Mina fallna kamrater:
Om vad som utgör rasism och vem som egentligen är rasist finns inte bara mycket att säga, utan sägs också väldigt mycket. Sådana resonemang kan vara både intressanta och relevanta, men vad man i normalfallet finner i dem är någonting så sorgligt som den som internaliserat sin motståndares hela problembeskrivnings mycket valhänta försök att försvara sig med bakbundna händer. Att så är fallet bottnar i en ytterst sällan synliggjord omständighet, nämligen den outtalade och i grund och botten också synnerligen godtyckliga premissen att rasism skulle utgöra en alldeles särskilt diabolisk form av ondska, därtill en sådan väsensskild från alla andra former av generaliseringar. Att denna premiss är just outtalad har fått till följd att den i stort sett aldrig vare sig förklarats eller motiverats, varför hela rasismdiskursen också är att betrakta som ett fuskbygge som för sin fortsatta existens är helt beroende av att människor redan från späd ålder indoktrineras till att missta vad som är såväl ett högst subjektivt värdeomdöme som en för flockdjur mycket främmande föreställning för en obestridlig sanning.
Existensen av denna både outtalade och ouppmärksammade premiss har långtgående praktiska konsekvenser. Utan att någon riktigt förstått hur eller varför har i det fördolda denna till evig sanning upphöjda subjektiva åsikt under årtionden kunnat oskadliggöra motståndet mot en invandringspolitik majoriteten aldrig efterfrågat. Kritikerna har urvattnat sitt budskap till meningslöshet, undergrävt sin egen ställning genom att berömma fiendesidan för dennas antirasistiska hållning, neurotiskt pekat finger åt naturliga allierade och slagit knut på sig själva i största allmänhet för att inte förknippas med den rasism man oreflekterat utgått från att endast de lägsta av varelser kan ge uttryck för. När man därefter inte desto mindre ofelbart, omedelbart och obarmhärtigt blivit anklagade för att vara just rasister, har man utan omsvep bett om ursäkt för sin blotta existens och självmant ställt sig i skamvrån.
Den närmast universella acceptansen för det artificiella tabu som ligger till grund för detta är i själva verket en högst anmärkningsvärd omständighet, givet hur okontroversiellt det är att generalisera, ironisera och ofta också uttrycka sig direkt nedlåtande om andra grupper såsom arbetare, tyskar, vad som på pilsnerfilmsdialekt kallas för "lantisar" samt de "vita män" som av makthavare och överstepräster ofta och slentrianmässigt ironiskt nog utmålas närmast som ett främmande raselement i Sverige. Genom det etniska och kulturella landskapet har en mycket godtycklig gräns stakats ut, på vars ena sida man finner grupper det är acceptabelt (och ibland även påbjudet) att generalisera grovt kring, och på vars andra sida man finner grupper om vilka sådana generaliseringar inte bara är strikt förbjudna, utan där vi också förväntas bedyra att vi ser laglydiga människor och kulturyttringar vi kan relatera till även när alla våra sinnen säger oss motsatsen. Vad vi finner är med andra ord inte om en glidande skala mellan det tillåtna och det otillåtna med en tillhörande mellanliggande gråzon, utan existensen av av en oförklarlig och ytterst nyckfull diskontinuitet som vi utan att ifrågasätta förväntas uppfatta som den mest naturliga sak i världen.
Det outtalade antagande som ligger till grund för rasismdiskursen som vi känner den idag bör förstås i termer av en import från vissa historiska slavsamhällen samt välden där en kast av utländska erövrare installerat sig själva som aristokrati. Om dylika samhällen finns mycket att säga (till exempel att de senare i många fall sammanfaller med vad som av eftervärlden beskrivits som gyllene eror och att påfallande många av Europas länder började som just sådana), men vad som utgör det centrala i sammanhanget är det faktum är att sådana hierarkier inte sammanfaller med vad som idag framhålls som exempel på rasism. Paradexemplet på vad som anses utgöra rasism idag är i själva verket någonting helt annat, nämligen att allmogen dristar sig till att ha åsikter om en invandringspolitik som genomdrivits av makthavare utan folkligt mandat för en sådan, och den högst artificiella men mycket destruktiva sociala friktion som blivit resultatet av detta.
Att det faktiskt finns former av rasism (och detta oavsett om man med "rasism" menar faktisk rasism eller bara vad makten hävdar utgör sådan) som är direkt olustiga kan förmodligen de flesta skriva under på. Problemet med rasismdiskursen är dock inte detta, utan att även merparten av dissidenterna internaliserat uppfattningen att rasism skulle utgöra någonting väsensskilt från alla andra former av generaliseringar. I och med detta gör de sig också – även om de är oeniga med sina meningsmotståndare om såväl vem som är rasist som vad i rasism egentligen består – till språkrör för den mycket destruktiva uppfattningen att vad som i grund och botten inte är någonting annat än en av flockdjurshjärnans viktigaste överlevnadsmekanismer skulle utgöra någonting förödande som till varje pris måste bekämpas.
I den mån man inte desto mindre alltjämt oroas av växande spänningar mellan olika etniska och kulturella grupper bör man dock också vara på det klara med att västvärldens främsta källa till sådana idag är föreställningen att identitet inte är någonting viktigt. Den individualism som ligger till grund för denna föreställning är ironiskt nog sprungen ur nationalstaten, och kan med fördel förstås som en illusion som blir möjlig först efter att nationalitetstillhörigheten vunnit så mycket mark på andra och snävare identiteters bekostnad att människor uppgått i ett kollektiv stort nog att till vardags tas för universellt. Omgiven av idel kollektivfränder blir kollektivet osynligt för individen, varpå illusionen av individualism plötsligt också blir möjlig. Illusionen upphör dock i samma ögonblick man lämnar kollektivet, varför personer som på hemmaplan tror sig sakna gemensamma referensramar omedelbart erfar en stark känsla av gemenskap när de av en slump och i övrigt omgivna av idel främlingar stöter på varandra på andra sidan jorden.
I takt med att tilltagande invandring till vad som tidigare utgjort nationalstater gör att människors känsla av främlingskap ökar även i hembygden, eroderas därför också de förutsättningar som gjort illusionen av individualism möjlig, och personer som tidigare kunnat intala sig själva att de är kosmopoliter upptäcker nu till sin egen förvåning att stamtillhörigheten är viktig för dem. För den ytlige betraktaren kan det därför framstå som att behovet av en identitet har ökat, men vad som i själva verket har hänt är att de människor som aldrig tidigare reflekterat över sin identitet eftersom deras behov av en sådan alltid varit uppfyllt nu med rätta upplever att detta är någonting som alltmer förvägras dem. Detta är en utveckling som kommer förvärras av varje patetiskt försök att vrida rasismbegreppet ur händerna på sina motståndare, men bland de oräkneliga konsekvenserna av en sådan utveckling hör paradoxalt nog också att stödet för sådant som av makten kallas för "rasism" antar helt andra proportioner än vad det hade gjort i ett samhälle där invånarna fick ha sin identitet i fred.
