Mina modiga faustiska människor som med både livet och förståndet som insats utforskar Artefakten:
När den typiske liberalkonservative debattören argumenterar mot något av de många groteska missförhållanden som utmärker den barbariska moderniteten, sker detta inte sällan i form av att vederbörande mycket artigt – om än emellanåt också i ett röstläge som röjer spår av irritation – påpekar att den ogenerade korruptionen, de totalitära metoderna och det faktum att man under årtionden flagrant ignorerat befolkningsmajoritetens åsikt, riskerar leda till att demokratin undergrävs. Detta kan jämföras med att försynt påpeka för en grävmaskinist som precis förvandlat ett halvt sekelskifteshus med stort kulturvärde till kaffeved att vad vederbörande gör riskerar att leda till skador på byggnaden. Annorlunda uttryckt, vad man gör är inte bara att belevat försöka inleda en debatt med någon som är lika ointresserad av dialog, meningsutbyte och nya perspektiv som vederbörande är villig att ljuga, skrämma, förvirra och distrahera för att få sin vilja fram, utan också att man utmålar som en framtida risk vad som redan är en realitet.
Den samtida demokratidebatten utmärker sig i själva för de stora mängder missuppfattningar och desinformation som omgärdar statsskicket i fråga. En första indikation på detta får vi talande nog i omständigheten att antikens Grekland så ofta omnämns som "demokratins vagga". En mer korrekt observation är att samma land, under en förkrossande majoritet av den tid som gått sedan de fria atenarna samlades på kullen Pnyx för att rösta om stadens styre, i stället utmärkte sig som demokratins gravplats. Demokratin i de grekiska stadsstaterna blev nämligen inte bara mycket kortlivad, utan följdes därtill av en tvåtusenårig era under vilken statsskicket i fråga blott utgjorde det alltmer avlägsna minnet av vad man uppfattade som ett misslyckat experiment i det förflutna. Något nytt experiment med demokrati skedde egentligen inte förrän under den franska revolutionen, men resultatet av detta blev inte bara ännu ett fiasko, utan också blodbad och storkrig.
Både före, under och efter revolutionen i Frankrike var det statsskick de liberaler som då alltmer kommit att bli samhällets nya härskarkast förespråkade i stället vad som ibland kallats republik. Med detta avsågs med dåtidens språkbruk (och till skillnad från idag) i regel inte att kungar skulle störtas, utan ironiskt nog tvärtom en ordning i mångt och mycket inspirerad av den brittiska. I republiken skulle rösträtten till den parlamentariska församlingen inte vara allmän, utan förbehållen en social och ekonomisk elit, och konstitutionella spärrar skulle kringskära de folkvaldas makt, i syfte att förhindra radikal förändring och tyranni. Så sent som under det tidiga 1800-talet var demokrati i själva verket ett skällsord bland liberaler, då statsskicket i fråga förutsattes leda till vad man kallade pöbelvälde, det vill säga att den obildade och oansvariga allmänheten ogenerat skulle bejaka sina egna intressen och, likt jakobinerna i Frankrike, vårdlöst börja experimentera med eller riva ned beprövade institutioner.
Under 1800-talet skulle dock föreställningen att demokratin var både oundviklig och önskvärd successivt vinna mark i liberala kretsar, och halvvägs genom århundradet gick det inte längre att förneka tangentens riktning. Utvecklingen gjorde sig gradvis gällande, och gick olika snabbt i olika länder, varför inget enskilt år kan pekas ut som demokratins genombrott, men 1884 hade bland annat stormakterna Storbritannien, Amerikas förenta stater och Frankrike i all praktisk bemärkelse blivit demokratier, varför det nygamla statsskicket också blivit till en dominerande kraft i Västeuropa och Nordamerika. Det stora krigets utfall ledde till att demokratin introducerades i ännu fler länder, och så långt överensstämmer också den officiella historieskrivningen med den faktiska utvecklingen, men till skillnad från vad som står i historieböckerna skulle demokratin även denna gång visa sig bli kortlivad. Bara några årtionden senare stod det nämligen klart att den liberala segrarens rättvisa i form av förnedring och obetalbara skadestånd, då den kombinerades med demokrati i vad som fram till 1918 (tillsammans med grannen i söder) hade utgjort världshistoriens mest sofistikerade civilisation, kunde sätta hela världen i brand.
Utan att detta någonsin formulerades i klartext, och utan att någon av demokratins institutioner formellt monterades ned, kom efterkrigstiden därför att präglas av den outtalade ambitionen att demokratin skulle försvagas till förmån för en annan ordning. Till en början yttrade sig detta främst på utrikespolitikens område och i framväxten av mäktiga internationella institutioner, varför befolkningsmajoriteterna inledningsvis fortsatt åtnjöt en relativt hög grad av inre autonomi, men när vänstern under 1960-talet vann så mycket mark att västvärlden gick in i stagnation var detta inte i första hand ett uttryck för folkviljan, utan för att managersamhället i sin första och socialistiska inkarnation började göra sig alltmer gällande. Efter 1968 stod det klart att någonting förändrats i grunden, vilket inte minst yttrade sig i omständigheten att även de högerpartier som i opposition varit mycket kritiska till utvecklingen visade sig fullständigt oförmögna att häva den när de väl kom till makten. Ironiskt nog var inte heller 1980-talets nyliberala revolution någonting som hade efterfrågats av väljarna (förutom i det då närmast kollapsande Storbritannien), utan tvärtom ett uttryck för att man inom managerklassen insett att socialismen hade misslyckats så till den grad att den egna makten nu var hotad. Att även en politiker som Olof Palme snart hoppade på det nyliberala tåget, utgör i själva verket ett tecken så gott som något på att det abrupta paradigmskiftet hade mycket lite med folkviljan att göra.
