Mina arga romulaner med axelvaddar:
Att ett sjukdomsutbrott i Kina tillåtits störta ned vår civilisation i djup kris, är i mångt och mycket en direkt konsekvens av uselt ledarskap, ideologisk blockering samt institutioner som på en och samma gång är både gigantiska och anemiska. Denna omständighet utgör i teorin en mycket god grund för svidande samhällskritik, men intressant nog lyser inte desto mindre sådan med sin frånvaro i den bitvis mycket hätska debatt om hur krisen bäst bör hanteras som nu förs. I den mån man är lagd åt konspirationsteorier ligger det nära till hands att se den undermåliga pandemidebatten som resultatet av att en mycket skickligt iscensatt avledningsmanöver fått allmänheten att rikta sitt fokus bort från både makten och krisens egentliga orsaker, men sannolikt bör den kollektiva tendensen att fastna i tröstlösa diskussioner om oväsentligheter snarare ses som en konsekvens av att rötan angripit hela samhället och inte bara etablissemanget. Att en kändis bortgång till följd av viruset i dagarna gett upphov till långt mycket mer uppmärksamhet och offentlig sorg än det faktum att samma virus tagit sig in på oräkneliga ålderdomshem är talande i sammanhanget, då detta knappast kan förstås annat än som följden av långt gången dekadens.
Till de mer sociologiskt intressanta exemplen på virusdebattens plågsamt låga kvalitet hör de panegyriska hyllningar av Folkhälsomyndigheten och Sveriges statsepidemiolog som den senaste tiden blivit föremål för massproduktion. I sak är visserligen en stor del av kritiken mot dessa institutioner påfallande onyanserad, liksom omvänt även det bitvis väldigt oreflekterade stödet för andra länders metoder många gånger är. Om att även de svenska myndigheternas hantering av pandemin kantats av tvärsäkra men felaktiga förutsägelser, hybris och misstag råder dock inga tvivel, liksom det inte heller gör om att det är ett spel med påfallande höga insatser man nu ägnar sig åt. I myndighetspanegyriken lyser dock dessa omständigheter med sin totala frånvaro, och i stället är det de allra mest bombastiska av retoriska grepp från romantiken, chauvinismen och barocken man nu entusiastiskt tar till i sina försök att utmåla statsepidemiologen som en felfri hjälte hårt ansatt av en hord rättshaveristiska barbarer.
Vad som här är av helt avgörande betydelse att förstå, är att denna panegyrik inte har någonting med pandemibekämpning att göra. Att parollen lyder lyssna på experterna förmår varken dölja att de kritiker som av namnkunniga skriftställare, jurister, kulturarbetare och andra grindvakter utmålas som rättshaveristiska barbarer ofta är specialister på sjukdomar och pandemier med en ämneskunskap som vida överstiger grindvakternas, eller det faktum att de svenska experter som nu blir föremål för lekmäns panegyriska hyllningar i en internationell jämförelse framstår som en minoritet. Bakom orden lyssna på experterna döljer sig med andra ord en sträng förmaning om att inte lyssna på de oräkneliga experter som är av en annan åsikt än grindvakterna. Då grindvakterna består av idel lekmän saknar de dock kompetensen att avgöra vilka experter som har rätt, varför dessa grindvakter också – efter sina föraktfulla utläggningar om "hobbyepidemiologer" – indirekt inte bara gör anspråk på att veta lika mycket som experterna, utan mer.
I ljuset av detta visar sig kombinationen av myndighetspanegyrik och rabiata utfall mot kritiker för vad den är, nämligen den nya klassens sätt att sluta upp bakom de institutioner och den infrastruktur som föder den. Även om detta ofta inte sker medvetet, kan agerandet till syvende och sist inte förstås annat än i termer av den kallsinnige cynikerns sätt att positionera sig i en vad som ytterst är en strid om makt, status och resurser. Uppmaningen att lyssna på experterna är med andra ord en uppmaning till passivitet och identifikation med makten. De hätska utfallen mot avvikarna är ett försök att kväva ett uppror i dess linda, men inte för att man har starka åsikter om hur en pandemi bör hanteras, utan för att att man fruktar att de rebeller som nu ventilerar en avvikande åsikt i virusfrågan när epidemin är över skall börja rikta sin uppmärksamhet mot det faktum att man satt i system att parasitera på dem.
I förlängningen förklarar detta inte bara varför epidemiologin är så politiserad, utan också varför vetenskapen som sådan är det. Vetenskapen har visat sig utgöra en mycket effektiv täckmantel för kallhamrade aktörer med en politisk agenda, varför också en ständigt ökande andel av det tankegods som torgförs som vetenskap i själva verket är resultatet av en ideologisk idéproduktion med den parasitära klassen som avsändare, tillika en sådan som alltmer kommit att dominera den högre utbildningens institutioner. Den hätska och hyperpolitiserade epidemiologidiskursen är ett slående exempel på detta, men den som väl fått upp ögonen för den bakomliggande principen finner snart också att exemplen på företeelsen är oräkneliga, och att dessa – även om de i normalfallet inte blir föremål för i närheten av lika mycket uppmärksamhet – många gånger är att betrakta som regeln snarare än undantaget.
