Mina fradgatuggande socialliberala ikonoklaster:
Efter att en offentlig utredning i dagarna landat i slutsatsen att staten medelst tvångsåtgärder bör minska skolsegregationen, har frågan om vad som på modern svenska kallas för "kuddbarn" fått förnyad sprängkraft. Många föräldrar är föga förvånande upprörda, och invänder att det dels är orättvist att låta invandrares barn gå före i kön till de attraktiva skolorna, dels omänskligt att använda barn som integrationspolitiska redskap. Båda invändningarna är i sak helt korrekta, men genomsyras i praktiken inte desto mindre av ett stort mått av kognitiv dissonans. De arga föräldrarnas resonemang grundar sig nämligen i det outtalade antagandet att kuddbarnens vara eller inte vara är en isolerad företeelse, fristående från samhällsutvecklingen i stort. Så är emellertid inte fallet.
I praktiken är de arga föräldrarna allt som oftast inte bara identiska med samma medelklass som under rituella former tagit avstånd från Sverigedemokraterna och efterlyst en "mer generös" invandringspolitik, utan också en medelklass som gång på gång förfasat sig över segregationen och menat att "vi" måste bli bättre på integration. I samband med att de nu så kategoriskt motsätter sig en mer integrerad skola gör de dock samtidigt klart att den förbättrade integration de så länge efterlyst är någonting de främst ser som en angelägenhet för andra, och att minskad segregation inte är någonting de själva är beredda att medverka till. Underförstått i sammanhanget är utgångspunkten att den generositet, humanism och idealism nämnda medelklass så länge efterlyst, för denna är någonting som bör genomdrivas utan att detta för egen del leder till några mer dramatiska uppoffringar än att falafeln och städningen blir billigare.
Frågan om kuddbarnen är i själva verket omöjlig att separera från integrations- och invandringsfrågorna. Den som hoppas på att människor från klansamhällen i tredje världen skall kunna bli en del av det svenska samhället måste också utan omsvep erkänna att kuddbarn är ett nödvändigt offer för att ens skuggan av en möjlighet att förverkliga denna vision skall uppenbara sig, och för att bekämpa segregationen krävs också per definition en icke-segregerad skola. För att barn skall undslippa en uppväxt som politiska integrationsverktyg måste samhället däremot stänga gränserna för invandring, sjösätta storskaliga återvandringsprogram och/eller uppgradera segregation till någonting påbjudet snarare än se sådan som någonting oönskat. Vad mer är, har man efterlyst öppna gränser, urvattnade asylskäl, amnestier och ständigt mer vidlyftiga regler för anhöriginvandring samtidigt som man bidragit till att frysa ut invandringspolitikens kritiker, har man också en moralisk skyldighet att själv gå i bräschen för att försöka göra det samhälle som blivit resultatet till ett fungerande sådant.
I den politiskt mycket både korrekta och medvetna medelklassen har man dock visat sig ovärdig denna uppgift. Man har visserligen "tagit debatten" på fikarasterna genom att likt en hord zombier ge sig på de kollegor som dristat sig till att ge uttryck för en ovälkommen sanning eller två, och man har grötmyndigt och till leda upprepat hjärndöda floskler som om dessa vore exempel på stor och evig visdom. Man har gjort en stor sak av att dela varje förljugen artikel om invandringens påstådda lönsamhet, man har bedyrat hur mycket man såväl uppskattar som aktivt njuter av mångkulturen och man har inkasserat ryggdunkningar från likasinnade genom att på sociala medier visa upp hur man under rituella former spolar ned sverigedemokratiska valsedlar i toaletten. När den mångkultur man så länge och skadeglatt pådyvlat de mindre bemedlade man föraktfullt avfärdat som rasister plötsligt blir någonting som faktiskt börjar få konsekvenser för den egna tillvaron utbrister man dock förfärat och indignerat: "Men... Men... Det var ju aldrig meningen att min familj skulle påverkas!"
Att barn nu i ännu större utsträckning än tidigare kommer behöva betala priset för vuxenvärldens konsekventa vägran att leva upp till det ansvar som ålegat denna är inte bara ett ohyggligt svek, utan också någonting som bryter mot allt vad rättvisa heter. De föräldrar som framöver kommer tvingas åse sina barn betala detta pris kommer dock, givet hur arrogant och oansvarigt åtskilliga av dem betett sig, i många fall få precis vad de förtjänat. Har man barn i skolåldern kommer man i många fall inte ha något annat val än att göra gemensam sak med dessa skenheliga hycklare, men den skräck inför vad som komma skall de nu ger uttryck för kan i många fall inte desto mindre med fördel ses som resultatet av en mycket välbehövlig snabbkurs i konsekvensanalys.
