Mina skenheliga alderaanier med progressiv uppsyn som – och låt mig här offentligt sätta ord på vad alla som tvingats utstå er påklistrade ödmjukhet och era nedlåtande förmaningar länge har känt – fick precis vad ni förtjänade:
På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting får vi ibland frågan om hur man bör förhålla sig till Kina. Frågeställningen rymmer betydligt fler dimensioner än vad det vid första anblick kan framstå som, då ett renlärigt svar kräver att man väger in flera variabler. Begreppet Made in China utgör till exempel på många sätt den globalistiska ekonomins motto, varför det också finns uppenbara skäl att vara skeptisk till det land som är föremål för detta valspråk. Samtidigt bottnar mycket av den kritik Kina idag blir föremål för i det faktum att det på pappret kommunistiska landet inte delar vänsterns värderingar, att landets växande styrka utgör ett hot mot den amerikanska världshegemonin och att landet utgör en nagel i ögat på neokonservativa, vilket gör att den som sällar sig till landets kritiker också lätt gör sig till en nyttig idiot för högst tveksamma krafter. Vad mer är, även i den mån man anser globalisering vara någonting negativt kan Kina knappast lastas för att andra länders företag utlokaliserar sin produktion dit, utan ansvaret för detta måste i de flesta fall utkrävas på betydligt närmare håll.
I det faktum att Kina ägnar sig åt industrispionage, ofta intar en direkt aggressiv hållning gentemot sina västerländska konkurrenter samt försöker projicera makt även långt utanför de egna gränserna finner vi betydligt mer konkreta orsaker att förhålla oss misstänksamma till landet, men inte heller här blir bilden helt entydig, då samma sak också utan vidare kan sägas om många västerländska länder, även om få av dessa spelar ett lika smutsigt spel som Kina. Vad som mer än kanske någon annan enskild faktor gör Kina till en uppenbart destruktiv kraft är någonting helt annat, nämligen att landet inte har några som helst problem med att identifiera vad den röta som angripit västerlandet består i, och såväl mer än gärna som mycket skickligt använder denna kunskap för att underminera den västerländska civilisationen.
När till exempel Kina rasiststämplar den kritik som landet blivit föremål för sedan det – till följd av en kombination av djurplågeri, vaxdockebyråkrati och lögner – lyckats lamslå världen med en farsot gör man också inte bara detta väl medveten om att anklagelsen saknar grund, utan framför allt medveten om att västvärldens vänster kommer gå rakt i fällan. Detta friskriver inte på något sätt nämnda vänster från ansvar, men för vänstern är frågan om den kinesiska agendan i sammanhanget tämligen sekundär, då man i anklagelsen först och främst finner någonting som bekräftar det egna narrativet och därmed också stärker den egna positionen visavi högern. Detta förstår samma kineser som förtrycker och koloniserar hela nationer mycket väl, varför de också skamlöst riktar in sina attackerar på just denna akilleshäl i syfte att försvaga och demoralisera väst.
Företeelsen är inte ny, utan har tvärtom långa anor. I protokoll från debatter i FN:s generalförsamling och säkerhetsråd finner man under efterkrigshistorien hur Sovjetunionen gång på gång tvingar väst på defensiven genom att spela ut just rasistkortet. Att Sovjetunionen inte hade några som helst planer på att överge det asiatiska kolonialvälde landet ärvt från Tsarryssland hindrade inte regimen från att gå till hårda angrepp mot kolonialmakter som Storbritannien och Portugal, och när de sovjetiska delegaterna medelst bland annat ständiga anklagelser om långtgående rasism i väst gjorde allt för att göra Rhodesiafrågan så infekterad det bara gick i syfte att förhindra en konstruktiv och fredlig lösning representerade de inte bara ett land som nyligen hållit hela folk i landsförvisning, utan också ett imperium i vilket ryssar utgjorde den självskrivna härskarkasten.
I väst var man i maktens korridorer naturligtvis mycket väl medveten om detta, men inte desto mindre fann man sig till följd av den allt annat än ärbara sovjetiska retoriken ständigt på offensiven. Den politiska logiken på såväl de internationella som inhemska arenorna tvingade väst att retirera för attackerna från öst, och i detta hade Moskva inga bättre allierade än de progressiva som dominerade västerlandets myndigheter, medier, kulturliv och utbildningsväsende. Hade utrikespolitiken utgjort det kalla krigets enda eller primära front hade kommunismen vunnit, och att man trots detta i stället till slut förlorade berodde i första hand på att kommunismen var oförmögen att i samma utsträckning som kapitalismen leverera välstånd och projicera militär styrka. Denna nackdel har dock inte Kina, varför landet i längden också har stor potential att bli en för västerlandet betydligt farligare motståndare än vad Sovjetunionen var.
Huruvida detta problem först och främst bör ses som en konsekvens av vad Kina gör eller det faktum att vänstern tillåtits tillskansa sig hegemonisk ställning i väst är en öppen fråga, men klart är att kombinationen av dessa två faktorer utgör en mycket giftig cocktail. Av denna anledning finns också skäl att betrakta Kina med väldigt stor misstänksamhet, åtminstone så länge som ingenting radikalt förändras i väst.
