Mina nyväckta Brandt-potentater ombord det otursdrabbade skeppet Vermillion:
Den kris som nu utspelas runt omkring oss är en globalismens kris. Den startade i landet dit den globaliserade världen förlagt sin produktion, den spreds snabbt över världen till följd av den globalistiska visionen om fri rörlighet, den förvärrades till följd av att globalismen gjort världens länder beroende av import från andra länder som nu visar sig vara allt annat än pålitliga leverantörer, och den globalistiska härskarklass vars ansvar det var att häva krisen förmådde till följd av ideologisk blockering inte vidta nödvändiga åtgärder i tid. Ett nytt årtionde, på vilket många redan hade börjat projicera sina förhoppningar om framtiden, kom därför att inledas med att de progressiva och liberaler som länge utgjort västerlandets etablissemang visade sig helt oförmögna att tygla den häst på vilken de satsat både sina egna och de flesta andras pengar.
När man sent omsider insett att vad som nu står i full brand är den globalistiska ordningen som sådan har visserligen handlingsförlamningen lättat, men de åtgärder som nu i elfte timmen sätts in vittnar i mångt och mycket om ett etablissemang i full panik. Insikten om att man gjort bort sig har slagit rot, liksom förståelsen för att detta kan kosta den egna sidan dyrt, varför samma progressiva makthavare som år efter år menat att det inte går att göra något åt de problem deras politik orsakat nu över en natt skrivit om regelboken. Resultatet har blivit ett lapptäcke av försynta åtgärder, våldsamma överreaktioner och allting däremellan, vilket också röjer det faktum att syftet med åtgärderna i minst lika stor utsträckning är att försöka rädda vad man kan av de sittande makthavarnas legitimitet som att rädda människoliv.
Problemet med strategin är att skadan redan är skedd, och att det nu inte längre finns några bra lösningar att ta till. De huvudsakliga alternativ man har att välja mellan är att antingen låta ett stort antal människor dö eller ytterligare förlama en ekonomi som redan före krisen höll sig flytande endast tack vare att man blåst upp världshistoriens största kreditbubbla. För den managerklass som befolkar världens maktcentra, institutioner, universitet och tidningsredaktioner är båda valen oacceptabla, men inte för att man bryr sig utan för att man i ett läge då den egna ställningen är mer hotad än på mycket länge vill rädda sitt eget skinn. Resultatet blir att man försöker rädda både människoliv och ekonomin genom att med den ena handen stänga ned samhället och med den andra ge centralbankerna i uppdrag att "stimulera ekonomin" – det vill säga trycka enorma mängder pengar.
Många lutar nu sannolikt åt att detta givet förutsättningarna är det minst dåliga alternativet. Utan sådana åtgärder är en mycket djup depression komplett med skyhög arbetslöshet och masskonkurser även bland företag som nyss var väldigt lönsamma att vänta, och även om sådana konsekvenser på längre sikt skulle vara mycket välgörande för den idag högst osunda världsekonomin är ett sådant scenario någonting som gissningsvis även ger en del anhängare av den österrikiska skolan kalla fötter. Inte desto mindre är det viktigt att påpeka vad detta tredje val är, nämligen ett försök att mildra de omedelbara och synliga konsekvenserna genom att dels skjuta problemen på framtiden, dels rädda de arbetsgivare som nu hotas av konkurs genom att medelst en ökning av penningmängden säkra dessas finansiering genom att i smyg minska värdet på allmänhetens besparingar och inkomster.
Effekterna av detta blir inte bara att de ekonomiska problemen kommer att växa sig ännu större till nästa kris, utan också att allmänheten tvingas rädda precis de globalister som genom en kombination av fanatisk övertygelse, rationalism, folkförakt, fartblindhet, arrogans och handlingsförlamning orsakat krisen. Man kommer förvisso sälja in det hela som att det är arbetstillfällen man räddar, men vad man egentligen räddar är finansindustrin, fonderna, spekulanterna och plutokraterna. När den ordning som skapats för att gynna dem kollapsar kommer globaliseringens vinnare i möjligaste mån hållas skadefria, samtidigt som den digra notan för detta skickas vidare till den allmänhet som dels aldrig blivit tillfrågade om denna ordning är någonting man anser borde införas, dels ofta hör till globalismens förlorare.
Wuhankrisens "lösning" kommer, annorlunda uttryckt, bli ett lika beskt piller att svälja som krisen som sådan. Detta kommer dock inte hindra företrädarna för den globalistiska klassen att även framöver – trots att de då två gånger om kommer ha både skinnflått och offrat den breda allmänheten – slå sig för bröstet och berätta om hur mycket mer humana, generösa och solidariska än den obildade pöbeln de är. Detta är en bluff som kommer att behöva synas om och om igen när vi går in i den efterwuhanska eran.
