Mina galna vilda västern-vetenskapsmän som experimenterar med ånga och stora kugghjul i blankpolerad mässing:
I tider av demonstrationer, upplopp, rituell självspäkning, störtade statyer och bortplockade filmer tenderar många att fokusera på de enskilda detaljerna så till den grad att att de inte förmår se helheten. Åtskilliga låter sig nu snärjas i diskussioner om vilka statyer som kan anses vara problematiska, om huruvida Winston Churchill var rasist eller ej, om vilka kontinenter som genom historien drabbats hårdast av slavhandlare samt i vilken mån afrikaner som frivilligt flyttat till Europa är föremål för förtryck och omotiverad missaktning eller inte. Sådana diskussioner behöver i sak inte vara utan intellektuella poänger, men som försvarsåtgärder under ett pågående frontalangrepp är de inte bara värdelösa utan därtill kontraproduktiva, då den försvarare som väljer denna strategi också väljer att möta vad som i själva verket utgör ett koordinerat angrepp på flera fronter som en serie fristående och gentlemannamässiga skärmytslingar.
Vad som pågår är ingen gräsrotsrevolt, eller ens någonting som har särskilt mycket med svarta människors upplevelser att göra, utan att det liberala etablissemang som påstår sig vara garanten för tolerans, pluralism, frihet och rationalitet har kastat masken. Liberaler har under lång tid förfinat färdigheten att säga en sak men göra en helt annan till något av en konstform, men i den ohejdade upphetsning över upplopp, fallna statyer, vandaliserade innerstäder, tillbakadragna filmer och rituella uppvisningar i självutplåning som etablissemanget nu uppvisar, och i dess för varje dag alltmer hätska utfall mot narrativets kritiker, är det i stället den osminkade moderna liberalismen vi bevittnar. I de former det reservationslösa stödet till våldsverkarna, revolutionsromantikerna, bildstormarna och historierevisionisterna tar sig är det en liberal sekt som slutat att gömma sig bakom respektabla namn som Adam Smith och John Locke vi möter, och även om det med orwelliansk finess så ofta påstås någonting helt annat är denna liberalism en ideologi för rabiata, totalitära, förgrämda, intoleranta och kvasireligiösa fanatiker.
Vad händelseutvecklingen sedan George Floyds död visar är inte bara att man i västvärldens etablissemang är fullt kapabel att göra även de mest ikoniska av dystopiska scenarion till verklighet, utan att detta därtill är någonting man när omständigheterna tillåter gör både öppet och med stolthet. Den snabba och spektakulära händelseutvecklingen åskådliggör emellertid även någonting annat, nämligen hur det progressiva giftet sprider sig genom samhället. I grund och botten har varken dödsfallet eller de villkor under vilka Amerikas svarta lever särskilt mycket med vad som nu sker att göra, annat än som en spricka i civilisationens skyddsvallar genom vilken de verkligt destruktiva krafterna skymtat ljuset från andra sidan, och därmed också möjligheten för det kaos de representerar att tränga igenom. Att detta kaos ständigt vinner mark, trots att det stora flertalet vare sig välkomnar eller har efterlyst det, kan förklaras med en allians av jakobiner, rödgardister, zombier och överlöpare.
Modernitetens jakobiner utgörs av de krafter som genom att systematiskt maximera sitt eget eller andras offerskap inte bara fullständigt tappat maktkontakten, utan också lyckats göra detta till en karriär som erbjuder både mening i tillvaron, personlig prestige och en hög lön. I jakobinen – som inte sällan lyssnar till yrkestitlar som professor, generalsekreterare, språkrör och samordnare – finner vi en på en och samma gång både parasit och fanatiker, i det att allt hon gör å ena sidan tenderar att värna hennes personliga intressen, men detta samtidigt som hon å den andra är övertygad om sin egen ofelbarhet och moraliska oantastlighet. Genom att påvisa förmenta förtryckande strukturer och påstådd institutionaliserad ondska inte bara bakom varje buske, utan också på varje blankt papper och inte sällan också i tomma luften, bekräftar jakobinen med ena handen ständigt bilden av människan som fallen, men tillhandahåller samtidigt med den andra (mot skälig ersättning och förmåner) vägen till frälsning. Skulle något av de påstådda problem jakobinen lyfter fram försvinna skulle också efterfrågan på de tjänster hon erbjuder minska, varför jakobinen för att inte avveckla sig själv ständigt måste uppfinna nya problem att rädda mänskligheten från.
