Mina badkarsliberaler:
Den som någonsin har nämnt ordet "frihandel" inom hörhåll för en liberal vet att effekten blir att vederbörande omedelbart börjar dregla och vifta på svansen. För liberalen är frihandel alltid ett självändamål, även om denna så både gör att hela regioner och samhällsklasser störtas ned i ekonomisk ruin och att man som samhälle blir beroende av sina fiender för fortsatt tillgång på väsentliga förnödenheter. För liberalen är frihandeln en dogm, och kring denna dogm har ett helt trossystem av liberalt tankegods vuxit fram. Vad den moderne liberalen däremot inte förstår är att denna dogm är sprungen ur förutsättningar den moderna liberalismen till skillnad från den klassiska inte förmår tillhandahålla, varför frihandel inom ramen för den moderna ekonomin – även om man bortser från det faktum att våra möjligheter att undvika svält och värja oss från pandemier nu till oroväckande stor del avgörs av utländska och inte sällan allt annat än vänligt sinnade aktörer – medför svårhanterliga problem.
Bakom föreställningen att frihandel alltid är av godo döljer sig nämligen antagandet att de valutor som används vid internationell handel är knutna till guldet, och att det i de inblandade länderna råder flexibilitet på arbetsmarknaden. I den mån ett land importerar mer än det exporterar kommer detta leda till att guld strömmar ut ur landet, vilket i förlängningen också leder till att ett underskott på guld (det vill säga pengar) uppstår. I ett sådant land kommer därför guldets värde gentemot andra varor och tjänster såsom mat och lönearbete att öka, vilket leder till att lönerna pressas nedåt. En sjunkande lönenivå kommer i sin tur göra vad som produceras i landet mer prisvärt på den internationella marknaden, varför exporten tar fart och guld i stället börjar söka sig in i landet. Systemet blir därför självreglerande, vilket får till följd att det enskilda landet sett över en längre tidsperiod kommer att uppvisa en genomsnittlig bytesbalans nära noll.
Sedan närmare ett halvt sekel tillbaka råder emellertid ingenting som ens vagt påminner om guldmyntfot, varför det i stort sett endast är vanans (avtagande) makt som fortfarande får människor att tillskriva de papperslappar politikerna menar utgör pengar något värde. Då sådana papperspengar till skillnad från guldmynt kan produceras i obegränsad mängd, sätts också den återkopplingsmekanism som historiskt skapat balans mellan import och export ur spel. Vad som sker blir i stället att vissa länder har ständiga överskott i utrikeshandeln samtidigt som andra dras med ständiga underskott. Exportländerna svämmar därför över av likviditet som man inte vet vad man skall göra av. Lösningen blir att återinvestera vinsterna i de statsobligationer som importländerna ger ut i syfte att täcka sin negativa handelsbalans.
Även om pengarna därmed går tillbaka till importländerna och på detta sätt möjliggör för dessa att fortsätta sin negativa bytesbalans, är situationen inte självreglerande. Över tid uppstår ohanterliga skuldberg, som till slut måste hanteras genom en kombination av kraftiga åtstramningar och statskonkurser. Dessa konsekvenser hade i teorin kunnat undvikas eller åtminstone mildras genom att ett långvarigt handelsunderskott parerades genom sänkta löner och statsutgifter, men då varken väljare eller fackföreningar skulle acceptera en sådan politik lämpar sig detta alternativ i praktiken endast för tankeexperiment. Frihandel blir därför också i all praktiskt bemärkelse någonting ohållbart i ekonomier organiserade likt dagens, varför alla försök att utmåla en sådan syn på utrikeshandel som någonting självklart bör betraktas med mycket stor misstänksamhet även i goda tider.
De problem frihandel för mig sig i goda tider förbleknar dock i jämförelse med vad som sker under en kris. Under Wuhanviruskrisen – som i jämförelse med många andra kriser mänskligheten uthärdat krasst uttryckt inte ens är en särskilt allvarlig sådan – har exportland efter exportland föga förvånande visat sig sätta den egna befolkningen främst, varför brist på såväl medicinsk utrustning som livsmedel nu hotar eller redan är ett faktum. Vad mer är, dessa problem har inte bara skakat den transkontinentala handeln, utan också lett till att EU-länder försökt konfiskera produkter som transporterats genom deras territorium med andra EU-länder som slutmål. I teorin är dock detta någonting som inte skall kunna hända, utan existensen av EU:s marknad har tvärtom åberopats som argument för att förbjuda EU-länder från att skydda inhemska producenter av kritiska förnödenheter mot utländsk konkurrens. Detta har fått till konsekvens att många nu tvingas klara sig utan sådana kritiska förnödenheter.
Vi finner därmed att förutsättningarna för frihandel inte bara är guldmyntfot och frånvaron av såväl demokrati som fackföreningar, utan också en garanti om att ens handelspartners i skarpt läge inte kommer att prioritera den egna befolkningen framför utlänningar. Meningsfulla garantier av detta slag är naturligtvis omöjliga att utkräva, varför den naturliga konsekvensen blir att inte låta frihandeln omfatta livsviktiga och på andra sätt kritiska produkter, utan i första hand den de facto-lyx man i en kris kan klara sig utan.
