Mina grungekommunarder:
Hade den bredaxlade levt idag, hade han måhända i sina dialoger låtit läromästaren möta sina vänner på en taverna i Plaka. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig hur det skulle kunna låta. Någon gång in på småtimmarna får ännu en fråga läromästaren att glömma både sin trötthet och de högljudda turister vilkas ouzo-shottande under den senaste halvtimmen blivit föremål för allt fler föraktfulla blickar från hans sida, varpå han tar ett djupt andetag, spänner ögonen i Kefalos och börjar berätta om grottan. I grottan återfinns, förklarar han, några olyckliga och fjättrade människor vilkas enda källa till ljus är en TV. Vad som skildras på denna är en värld mycket olik de fjättrade fångarnas egen, men då apparaten som redan påpekats utgör deras enda källa till ljus dyrkas den också sedan urminnes tider som en helig artefakt, och då den är helig måste vad den berättar vara sant. När ansiktena på TV:n bedyrar dem att de är fria människor finner de därför ingen anledning att ifrågasätta detta, och när samma ansikten intygar att ingen är slagen i bojor börjar de genast se järnen runt sina hand- och fotleder som dekorativa smycken.
Vad den bredaxlade vill ha sagt med detta är inte bara att TV:n är en tingest som får hjärnan att ruttna, utan framför allt att endast goda eliter är värda respekt och att människans förmåga till rationalisering är oändlig. Ett slående exempel på detta finner vi i den utbredda föreställningen att totalitära eliter visserligen återfinns eller har återfunnits i Nazityskland, Ungern, Polen och i någon mån också Sovjetunionen, men att det progressiva samhällets härskarkast aldrig skulle nedlåta sig till samma sak. Hur uppenbart osann denna föreställning är röjs inte bara av att ett enigt etablissemang i dagarna förklarat att upplopp och plundring är någonting ädelt, och att den som anser att svarta bör bemötas som vuxna människor är en rasist som inte bör få synas i offentliga sammanhang, utan också av det faktum att en bok författad av personer inom etablissemanget, och av vilken det svart på vitt framgår att svensk forskning är underställd politiska kommissarier, blivit föremål för en kombination av hätsk kritik och försök att tiga ihjäl den, samtidigt som ingen journalist känt sig manad att granska de makthavare som valt att politisera forskningen i en utsträckning som hade lett till krigsrubriker i svenska tidningar om samma sak i stället skett i Polen.
Exemplen på det progressiva etablissemangets auktoritära och totalitära böjelser är i själva verket legio, och yttrar sig inte bara i en rörande enighet om att befolkningsmajoriteten skall köras över i frågor om invandring, feminism och kultur, utan också i det faktum att Greta Thunberg och Anders Tegnell utmålas som representanter för den rena och obefläckade sanningen, och därför under inga omständigheter får kritiseras. Etablissemangets förkärlek för totalitära tillvägagångssätt syns därtill i hur journalister och politiker sluter sig samman mot folket, i hur man kräver att medborgare med oppositionella åsikter skall berövas sin inkomst, i hur yttrandefriheten ständigt minskar och i hur fler och fler uttryck kriminaliseras. Den lätthet med vilken man tillgriper totalitära metoder avslöjas av hur lagar tillämpas nitiskt mot maktens fiender men ofta inte alls mot dess klienter, i hur man använt förmenta faktagranskningstjänster för att vilseleda, i hur journalister glömmer att rapportera samtidigt som de rättsvårdande myndigheterna glömmer att ingripa när etablissemangets djurrättsaktivister gör livet till ett helvete för laglydiga människor, i hur vänsterradikalt tankegods framställs som objektiv vetenskap, i de uppenbara följdfrågor som aldrig ställs när makthavare avfärdar högst konkreta problem med att rapa ur sig floskler och i hur en djurplågare som driver rättsprocesser mot rädda pensionärer utmålas som en hjälte. Et cetera.
För att till fullo förstå progressivismen måste man först förstå att dess ryggmärgsreflexer är totalitära. Med detta avses inte att den har vissa totalitära tendenser eller att det ibland sker totalitära olycksfall i arbetet, utan att det är en mycket intolerant ideologi med tydliga och långtgående totalitära såväl ambitioner som anspråk vi har att göra med. Detta är givetvis inte hur ideologin marknadsför sig själv, och det faktum att en central del av dess förljugna mytologi tvärtom går ut på att utmåla sig som en motpol till totalitarismen har genom åren lurat många, men inte desto mindre talar resultaten sitt tydliga språk. Progressivismen omformar inte bara kontinuerligt samhället på ett sätt som gör det ständigt mer totalitärt, utan gör idag därtill detta i allt snabbare takt. Vad mer är, ideologins förespråkare har med tiden blivit så fartblinda att de knappt ens längre bemödar sig med att hålla den respektabla fasaden uppe, utan tvärtom är det allt oftare med ett mycket självbelåtet hånleende som de förnedrar sina motståndare och därtill inte sällan närmast skryter om sitt maktmissbruk.
När väl denna insikt infunnit sig, blir det progressiva samhället plötsligt fullt begripligt. De totalitära ambitionerna döljs visserligen många gånger bakom dimridåer (till skillnad från totalitarismens amatörer begränsar man inte yttrandefriheten genom lagar, utan genom att lägga ut censuren på entreprenad till de privata nätjättarna, och när man vill bryta ned medborgarnas självkänsla avkräver man dem att falla på knä inför maktens klienter, snarare än inför makthavarna själva) vilka de som påstår att förtrycket inte existerar aldrig försitter en chans att hänvisa till, men effekten blir inte desto mindre exakt densamma som om förtrycket hade utövats öppet. Den stora majoriteten (även bland oppositionella) förmår dock inte ta in hur det förhåller sig, utan intalar sig i stället att oegentligheterna på något sätt skulle vara resultatet av enstaka tjänstemäns olyckliga men i grunden gentlemannamässiga missbedömningar. Denna naivitet har inte bara fått till följd att motdragen sedan årtionden tillbaka varit både otillräckliga och felriktade, utan också kontraproduktiva, då dessa mycket belevade svar på en fullständigt principlös motståndares smutsiga krigföring bidragit till att skänka upplägget legitimitet.
I den strid som pågår finns inget hopp om vapenvila, inget sätt att nå fram till motståndaren, inget utrymme för kompromisser och inga utsikter till samsyn. Det samhälle progressiva drömmer om är ett totalitärt sådant, och så länge motståndet inte bygger på en insikt om, förståelse för och acceptans av detta, kommer samma motstånd förbli meningslöst.