Sovjetunionens fall och föreställningen om "historiens slut" ledde därefter inte bara till naiv optimism, utan också till att bilden av demokratins totala seger blev så självklar att man slutade reflektera över hur illa den politik som fördes speglade folkviljan. I takt med att västerlandet i grunden började stöpas om till följd av bland annat en invandringspolitik väljarna aldrig efterfrågat, men som inte desto mindre för varje år både blev alltmer radikal och ledde till större sekundäreffekter i form av alltmer öppen repression, återaktualiserades dock demokratifrågan. Etablissemangets hållning blev i detta läge att hävda att demokrati inte betyder att majoriteten bestämmer, utan att begreppet bör förstås som ett paternalistiskt styre där en upplyst elit understödd av mäktiga institutioner för allas bästa tolkar folkviljan, och i den mån man finner samma folkvilja destruktiv med fördel också helt åsidosätter den. För denna nya tolkning av demokratibegreppet sökte man stöd bland liberala tänkare från 1700-talet, och när man kryddade sina opinionsartiklar med hänvisningar till namn som Montesquieus framstod man också både som kunnig och insiktsfull i sina åsiktsfränders ögon. Vad man dock helt underlät att påpeka var att vad nämnda filosofer argumenterade för inte var demokrati, utan vad som under 1800-talet benämndes republik. För dessa filosofer representerade demokratin tvärtom ett hot, och detta just för att dess betydelse då liksom nu var en ordning där majoriteten bestämmer.
I just denna omständighet finner vi – utöver det faktum att liberaler är vanemässiga lögnare – ett antal mycket intressanta implikationer. Vad liberaler faktiskt säger, när de menar att majoriteten inte bör få sin vilja fram, att nämligen ingenting annat än att de är antidemokrater. (Detta är i sig varken automatiskt någonting dåligt eller en anledning att gripas av panik, men avslöjar dem däremot som förhärdade hycklare, då ordet "antidemokrat", då de själva yttrar detta, uttrycker både ett kategoriskt fördömande och en förhoppning om att Säpo mycket skyndsamt skall kopplas in.) Därmed kan man ledas att tro att liberaler i själva verket är republikaner, men intressant nog är så ej heller fallet. Anledningen till att de klassiskt liberala filosoferna motsatte sig demokrati var nämligen inte att de motsatte sig majoritetsstyre av princip, utan att de fruktade att folkstyre dels skulle leda till att majoriteten tog sig friheten att förtrycka minoriteter, dels skulle leda till en snabb och revolutionär förändring av samhället.
Vid första anblick kan därför (om man bortser från hyckleriet och de kluvna tungorna) det faktum att även nutida liberaler är antidemokrater framstå som både genomtänkt och ett uttryck för ideologisk kontinuitet. Skrapar man lite på ytan finner man dock snabbt att vad liberaler idag själva gör, är precis vad liberalismen en gång varnade för. Liberaler omstöper idag samhället med en frenesi och i en takt som inte sällan får även de franska revolutionärerna att framstå som måttfulla i jämförelse, och i den majoritet som motsätter sig detta blir man, då man yttrar sin kritik offentligt, föremål för utfrysning, deplattformering och inte sällan också åtal för hets mot folkgrupp. Nuvarande statsskick är ur denna synvinkel därför värre än den demokrati de klassiskt liberala filosoferna varnade för. I stället för en ordning där en övermodig majoritet förtrycker minoriteter, har vi fått ett styrelseskick där en fartblind, fanatisk och revolutionär minoritet både ser det som sitt kall att radikalt omforma samhället, och som sin självskrivna rätt att utöva öppen repression mot den majoritet som idag ironiskt nog i stället önskar måttfullhet och besinning.
Vad dagens liberaler förespråkar (och genomdrivit) är med andra ord varken demokrati eller republik, utan tvärtom någonting som kombinerar nackdelarna med båda dessa statsskick, men utan att för den skull åtnjuta några av de fördelar som dessa bägge ordningars respektive förespråkare historiskt framhållit som specifika för dem. Alla demokratins institutioner finns visserligen kvar och fungerar vid första anblick som vanligt, men de är oskadliggjorda, underminerade, kortslutna och/eller förbikopplade, varför härskarkasten gjort sig i stort sett helt oberoende av folkviljan. Västvärldens nationer har under årtionden fått i stort sett samma (och för befolkningsmajoriteten i regel väldigt oönskade) politik, alldeles oavsett vad de röstat på, och där en sådan ordning en gång av vänstern utmålades som sinnebilden av maktlöshet och förtryck, är detta idag någonting liberaler och andra progressiva (om än kryptiskt och inlindat i stora mängder nyspråk) öppet menar är någonting bra.
Föreställningen att vi lever i en demokrati är kort sagt felaktig. Det samhälle vi lever i är i allra högsta grad vad vi skulle kunna kalla för postdemokratiskt, och dess elit utgörs föga förvånande också av idel antidemokrater. Maktens många demokratihyllningar bör därför också ses för vad de är, nämligen ett utslag av förljugen propaganda som inte på något sätt återspeglar verkligheten.
