Mina krigiska rymdkatter:
Berättelsen om de utländska tiggare som sedan något årtionde tillbaka befolkar svenska gator och torg, är också en berättelse stadd i ständig förändring. När företeelsen först uppenbarade sig var man från medialt håll snabb att uppfinna det både löjeväckande och tämligen tungrodda nyordet "EU-migrant", i ett försök att vilseleda allmänheten om både vilka det var som hade kommit och varför. Den nya benämningen fylldes inte bara med berättelser om arbetssökande från högst skiftande delar av Europa, utan också om personer som varit högst uppskattade medarbetare i de sydeuropeiska sjukvårdssystemen innan finanskrisen slog till och tvingade dem att hitta andra sätt att försörja sig på. Man fann ständigt nya sätt att bortförklara olagliga bosättningar, nedskräpning, miljöbrott, markockupationer och icke-auktoriserade elinstallationer, och under en tid åtnjöt de hitresta tiggarna en så skyddad ställning att de rättsvårdande myndigheter som hade till uppgift att avvisa dem rättfärdigade sin oförmåga att göra detta med att tiggarna skulle äga besittningsrätt till den mark de hade ockuperat. (Att passiviteten i många fall var född ur en rädsla att först bli utmålade som rasister i media, och därefter kastade åt vargarna av ryggradslösa chefer, framgick föga förvånande däremot inte av rapporteringen.)
Redan tidigt etablerade sig grunduppfattningen att de personer som på något sätt lyckats överleva långt in i vuxen ålder innan EU:s östutvidgning gjorde det möjligt för dem att obehindrat resa västerut, plötsligt skulle svälta ihjäl om de förbjöds att tigga på svenska gator. Denna uppfattning skulle snart få sällskap av andra officiella infallsvinklar, argument, berättelser och sanningar, och även om sanningen i form av bland annat traffickingdomar fick till följd att många av dessa blev anmärkningsvärt kortlivade, visade sig också tiggeriets tillskyndare vara memetiska överlevare som snabbt förmådde uppfinna nya berättelser som sömlöst kunde ta över när gamla blev ohållbara. Med tiden fick vi också både en mycket omtalad reklamkampanj och försiktiga testballonger med strykrädda borgerliga debattörer som avsändare om att tiggeriet måhända borde förbjudas – för tiggarnas eget bästa. Inte desto mindre fortsatte tiggeriet att vara en del av den moderna svenska gatubilden.
Oviljan att få bukt med tiggeriet har i själva verket hela tiden haft en mycket enkelt orsak, nämligen att företeelsen tjänat den progressiva elitens intressen alldeles för väl för att man skall vilja bekämpa den. När utlänningar plötsligt börjar resa till Sverige för att tigga, ökar också drastiskt efterfrågan på de tjänster mången professionell välgörare med sexsiffrig lön och titeln "generalsekreterare" på visitkortet tillhandahåller. När en synlig minoritet som ägnar sig åt att tigga plötsligt blir ett högst påtagligt inslag i stadsbilden, blir det därtill också mycket lättare att göra karriär på att bekämpa den rasism och de fördomar ett enigt etablissemang slagit fast såväl utgör företeelsens orsaker som präglar svenskarnas reaktioner på den. När de offentliga ytorna förslummas och förråas, bidrar därtill detta till att ge de liberaler för vilka social sammanhållning, grupptillhörighet, normer, ordning, respekt och sammanhang utgör någonting dåligt ett nytt vapen mot sina fiender. Den förändrade stadsbilden blir inte bara ett argument för atomisering, hedonism, normlöshet och individualism, utan också ett sätt att beröva sina meningsmotståndare på den trygghet, mening, kontinuitet och känsla av sammanhang dessa önskar.
Vad som gör tiggeriet ännu mer användbart för etablissemanget är dock att man i detta också finner en schibbolet, med hjälp av vilken man direkt och mycket effektivt kan identifiera vilka som tillhör respektive inte tillhör ingruppen. Även inom etablissemanget erfar man instinktivt olust inför företeelsen, men i vem som faktiskt uttrycker denna olust offentligt finner man också omedelbart vem som internaliserat etablissemangets koder, och därmed också vem som är ren och oren. Ur denna aspekt blir tiggeriets orsaker och effekter någonting i grunden helt irrelevant, och vad som gör företeelsen användbar blir i stället vad den säger om människors beredvillighet att dels sluta upp bakom etablissemangets narrativ, dels göra sina naturliga reaktioner till föremål för kognitiv dissonans.
Att tiggeriet jämfört med mycket annat är en förhållandevis perifer fråga, förhindrar därmed inte att den i praktiken samtidigt är ett uttryck för någonting mycket större. Minskar människors acceptans för att deras hembygd blivit hemvist för ditresta utländska tiggare, vet man från maktens sida också att risken för uppror har ökat. Knyter däremot människor hellre näven i byxfickan än att säga sitt hjärtas mening om tiggeriet, vet makten också att de sannolikt även fortsättningsvis kommer acceptera både massinvandring och att bli föremål för kulturkrig utan att göra motstånd. Vad mer är, i den normupplösning och tilltagande känsla av alienering tiggeriet ger upphov till, finner makten och etablissemanget också en murbräcka som gör det lättare att påtvinga allmänheten ännu mer av en politik denna inte vill ha.
