Mina argentinska turister utan fräknar på guidad rundtur i Towern:
På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting har vi de senaste veckorna haft gott om tid att reflektera över det kinesiska virus som just nu är det enda alla talar om. Det faktum att vi samtidigt varit drabbade av långvarig huvud- och muskelvärk, feber, rubbat smaksinne, en för nordeuropeiska protestanter tämligen okarakteristisk letargi samt en uppsjö av andra mer eller mindre bisarra symptom har dock berövat oss på energin att faktiskt skriva någonting om detta, vilket i kombination med det lågkvalitativa och lätt monomaniska samtal som under samma tid förts i samhället i stort resulterat i ett uppdämt behov av att hyfsa debatten.
De infekterade diskussioner om hur bäst hantera krisen som just nu förs fyller på många sätt funktionen av distraktioner, då viruset inte redan bara är här, utan sannolikt idag också så utbrett att en majoritet av västvärldens invånare snart kommer ha högst personlig (om än i många fall asymptomatisk) erfarenhet av det. Det fanns i början av året ett fönster under vilket man till låg kostnad och utan större uppoffringar kunde förhindrat en allvarligare pandemi, men då man vid denna tidpunkt inte var mentalt beredd att införa de begränsningar av det nationsövergränsande resandet som krävdes för att uppnå detta fick vi i stället en pandemi, en raserad ekonomi och stängda gränser (i många fall inte bara för människor, utan därtill också för varor) på halsen. En härskarkast för vilken globalismen var ett självändamål förmådde till följd av ideologisk blockering inte göra vad som krävdes, varför stora såväl mänskliga som ekonomiska offer blivit oundvikliga. När nu epidemin är ett faktum har därtill det importberoende som följer med en globaliserad ekonomi resulterat i att det råder brist på de livsviktiga hygienartiklar och mediciner vi behöver för att värja oss mot samma epidemi, varför den kris vi upplever inte går att förstå annat än i termer av en globalistisk sådan.
När människor nu söker fel, brister och syndabockar i hanteringen av krisen lyser dock denna i sammanhanget så centrala omständighet med sin frånvaro, varför varje hetsigt meningsutbyte kring huruvida till exempel Anders Tegnells strategi är riktig eller ej tenderar att avleda människors uppmärksamhet från de betydligt allvarligare misstag som begåtts. Om att det är ett högt spel Tegnell och hans myndighet spelar råder visserligen inte några större tvivel, liksom inte heller om att kommunikationen kring detta har lämnat minst sagt mycket övrigt att önska, men i nuläget har sjukdomen redan vunnit så mycket mark att det svenska utfallet vad de rena hälsoaspekterna beträffar sannolikt inte kommer avvika väsentligt från till exempel det norska eller danska. Vad det däremot finns all anledning att belysa och granska närmare är det faktum att Folkhälsomyndighetens uttalanden om smittvägar och preventiva åtgärder som munskydds effektivitet närmast tycks haft till syfte att sopa de misstag som begåtts då beredskapslager avskaffades och framförhållningen uteblev under mattan. Dessa uttalanden är i sig inte särskilt skadliga ur smittskyddshänseende, eftersom materialbristen ofta gör att sådana preventiva åtgärder i nuläget ändå inte kan vidtas, men det faktum att åtgärderna så ofta utmålats som meningslösa minskar däremot trycket på att ansvar skall utkrävas av de makthavare som genom sina försyndelser orsakat att vi nu måste klara oss utan dessa verktyg.
Detta är emellertid inte den enda form av skademinimering som pågår, utan denna kamp förs idag också på flera andra fronter. Från kinesiskt håll produceras enorma mängder propaganda som inte bara har till syfte att friskriva den egna regimen från ansvar, utan också införliva detta i den västliga vänsterns besatthet av rasism. Från den nya klassens håll görs det ena utspelet efter det andra på temat att den nya klassens krishantering visat sig vara föredömlig, och att det nu är viktigt att allmänheten lyssnar till de uppburna experter ur den nya klassen som framför för den nya klassen mycket insmickrande budskap paketerade som vetenskap. Till och med de globalister vilkas ideologi först hjälpte viruset att sprida sig över planeten i rekordfart, och därefter orsakade resursbrist när leveranserna av de livsviktiga förnödenheter man förlagt produktionen av till utlandet uteblev, försöker nu skamlöst och på fullt allvar få det till att vad som sker på något sätt skulle bevisa att grundproblemet är att fler inte har lyssnat på dem.
Hur situationen utvecklar sig framöver är i nuläget högst oklart, och beror sannolikt främst på hur allvarliga och varaktiga de ekonomiska konsekvenserna av pandemin blir. Blir problemen långvariga kan förtroendet för det sittande etablissemanget eroderas kraftigt, och skulle därtill den överbelånade och ständigt tröstshoppande medelklassen tvingas genomlida ett ekonomiskt stålbad skulle också det ideologiska landskapet kunna komma att förändras drastiskt, med potentiellt långtgående effekter på vilka prioriteringar och värderingar det går att erövra makten med som följd. Skulle vi däremot få en relativt snabbt återgång till ett ekonomiskt normalläge är ett betydligt mer sannolikt utfall att teknokraterna flyttar fram sina positioner, att vi tvingas utstå mer av självskadeliberal paternalism, att tillfälliga krisåtgärder visar sig bli permanenta och att den zon inom vilka medborgarna fortfarande kan andas fritt begränsas ytterligare. De rent praktiskt ofta tafatta, desperata och ibland mest symboliska men i sak inte sällan direkt hårresande åtgärder man nu i land efter land tar till långt efter att smittan redan fått fäste ger en tydlig fingervisning om hur snabbt de sittande etablissemangen är kapabla att föra hela länder i dystopisk riktning, bara de politiska förutsättningarna medger detta.
Mot denna bakgrund har högern nu också ett historiskt ansvar. Den radikala politiska utveckling vi ser utspela sig runt omkring oss bör inte förstås i termer av att makthavarna faller tillbaka på de "hårda tag" och den ordning högern representerar, utan att de försöka utnyttja en kris de själva bär ansvaret för till att flytta fram sina egna positioner. Högerns roll är därför att inte låta sig distraheras av eller gräva ned sig i de skyttegravar som omger Folkhälsomyndigheten, utan att förklara vad som har hänt och varför. Detta är ett uppdrag som kräver is i magen, värdighet, skärpa, en smula självdistans och att man till skillnad från vad många nu gör undviker att oförtrutet rida sina käpphästar likt en besatt kverulant.
