida hänvisningar till vad "internationella konventioner" förhindrar europeiska regeringar att göra som lögner. Sist men inte minst kommer många människor att dö, och detta i många fall som en direkt konsekvens av att makthavare tycks ha gjort den mycket krassa bedömningen att en relativ snabbt smittspridning är att föredra framför en mer skonsam och utdragen men också mycket dyrare sådan.
Allt detta hade till stor del kunnat undvikas, hade man bara i ett tidigt skede vidtagit åtgärder långt mycket mindre dramatiska än de som land efter land nu tar till. Hade man redan i januari stoppat de flyglinjer som utgjorde uppenbara risker hade visserligen inte bara en och annan utlandssemester och affärsresa brunnit inne, utan därtill skulle också en del bedragare få svårare att resa till de länder som det enligt deras egna asylansökningar utgör en akut fara för dem att vistas i, men tusentals människor som nu är döda hade varit i livet, Milano hade fortfarande varit en blomstrande stad och bubbelekonomins krasch hade varit fått vänta en tid till. För globalisterna var dock sådana åtgärder inte bara otänkbara, utan därtill också någonting man instinktivt påstod att självaste vetenskapen hade visat var verkningslöst. Någonting så banalt som ett virus tilläts helt enkelt inte ens tillfälligt komma i vägen för den kosmopolitiska klassens möjligheter att resa till andra kontinenter för att utforska exotisk amerikansk snabbmat och svalka sig i natursköna hotellpooler.
De förhoppningar man knutit till visionen om en gränslös värld har därefter gång på gång gjort det progressiva etablissemanget oförmöget att agera, ända tills vi hamnat där vi är idag. Ironiskt nog har resultatet blivit gränskontroller, stillastående flygplan och att man nu tvingas ta till åtgärder så radikala att få hade kunnat föreställa sig dem för några veckor sedan. Den progressiva ordningen står annorlunda uttryckt inför en akut kris, och denna kris är trots virusets kinesiska ursprung till största del självförvållad. Det neurotiska fokuset på att i alla lägen vara human har resulterat i att man nu måste göra kalkyler över hur många man är beredd att låta dö. Drömmen om öppna gränser har lett till att man nu både måste stänga och patrullera dem. Ambitionen att göra samhället till ett kuddrum har lett till att man nu måste föra en i allra högsta grad auktoritär politik. Ett enögt materialistiskt perspektiv på vad som utgör god samhällsutveckling har lett till att en dramatisk recession nu står för dörren. Och så vidare.
Kort sagt, alla det senaste årtiondets narrativ om blå, röda, vita och svarta piller tycks i snabb takt vara på väg att bli akterseglade av det beska piller både progressiva och vi andra nu måste svälja. De cyniska kalkyler över hur många döda man anser sig ha råd med som nu makthavare och smittskyddsmyndigheter i all hast gör upp (eller kanske redan för länge sedan låtit hemliga kommittéer ta fram i lönndom) kan mycket väl tänkas sammanfalla med några av de mindre dåliga alternativ vi nu står inför givet de förutsättningar som råder, men att dessa förutsättningar råder är både en direkt följd av den progressiva politiken och någonting som förhållandevis enkelt hade kunnat undvikas genom att i ett tidigt skede vidta åtgärder betydligt mindre radikala än de som nu ger upphov till en strid ström av krigsrubriker. Sådana åtgärder vidtogs dock inte, varför de långsiktiga konsekvenserna av vad som nu utspelar sig sannolikt kommer bli både omvälvande och radikala.
Innan epidemin klingat av kommer så många etablerade sanningar ha omkullkastats att den världsordning som fortfarande rådde för några veckor sedan kommer tillhöra det förgångna. Innan en nytt normalläge infunnit sig kommer de mänskliga och ekonomiska kostnaderna ha vuxit sig så stora att det nya normalläget kommer att bli just ett nytt sådant. Vad som däremot är högst osäkert är vari dessa förändringar kommer bestå, och huruvida de kommer att representera en förbättring eller försämring. Om det etablissemang som försatt oss i den här situationen ges förnyat förtroende, kommer med all sannolikhet också många av de krisåtgärder som nu vidtas bli permanenta i syfte att möjliggöra för självgoda ångvältsliberaler att fortsätta sin radikala omdaning av världen. Om den breda allmänheten däremot förmår uppvisa livstecken nog att utkräva ansvar där ansvaret hör hemma, kan på lite sikt i stället någonting gott komma ur vad som nu utspelas runt omkring – och inuti – oss.
