Mina italienska anarkister:
I den mån ens inre liberal alltjämt utövar ett ohälsosamt stort inflytande över en, är idag sannolikt också en dag då man skadeglatt konstaterar att första maj 2020 är en ledig fredag utan de rituella demonstrationer som normalt förknippas med detta datum. I den mån man däremot medelst ideologisk exorcism lyckats driva samma inre liberal på flykt, och följaktligen också slutat se den liberala sparkdräkten som en lämplig uniform för högern, framstår däremot dylika kommentarer inte bara som tämligen skrikiga, utan också som deprimerande förutsägbara och – ja, du gissade rätt – synnerligen liberala. Första maj har visserligen aldrig varit en angelägenhet för högern, men i sin ursprungliga form står de ideal dagen en gång gav uttryck för inte desto mindre denna närmare än anmärkningsvärt stora delar av det dekadenta och senliberala tankegods som ofta förväxlas med en högerposition idag.
Alldeles oavsett vad man råkar tycka om de demonstranter som runt förra sekelskiftet tågade under röda fanor, måste man också förstå att vad dessa kämpade för har ytterst lite gemensamt med den agenda som (åtminstone under år utan pandemier) torgförs under samma röda fanor idag. De tidiga första maj-demonstranterna var arbetare som kämpade för vad de uppfattade som rätten till frukterna av sitt eget arbete, medan den kamp deras förmenta arvtagare idag bedriver ytterst är ett uttryck för är den upplevda rätten att parasitera på andras arbete. Att demonstrationstågen alltjämt kan drygas ut med en och annan äldre idealist förmår inte dölja att vad de med tiden kommit att representera är den nya klassens, de professionella aktivisternas och den djupa statens omättliga aptit på de skattepengar medborgare som till skillnad från dem själva är produktiva tvingas betala.
Att moderna första maj-tåg vad de yttre formerna beträffar förefaller identiska med de demonstrationer som en gång arrangerades av arbetarklassen är i grund och botten ingenting än ett klassiskt fall av identitetsbedrägeri, därtill ett mycket skickligt genomfört sådant. Genom att överta de paroller och ritualer som en gång var arbetarklassens har ett gäng feta katter lyckats framställa sin kamp för högre generalsekreterarlöner, fler onödiga myndigheter, ökande advokatarvoden, generösare PR-budgetar, en ständigt svällande armé av mellanchefer, skattefinansierade klientorganisationer och fler projekt inom ramen för vilka välbetalda medarbetare skall bekämpa allehanda former av galopperande men inbillad ondska som ett exempel på altruism och solidaritet, trots att vad det hela är ett uttryck för är den parasitära klassens iver att girigt sko sig på just de arbetare man i nämnda parasitära klass sätter en ära i att så ofta som möjligt utmåla som såväl lågpannade grottmänniskor som förlorare i största allmänhet.
Dessa arbetare identifierar sig inte desto mindre alltjämt av gammal vana med vänstern, och intalar sig därför ofta också att första maj fortfarande är deras dag. I detta finner vi ironiskt nog ett paradexempel på det falska medvetande som en gång var så centralt i vänsteranalysen, men också en möjlighet till förändring då högern i dessa arbetare finner mången potentiellt allierad. I de gymnasiala, mycket tröttsamma och deprimerande förutsägbara första maj-utspel den liberala "högern" varje år traditionsenligt förlustar sig i finner vi däremot någonting som i stället för att tala till dessa arbetare inte bara stöter bort dem, utan i många fall också driver dem rakt i famnen på de krafter som parasiterar på dem.
Den som inte vill gå i denna fälla bör dock inte bara vara på det klara med vad första maj är och inte är, utan också med vad första maj var. Den arbetarrörelse som en gång i tiden började högtidlighålla detta datum hade visserligen många brister, men parasitism var inte en av dem. Dessa arbetare var stolta och rakryggade personer som värdesatte sin frihet, föraktade snyltare och i många fall också var besjälade av att växa som människor. Vad mer är, den socialism de gjorde till sin var en oundviklig konsekvens av det liberala samhälle som växte fram omkring dem, och deras strävan att höja priset på arbete genom att organisera sig i kartellform kan näppeligen sägas vara antikapitalistisk utan gjorde dem tvärtom till en kapitalistisk aktör i mängden. I den mån man ändå finner detta oaptitligt är det i grund och botten liberalismen man i första hand instinktivt vänder sig emot, snarare än socialismen.
Första maj erbjuder, annorlunda uttryck, flera nyttiga perspektiv på det samhälle vi lever i. Att dagen inte desto mindre tenderar att präglas av att medelklassen och arbetarna ägnar sig åt tämligen ointelligenta angrepp på varandra, samtidigt som den parasitära klass båda borde se som sin gemensamma fiende inte bara lever gott på stulet arbete, utan därtill till följd av det utbredda falska medvetandet möter mycket lite motstånd, är i sammanhanget mycket symptomatiskt.
