Mina rakryggade odalmän:
De senaste veckorna har de makthavare, tjänstemän och experter vilkas jobb det varit att informera om och skydda allmänheten från coronaviruset fått fel i nästan allt de hävdat, samtidigt som "alarmisterna" i lika stor omfattning fått rätt. Detta har dock inte avskräckt de progressiva översteprästerna, utan dessa och deras adepter har fortsatt att utmåla kritikerna som haverister och uppmanat allmänheten att lita på de förmenta experter som gång på gång tvingats backa från sina tidigare och tvärsäkra utfästelser. Hade det hela gällt acceleratorfysik eller hjärnkirurgi hade en sådan inställning måhända varit rimlig, men i det aktuella fallet är det inte turen eller slumpen som utmynnat i att "alarmisterna" fått rätt, utan det faktum att de följt utrikesnyheterna. I land efter land har vad som nu utspelar sig i Sverige redan inträffat, och att risken för att utvecklingen här skulle bli snarlik hur den varit där varit överhängande har därför också varit uppenbart. Att de enda som inte sett detta har varit makthavare och experter säger väldigt lite om "alarmisterna", men desto mer både om vilka ovärdiga eliter vi begåvats med och hur begreppet "vetenskap" alltmer kommit att bli synonymt med en socialliberal världsåskådning.
De tämligen radikala åtgärder som nu vidtagits i Italien hade sannolikt varit onödiga om makthavarna i stället agerat mer resolut i ett mycket tidigare skede. Sådana åtgärder kan om en vecka eller två mycket väl tänkas bli aktuella även i Sverige, men liksom i Italien då först i ett skede när sjukdomen redan sprids tämligen okontrollerat. Oviljan att vidta adekvata åtgärder i ett tidigt skede motiveras inte sällan med att sådana insatser skulle vara både kostsamma och framstå som mycket auktoritära, men effekten av att vänta blir – utöver fler dödsfall – att man till slut måste sätta in åtgärder som är såväl avsevärt mer drakoniska som betydligt dyrare. Annorlunda uttryckt, resultatet av det progressiva och förment humana förhållningssättet till pandemibekämpning blir mer lidande, fler döda och större inskränkningar av människors friheter. Man får, kort sagt, det sämsta av två världar.
Att makthavare och "experter" inte på långa vägar visat sig situationen vuxna är dock en dålig förevändning för att sjunka lika lågt själv. Centralt i sammanhanget är att det är genom andra människor som sjukdomen sprider sig, varför de många expertuttalandena vi fått höra på temat att det är meningslöst att undvika social kontakt med andra bör betraktas som djupt bedrägliga. Att isolera sig helt är visserligen sällan en realistisk strategi, men detta är inte desto mindre någonting alla i riskgrupperna (framför allt äldre) bör överväga. Risken för att exponeras för viruset ökar också med exponeringen för andra människor, varför även den som inte kan isolera sig helt ändå signifikant kan minska risken att själv drabbas genom att isolera sig i största möjligaste mån. Även den som inte har möjlighet att arbeta hemifrån har långtgående möjligheter att undvika folksamlingar, biografer, restauranger, hämtmat och så vidare. Utöver detta kan man bland annat förbättra sina odds genom omsorgsfull handhygien, genom att undvika att röra ansiktet med otvättade händer, genom att stärka sitt immunförsvar med D-vitamin samt (åtminstone enligt en namnkunnig patolog) genom att ha zinktabletter hemma.
Den som är ung och stark kan måhända kosta på sig att ta lätt på situationen, men detta är en lyx riskgrupperna definitivt inte kan unna sig. Den systematiska skönmålning av läget som myndigheter och experter ägnat sig åt har sannolikt också fått till resultat att många äldre inte är medvetna om hur farligt coronaviruset är för dem. Många inom denna grupp är både envetna och auktoritetstroende, varför alla som värdesätter sina äldre släktingar och vänner nu också både bör tjata på dem och om möjligt också hjälpa dem med praktikaliteter som att handla. Detta gäller även de äldre som lever på en ort eller i en region utan diagnosticerade fall, eftersom det första fallet på en ort ofta kommer att diagnosticeras först efter att sjukdomen redan är etablerad där. I Sverige har redan flera personer utan anknytning till vare sig smitthärdar eller andra kända fall insjuknat, varför vi på goda grunder kan utgå från att de diagnosticerade fallen bara utgör toppen av ett isberg.
Risken att 2020 blir ett sorgens år för många svenskar är nu överhängande. Inte desto mindre är på många sätt våra möjligheter att hjälpa våra nära och kära att klara detta goda, och det är nu upp till oss alla att ta det ansvar som politiker, myndigheter och experter smitit från. I den mån vi förmår leva upp till detta ansvar, kommer vi också när epidemin till slut klingat av – och till skillnad från vad man i etablissemanget kommer kunna stoltsera med – ha vår ära i behåll.
