Mina Brockenspöken:
I skrivande stund gör en brokigt skara av aktivister, bidragsentreprenörer, juridiskt varierade, asylbedragare och neurotisk medelklass vad de kan för att importera den senaste tidens amerikanska protester, upplopp och narrativ till de länder i vilka de själva verkar och vistas. Det hela görs inte bara på ett sätt som vittnar om långtgående okunnighet om den lokala kulturen och historien, utan också med en sofistikering som avslöjar att deltagarna låtit den amerikanska populärkulturen forma deras världsbild så till den grad att det inte ens längre faller sig naturligt för dem att översätta de lånta amerikanska parollerna till de lokala språken. Vad mer är, de engelskspråkiga budskap som nu framförs på europeiska gator och torg är ingenting annat än det amerikanska etablissemangets budskap, varför de aktioner som på pappret utgör demonstrationer mot amerikanska förhållanden i själva verket måste förstås som ett utslag av klassisk amerikansk kulturimperialism. Denna skenbara motsägelse säger oss inte bara någonting viktigt om hur den värld vi lever i fungerar, utan erbjuder oss också viktiga nycklar i våra försök att förstå det progressiva samhällets nyhetscykel och inre politiska logik.
Vad som kanske mer än någonting annat gör detta intressant, är de reaktioner aktionerna väcker. Här finner vi inte bara västerlänningar som kanaliserar den gudlösa och degenererade form av kristendom som utan att de själva förstår detta utgör deras religion i form av rituell underkastelse, utan här finner vi också ministrar som i polisers kapitulation inför en aggressiv mobb ser en "rättsstat" och liberaler som, i det att de instinktivt tar parti för varje våldsverkare, ännu en gång påminner oss om att de principer liberalismen påstår sig stå för i skarpt läge varje gång får ge vika för den liberala ryggmärgsreflexen att ställa sig bakom allt som förstör, ödelägger och söndrar. Det levande Hollywoodrollspel som iscensätts på Europas gator får, kort sagt, modernitetens olika falanger att bekänna färg, vilket säger betydligt mer om vad dessa falanger egentligen står för än de tillrättalagda budskap med vilka de själva försöker sälja in sina respektive ideologier.
Detta gäller emellertid inte bara de krafter som är positiva till demonstrationerna, utan också många av kritikerna. De invändningar demonstrationerna blivit föremål för har nämligen i regel bestått i att man helt utan att beröra sakfrågan riktat in sig på den risk för smittspridning dessa medför under en pågående pandemi. Dylik kritik är i sak på intet sätt grundlös, men vittnar också om en oförmåga att förstå vad som pågår – nämligen att vänstern ännu en gång använder sig av rasismnarrativet för att flytta fram sina positioner. Huruvida man kan beslå demonstranterna med att sprida en farsot eller ej blir i ljuset av detta på många sätt irrelevant, då eventuella sådana konsekvenser snart kommer vara lika bortglömda som de progressiva framryckningarna tenderar att bli bestående.
Inte heller spelar det någon roll huruvida man kan påvisa att demonstranterna har våldsverkare, kriminella och extremister i sina led eller ej, då man i etablissemanget alltid nyttjat sådana element som sina paramilitära förtrupper, och därför också är mer än villig att se mellan fingrarna vad metoderna beträffar. Vad mer är, i den mån man börjar gräva ned sig i diskussioner om vilken sida som utgör de verkliga rasisterna i sammanhanget kommer man, även om man som genom ett mirakel skulle få medialt genomslag nog att i allmänhetens ögon vinna denna debatt, bara ha stärkt det rasismnarrativ som i mångt och mycket utgör det medium genom vilket vänsterns föreställningar sprider sig. Till syvende och sist kommer alla försök att bemöta demonstrationerna visa sig kontraproduktiva eller (i bästa fall) verkningslösa, så länge man inte attackerar rasismnarrativet som sådant.
För att förstå rasismnarrativet, måste man först förstå att Rasismen under den progressiva ordningen inte bara utgör en perfekt fiende, utan också fyller funktionen som den institutionaliserade modernitetens monster under sängen. Huruvida man i sak anser att rasism utgör ett reellt problem eller ej är i sammanhanget fullständigt irrelevant, då den Rasism som fyller funktionen av det progressiva samhällets Djävul har väldigt lite med rasism att göra. Rasismen är vagt definierad, avsiktligt motsägelsefull, metafysiskt väsensskild från andra typer av generaliseringar, många gånger helt omöjlig att påvisa utan ockulta hjälpmedel, någonting som även den mest fördomsfrie kan göra sig skyldig till samt en företeelse som (i den mån detta främjar etablissemangets agenda) kan läsas in i precis vad som helst. Vad mer är, Rasismen är därtill en anklagelse som för det första aldrig kräver en motivering och som för det andra ingen kan bevisa sig oskyldig till efter att denna väl har yttrats, då anklagelsen som sådan automatiskt utgör även en både fällande och lagvunnen dom.
Rasismnarrativet utgör, annorlunda uttryckt, ett väldigt användbart verktyg för det etablissemang som vill kontrollera befolkningsmajoriteten. När väl bilden av Rasismen som en särskilt diabolisk, högst verklig och epidemisk ondska fått fäste kan man inte bara skinna allmänheten, utan också förnedra, bryta ned och demoralisera denna så till den grad att den börjar göra cirkuskonster på beställning. Rasismnarrativet öppnar med andra ord nya och långtgående möjligheter till maktmissbruk, och som av en händelse är också maktmissbruk precis vad som följer i dess spår. När korruptionen blir alltmer ogenerad, när åsikten att politiken inte skall spegla folkviljan allt oftare utmålas som essensen av demokrati, när yttrandefriheten inskränks under paroller om mångfald och när fler och fler åsikter kriminaliseras med motiveringen att det är friheten man värnar, är det inte sällan just rasismnarrativet som ligger till grund för detta.
Rasismnarrativets upprätthållande blir av denna anledning en ödesfråga för etablissemanget, då dettas möjligheter att påtvinga befolkningsmajoriteten en ordning denna inte vill ha i mångt och mycket står och faller med nämnda narrativ. Den som så bara delvis accepterar etablissemangsmyten om Rasismen kommer aldrig kunna se klart, värna sina egna intressen eller andas fritt, varför den som inte helt förkastar rasismnarrativet också är dömd till träldom.
