Mina självrefererande inledningsfraser:
I nyordet "normkritik" finner vi inte bara en hydra med många huvuden, utan också i praktiken ett begrepp så motsägelsefullt att varje försök till logisk analys av det är dömt att sluta i reductio ad absurdum. Denna motsägelsefullhet, och de många påpekandena om att normkritiken bör förstås som en önskan att införa andra normer än de rådande denna ger upphov till, tillåts dock ofta överskugga någonting mycket viktigare, nämligen att vi bakom begreppet finner ett sätt att se på världen som frodas i moderniteten, och som reproduceras långt utanför de postmoderna kretsar inom vilka normkritik utgör ett honnörsord. Denna mycket utbredda världsåskådning kokar inte bara ned till att man ser lagen som någonting centralt, utan också att man betraktar det som inte är föremål för lagtexter som tämligen ointressant ur moralisk synvinkel. Detta är emellertid en inversion av hur det historiskt har förhållit sig.
Lagen har, i sina många historiska inkarnationer och skolor, i regel varit en tämligen lakonisk historia som, något förenklat, i första hand omfattat grova brott och komplicerade dilemman. Lagen har därtill inte varit normerande, utan (i den mån den över huvud taget varit tillämpbar på en given situation) främst utgjort ett sätt att kodifiera (i den mån den ens varit kodifierad) sådant som sedan länge ansetts vara rätt, riktigt och evigt. Den överväldigande majoritet av all mänsklig aktivitet som inte reglerades av lagen var dock trots detta inte en frizon för hedonism och nihilism, utan tvärtom föremål för strikta normer och omfattande social kontroll. På detta sätt har genom historien samhällen med lagböcker som i jämförelse med dagens närmast framstått som tunna broschyrer kunnat vara platser där moralen och rättsmedvetandet spelat en betydligt större roll i människors vardag än vad som är fallet idag.
Detta traditionella perspektiv lyser idag med sin frånvaro i de flesta utspel om moraliska och juridiska frågor, och detta oavsett om dessa utspel kommer från höger eller vänster. Detta är delvis en anpassning till omständigheten att ett atomiserat, individualistiskt, liberalt och ateistiskt samhälle inte kan styras av normer i samma utsträckning som ett traditionellt. Att samhället förändrats på detta sätt är i sig ett problem, men inte heller någonting som ensamt förmår förklara att lagen kunnat vinna så mycket mark på normernas bekostnad, då stort utrymme för social kontroll trots allt fortfarande kvarstår. Den kanske viktigaste förklaringen återfinns i stället i det faktum att i stort sett alla internaliserat den i grund och botten väldigt nya föreställningen att det är lagar, snarare än normer, som bygger ett välfungerande samhälle.
I ljuset av detta visar sig också många av de pågående ideologiska konflikterna om vad lagen bör säga om till exempel drogbruk och sexhandel vara rena pseudodebatter. Å ena sidan svarar båda dessa företeelser mot mänskliga begär som för det första är så grundläggande och djuriska att de aldrig kommer att försvinna, och för det andra så irrationella att de aldrig kommer kunna förstås eller hanteras med hjälp av juridiken. Å andra sidan är viljan att begränsa företeelserna inte rotad i moralism, utan i dyrköpta historiska erfarenheter som med tiden tagit sig uttryck i normer och religiösa påbud. Resultatet blev att beteendet bekämpades medelst stigmatisering, och att människor med någonting att förlora i den mån de ägnade sig åt det gjorde detta i lönndom. Företeelserna försvann inte, men det sociala priset priset för att bli förknippad med dem var högt och det rådde inga tvivel om hur samhället såg på den som hängav sig åt sådant leverne.
När juridiken alltmer kom att ta normernas och de religiösa påbudens plats blev situationen med tiden närmast den omvända. Parallellt med att man började se den som ägnade sig åt någon av företeelserna som förövare i juridisk bemärkelse, började man paradoxalt nog också alltmer se vederbörande som ett offer i moralisk mening. När frågorna reducerades till juridiska spörsmål gjorde detta också att det på ett helt annat sätt än tidigare blev legitimt att både kritisera samhällets förhållningssätt till dem och att protestera mot detta genom att bryta mot lagen. Frikopplade från sina empiriska rötter, och förvandlade till paragrafer av knastertorr juristprosa som lika väl hade kunnat behandla uthyrning av industrifastigheter, urholkades den normerande effekten snarare än stärktes, med konsekvensen att de positioner som intogs av såväl det kodifierade förbudets förespråkare som motståndare i snabb takt började handla mindre och mindre om vad som var civilisationsfrämjande, och mer och mer om helt andra saker såsom försörjningsmöjligheter.
Parallellt med att nya juridiska brott – därtill ofta sådana helt frikopplade från det allmänna rättsmedvetandet – ständigt tillkommer, har maktens institutioner också i tilltagande grad börjat se det som en av sina centrala funktioner att dekonstruera vad som traditionellt ansetts utgöra olämpligt beteende. Detta blir särskilt tydligt i ett mångkulturellt samhälle, då det i ett sådant hör till sakens natur att olika normsystem där kolliderar med varandra. Det progressiva svaret har blivit att på politisk väg försöka avskaffa de normer som traditionellt skapat stabilitet och samhörighet, men nu visar sig oförenliga med de normer som inflyttade minoriteter tagit med sig. När dessa försök visar sig otillräckliga väljer man i många fall att i praktiken kriminalisera dessa normer genom att göra det straffbart att ge uttryck för dem, varpå lagen i stället för att spegla samhällets normer börjar ge uttryck för den totala motsatsen. Den ändamålsglidning vi finner i lagen om hets mot folkgrupp hör till de mer konkreta exemplen på detta, men exemplen är legio och återkommer i förlängningen i hur lagen förhåller sig till allt från böneutrop till klädsel och hälsningsgester.
Det legalistiska synsättet blir, annorlunda uttryckt, i förlängningen normernas fiende, och undergräver därför också ett av civilisationens grundfundament. Varje debattinlägg om huruvida till exempel bruket av droger bör vara lagligt eller inte är därför till syvende och sist – och detta oavsett vilken position som företräds – ett uttryck för en sådan legalistisk syn, och därmed i förlängningen också en del av problemet. Vad som i stället utgör det centrala är samhällets normer kring drogbruk, och ett exempel på en sund uppsättning sådana är i det aktuella fallet att droger med fördel kan brukas öppet av vagabonder, bohemer, dekadenta aristokrater, schamaner och profeter, men att samhället bör ha en tämligen oförlåtande syn på företeelsen när det kommer till de flesta andra.
