Mina alarmister och hypokondriker med välfyllda skafferier och alkoholdoftande händer:
Till vår samtids mer utbredda missuppfattningar hör att vad som skiljer högern från vänstern i stort sett endast är de båda lägrens respektive syn på ekonomiska frågor. Denna uppdelning bygger på föreställningen att man längst ut till vänster på en höger-vänster-skala hittar en kommunist, och att man längst ut till höger återfinner en nyliberal. Då liberalismen utgör den ursprungliga vänsterideologin, och då kommunismen och socialismen närmast är att betrakta som avknoppningar från denna, utgör dock den axel man därmed beskriver ett spänningsfält mellan två vänsterståndpunkter. En sådan skala kan per definition inte rymma en högerposition, vilket i en tid då högern upplever en renässans skapar huvudbry för den majoritet av världens statsvetare och politiska expertkommentatorer som inte förstår skillnaden mellan höger och vänster. Det är också i detta missförstånd de krystade experimenten med kompletterande politiska dimensioner, inklusive den utanför Sverige i stort sett fullständigt okända GAL-TAN-skalan, finner sin förklaring.
Ett exempel på hur djupt denna missuppfattning förvränger människors verklighetsuppfattning fick vi häromdagen, då en forskare tillika progressiv vetenskapsjournalist gjorde ett utspel om att hur man bäst stoppar ett sjukdomsutbrott aldrig får bli en höger-vänster-fråga. Ett sådant uttalande kommer säkerligen uppfattas som både klokt och eftertänksamt i breda lager, och i den mån konflikten mellan höger och vänster främst faktiskt hade rört skattenivåer och omfattningen av marknadsregleringar skulle det också vara ett fullt rimligt sådant. Synen på hur man bäst bekämpar en epidemi är dock per definition en höger-vänster-fråga, eftersom det är skillnaderna i hur man förhåller sig till dylika händelser och frågor som i grund och botten definierar vad som är en höger- respektive vänsterståndpunkt. En högerstrategi för att bekämpa kriser utmärks av tidiga och kraftfulla insatser, medan en motsvarande vänsterstrategi präglas av att man tonar ned riskerna, drar sig för att sätta in nödvändiga åtgärder då dessa kan uppfattas som olustiga, samt att man i den mån man ändå vidtar åtgärder gör detta alldeles för sent.
De strategier för att bekämpa coronaviruset som tillämpats i västvärlden har i merparten av fallen varit utpräglade vänsterstrategier, varför sjukdomen nu också sprider sig okontrollerat. När det stod klart att det var ett både nytt och farligt virus som hade börjat härja i Kina var möjligheterna att om inte stoppa så åtminstone både begränsa och fördröja spridning till och i väst goda, men i stället för att utnyttja det försprång man hade valde man i stället att förhålla sig både passiv och avvaktande. När insikten om att man trots allt nog behövde vidta åtgärder slutligen började infinna sig, var den utbredda spridningen i västvärlden redan ett faktum. Fokuset hade inte legat på hur man skulle förhindra ett utbrott som det vi nu ser i Italien, utan på att utbrottet i Kina riskerade få till konsekvens att personer med ett östasiatiskt utseende utsattes för rasism. Att det senare narrativet nu är stendött ger oss dock inte den värdefulla tid som etablissemanget förslösade på detta tillbaka.
Det är fullt möjligt att vi framöver får se omfattande flygstopp, men dessa kommer i så fall att införas i ett sent skede då smittspridningen främst sker mellan landsmän. Ett annat fullt möjligt scenario är att Kina framöver kraftigt begränsar västerlänningars möjligheter att resa in i landet, av den enkla anledningen att de kinesiska ledarna – om än efter en mycket dålig initial krishantering – idag till skillnad från sina kollegor i väst faktiskt har vidtagit kraftfulla åtgärder, och att smittspridningen där till följd av detta nu drastiskt minskar. (Här invänder måhända någon att Kina styrs av ett kommunistparti och att landets krishantering därför inte kan sägas vara produkten av en högerstrategi, men den kinesiska kommunismen är idag kosmetisk, och landet styrs i stället enligt en österländsk, konservativ och korporativ – samt något arkeofuturistiskt anstruken – filosofi.) Om de metoder man använt för att uppnå detta resultat finns mycket att både orda och invända, men inte desto mindre står det vad smittspridningen beträffar klart att strategin fungerat. Därför är det också fullt möjligt att en betydligt större andel av den västerländska befolkningen än den kinesiska kommer ha hunnit bli infekterade innan pandemin klingar av.
I förlängningen är det precis samma syn på krishantering som ligger bakom såväl vänsterns negativa syn till prepping som vänsterns oförmåga att bekämpa till exempel kriminalitet. Vad vänstern erbjuder är i bästa fall en samhällsordning för goda tider och vackert väder. Så fort någonting oväntat händer, eller ett oväder närmar sig, drabbas den dock ofelbart av svår vankelmodighet och akut handlingsförlamning.