Jakobinens främsta allierade finner vi i rödgardisten. Denne utstrålar ofta, i likhet med jakobinen, religiös iver så till den grad att vederbörandes inre föreställningsvärld tar sig närmast fysiognomiska uttryck, men till skillnad från i fallet med jakobinen saknar rödgardistens fanatism direkta materiella förklaringar och incitament. Rödgardisten tänker inte själv, men kompenserar för detta genom blind lojalitet och frånvaron av spärrar, vilket lett till att denna personlighetstyp genom historien gång på gång återkommit som angivare, häxjägare, lägervakt, politisk kommissarie, exekutionspatrullsledare och torterare. Rödgardisten är inte bara en mycket osäker människa, utan därtill en synnerligen inställsam och lättledd sådan med ett omättligt behov av att känna sig behövd och bekräftad, varför denne också spelat en framträdande roll under de flesta av historiens illdåd. I det progressiva samhället är rödgardistens funktion att tysta oppositionella röster på fikarasten, upptäcka dissidenter på sociala medier, spela en framträdande roll i etablissemangets upprop och drev, bedyra teknokratin sin oreserverade trohet samt ständigt försöka beröva den som uttrycker för makten misshagliga åsikter på sin försörjning.
För att jakobinen och rödgardisten skall få verklig genomslagskraft krävs dock en tredje aktör, nämligen zombien. Denne är varken förmögen till självständigt tänkande eller särskilt driven, men däremot auktoritetstroende nog att ta allt jakobinen och rödgardisten hävdar för sanning även när detta går stick i stäv med vad de egna sinnena förmedlar. Av denna anledning är zombien inte bara övertygad om att rasismen utgör ett epidemiskt problem, utan också om att invandringen är både minimal, hållbar och lönsam, att högerns samhällskritik består i konspirationsteorier uppfunna av extremister, att medierna är objektiva, att Sverigedemokraterna vill öppna koncentrationsläger och att den så kallade genusvetenskapen är en såväl evidensbaserad som politiskt helt och hållet neutral disciplin. Zombierna utgör den i särklass största av de tre grupper vi berört, och även om de varken är drivna eller äger förmågan att tänka själva gör deras godtrogenhet att de fungerar utmärkt både som röstboskap och kanonmat i det kulturkrig som pågår.
I symbios med dessa tre personligheter, men ändå på många sätt fristående från dem, finner vi överlöparen. Denne finner i många fall jakobiner, rödgardister och zombier motbjudande, men då överlöparen fullständigt saknar principer är han inte desto mindre mer än villig att gå dem till mötes om det finns pengar att tjäna på detta. Överlöparens naturliga plattform är den som makthavare inom näringslivet, och genom att stryka jakobiner och rödgardister medhårs hoppas han uppnå god och gratis PR, vinna offentliga kontrakt och tillskansa sig fördelar jämfört med sina konkurrenter. Detta sker inte bara genom att han gör sig till språkrör för jakobinernas idéer, utan också genom att han ger dem välbetalda jobb inom den egna organisationen. De verksamheter överlöparen kontrollerar kommer därför sluta upp bakom jakobinernas agenda, även fast han personligen inte bara anser att denna är vansinnig utan därtill också ofta är fullt medveten om de långtgående och förödande konsekvenser denna kommer få på sikt.
Jakobinerna har mycket skickligt utmålat sig själva som garantin för demokrati, frihet och tolerans, men som vi tidigare sett är verkligheten den motsatta. Jakobinerna gör inte bara allt för att tysta sina motståndare, utan anstränger sig också till det yttersta för att folkviljan inte skall få något genomslag på den förda politiken, att misshagliga kulturyttringar skall kväsas eller rentav kriminaliseras och för att påtvinga gemene man sina egna val och värderingar. Vad jakobinerna har att erbjuda är ingenting annat än den dystra framtid som åtskilliga av historiens mest beundrade tänkare har varnat för, men genom skamlösa lögner har de samtidigt själva lyckats utmåla sig som de främsta förkämparna för att en sådan framtid inte skall infinna sig. På egen hand är jakobinerna dock för få för att kunna förverkliga den framtid de drömmer om (eller rättare sagt, den framtid som blir en bieffekt av deras handlingar), varför det på många sätt är rödgardisterna, zombierna och överlöparna som utgör det egentliga problemet.
Rödgardisterna kan bara bemötas med exakt samma hat och intolerans de själva gjort till sitt signum (den som värnar sitt välmående bör till exempel inte hålla sig med några rödgardister i bekantskapskretsen). Överlöparna kan bara besegras genom att man som konsument bidrar till att göra deras medlöperi olönsamt (de räknar kallt med att den breda allmänheten kommer fortsätta prioritera manisk konsumtion av sådant de inte behöver framför den egna värdigheten, och så länge denna kalkyl förblir riktig finns heller ingen anledning för överlöparna att omvärdera sin strategi). När det kommer till zombierna är bilden dock en annan. Zombierna utgör till syvende och sist kulturkrigets vågmästare, varför det är om dessa de avgörande slagen måste stå. Här bör ingen förvänta sig några mirakel i form av en snabb och avgörande framryckning, men ej heller är läget nattsvart då de senaste årens begynnande högervåg i mångt och mycket förklaras av att det vansinne vänstern släppt lös fått många att lämna zombiestadiet. I ljuset av detta blir ironiskt nog de uppvisningar i osminkad jakobinsk fanatism vi just nu ser prov på mycket användbara, då det är precis genom att påpeka vansinnet i dessa en chans att nå fram till och väcka zombien plötsligt uppenbarar sig.
