Mina frisinnade seloter:
Som vi på denna publikation måhända någon gång tidigare antytt utmärker sig liberalen ofta inte bara som en kolerisk, fyrkantig och dumdryg individ med en ångvälts personlighet, utan därtill också som en sådan anmärkningsvärt okunnig om liberalismen. Ett mycket slående exempel på detta fick vi nyligen då en ledarskribent med såväl kronisk Machtübernahmefobi som de flesta andra klassiska symptom på svårtartad socialliberalism valde att ägna en krönika åt att tugga fradga över det faktum att en kristdemokratisk riksdagsledamot som nyligen varit nära döden uttryckt sin tacksamhet gentemot alla som bett för honom under hans sjukdom. Med den för socialliberalen så karakteristiska kombinationen av von oben-attityd och jakobinsk finess upplyser ledarskribenten läsaren om att det visserligen är både förståeligt och på många sätt till och med närmast acceptabelt att människor mindre upplysta än han själv "hemfaller" till religion i prövande tider, men att riksdagsmannen i egenskap av både lagstiftare och offentlig person inte desto mindre borde haft vett att ligga lågt med sin vidskepelse.
För en kännare av liberalismen står det snart klart att texten inte primärt handlar om tro, utan att religionen här snarare tas till intäkt för att angripa ett parti den socialliberale ledarskribenten starkt ogillar, då det inom detta för det första finns människor för vilka en abort vecka 18 av oförklarliga anledningar inte framstår som någonting moraliskt lika okomplicerat som att ta en värktablett, och då partiet för det andra leds av människor fräcka nog att efter valet 2018 motsätta sig en socialdemokratisk regering. Den okunnighet om såväl liberalismen som religionsfriheten den socialliberale ledarskribenten i samband med detta visar prov på är dock inte bara häpnadsväckande, utan rymmer därtill så många lager ironi att detta tarvar ett särskilt påpekande.
Vad som gör den socialliberale ledarskribentens utspel historielöst är det faktum att den liberala ideologin i mångt och mycket föddes ur kampen för religionsfrihet. Vad mer är, med detta avsågs inte frihet från religion, utan tvärtom friheten att ägna sig åt en form av kristendom betydligt mer hårdför, kompromisslös, radikal och långtgående än vad (den brittiska) statskyrkan hade att erbjuda. De församlingar dessa kristna nonkonformister bildade kom med tiden att sprida sig till andra länder, och sedan de även fått fäste i Sverige i form av vad vi idag kallar frikyrkor skulle så småningom också många av de svenska följarna komma att organisera sig politiskt i det parti som efter många namnbyten och bittra falangstrider kom att bli känt som Liberalerna. Att många i detta parti både kämpade för och sånär också lyckades genomdriva ett rusdrycksförbud var inget godtyckligt infall, utan tvärtom resultatet av en med våra mått mätt i allra högsta grad strikt kristen hållning.
I denna omständighet finner vi också en central ledtråd till vad som gör utspelet så ironiskt. I de politiska sakfrågorna är den socialliberale ledarskribenten och den kristdemokratiske politiker han kritiserar nämligen eniga om i stort sett allt. Detta gäller särskilt när det kommer till de båda herrarnas syn på den invandring som till syvende och sist också är nyckeln till den konflikt som ligger bakom den allt stridare strömmen av hätska socialliberala utspel och utfall. Den socialliberala hållningen i frågor som invandring, rasism, bistånd och rättsskipning är nämligen bara en avkristnad variant av den frikyrkliga, och i den frikyrkliga finner vi en uttolkning av kristendomen i vilken man lagt så stor vikt på barmhärtighet, förlåtelse, tillit, respekt för utomkristna religioner och att vända andra kinden till att strömningen i sin typiska form blivit direkt självdestruktiv.
Vad som skiljer de båda herrarna åt är att den kristdemokratiske politikern utan omsvep medger att hans hållning är en kristen sådan, medan den socialliberale ledarskribenten försöker intala både sig själv och andra att det enda han ger uttryck för är en rationell, logisk och evidensbaserad hållning understödd av vetenskap och forskning. Vad som misstas för både rationellt, sekulärt och evidensbaserat är emellertid vad som ur ett icke-teologiskt perspektiv är högst godtyckliga trosuppfattningar, sprungna ur specifika uttolkningar av en viss religiös urkund. I den kristdemokratiske politikerns medgivande av att hans perspektiv är ett religiöst sådan finner vi därmed en förhållandevis ärlig hållning, medan vi i den socialliberale ledarskribentens övertygelse om att vad som med ett icke-religiöst förhållningssätt bara kan förstås som en högst godtycklig utgångspunkt skulle vara en universell och rationell sådan finner fanatismens alla kännetecken. Att det trots detta är den senare som anklagar den förre för att göra politik av sin tro, bidrar inte till att nyansera denna bild.
