2020-05-07

Om framsteg, identitetspolitik och afrikanisering

Mina sötvattenspirater och kramsfågelmördare:

I en artikel publicerad i nättidningen Politico redogjordes nyligen, närmast i förbigående, för de politiska realiteter Joe Biden (eller rättare sagt de personer denne har anlitat för att tänka åt honom) har att ta hänsyn till när han skall utse sin vicepresidentkandidat. Med en tämligen ödesmättad formulering påminns läsaren om att Hillary Clinton 2016 gjorde en vit man till sin parhäst, varpå artikelförfattaren i inte särskilt förtäckta ordalag antyder att detta skulle ha varit ett ödesdigert misstag:

"The legacy of Clinton’s vice presidential selection also weighs on Biden. Her campaign decided to pick a centrist white male as a running mate, Virginia Sen. Tim Kaine, who did little to excite progressives or black voters — two anchors of the party base. Of the list of about a dozen candidates Biden is considering, nearly all of them neatly fall on either side of the Democratic fault line dividing white moderates from progressives and women of color."

Utlåtandet är inte på något sätt unikt, utan tvärtom ett exempel på en form av resonemang som blivit högst trendriktigt i sammanhang som detta. Dylika analyser har dock en tendens att ge upphov till en uppsjö av tämligen förutsägbara kommentarer och reaktioner som, i de allra flesta fall, faller under två kategorier. Den ena av dessa båda kategorier kan med fördel rubriceras som etablissemangsreflexer, och i de utlåtanden som utgör typexempel på sådana finner vi idel utspel på temat att förekomsten av vicepresidentkandidater som inte är vita män – och därtill gärna varken vita eller män – är ett tydligt tecken på framsteg. Den andra av de båda kategorierna kan med fördel rubriceras som liberalkonservativa reservationer, med vilket avses de många stundom pliktskyldiga, stundom mycket gälla och allt som oftast ganska oreflekterade utspelen på temat att den idag så fashionabla tendensen att göra en stor sak av politikers kön och hudfärg är en konsekvens av att identitetspolitiken flyttat fram sina positioner.

De reaktioner som faller under dessa bägge kategorier är både naturliga och på många sätt – åtminstone givet de respektive ideologiska utgångspunkter som ligger till grund för dem – rimliga. Att bägge typer av uttalanden representerar den både huvudsakliga och första reaktionen bland personer som såväl kallar sig för som ser sig som goda demokrater gör dem dock samtidigt i allra högsta grad paradoxala. Den syn på hur en vicepresidentkandidat bör utses artikelförfattaren ger uttryck för sammanfaller nämligen med vad västerländska skolelever under årtionden fått lära sig inte bara är en för västerlandet mycket främmande grundsyn, utan också en sådan som fått till följd att de stabila, välskötta och framgångsrika demokratierna lyser med sin frånvaro i bland annat Afrika.

Den demokratiundervisning detta påstående yttrats under har varit i allra högsta grad tillrättalagd, och i grunden ingenting annat än en indoktrineringskampanj med syftet att övertyga skolelever om att demokrati inte bara är ett överlägset statsskick, utan också det enda det är socialt acceptabelt att förespråka tillika ett sådant man aldrig någonsin ens som en akademisk övning bör ifrågasätta. I den afrikanska observationen har de demokratiundervisande lärarna inte desto mindre haft helt rätt. Bakom de ideologiska markörer afrikanska partier använder sig av för att utmåla sig som någonting ädlare än vad de är – och därtill ofta även för att upprätthålla illusionen av kontinuitet med en svunnen generation av pionjärer som till skillnad från sina efterföljare en gång faktiskt trodde på någonting – gömmer sig nämligen påfallande ofta renodlade etniska intresseorganisationer. Finns det någonting som liknar en etnisk majoritet blir resultatet ofta de facto en enpartistat, är situationen mer komplicerad bildas i stället skiftande och osäkra allianser mellan de etniska intresseorganisationer som tror sig kunna vinna materiella fördelar genom ett samarbete med varandra.

Detta är någonting som i västliga analyser så gott som alltid inte bara beskrivs som destabiliserande och dåligt, utan också som vad som omöjliggjort framväxten av välskötta institutioner i Afrika. Det är dock exakt detta som, då samma fenomen i tilltagande grad börjar göra sig gällande i väst, av de liberaler som gör anspråk på att vara socialister utmålas som "framsteg", och som av de liberaler som gör anspråk på att utgöra högern reduceras till någonting i sammanhanget så banalt som "identitetspolitik". Att det därmed också finns vedertagna såväl positiva som negativa grundhållningar i frågan skapar illusionen av att det pågår en seriös debatt om huruvida utvecklingen är önskvärd eller ej, men då båda dessa grundhållningar förbiser det väsentliga är denna debatt inte bara meningslös, utan framför allt ett villospår. Under tiden som den förmenta vänstern och den förmenta högern distraherar allmänheten med en skendebatt om framsteg och identitetspolitik, afrikaniseras i snabb takt den politiska verkligheten i västvärldens länder utan att detta blir föremål för granskning.

Diskussionen om identitetspolitikens vara eller inte vara visar sig därmed inte bara vara mycket förrädisk, utan det hela utgör också en påminnelse om att såväl högern som den mer traditionellt sinnade vänstern inte oreflekterat bör sluta upp bakom artificiella frontlinjer som en tredje part dragit upp i förhoppningen om att de lydigt skall börja försvara dem samtidigt som den verkliga striden sker någon helt annanstans.