Mina hedonister som efter en följd av förflyttningar genom de trenne tidsdimensionerna t, tau och teh får skåda det brittiska imperiets flagga vaja över Mars:
För att förstå en given föreställningsvärld är det ofta till stor hjälp att isolera de antaganden – eller om man så vill, premisser – som denna vilar på. Dessa premisser är ofta gäckande, emedan de i regel både är outtalade och i breda kretsar tas för så självklara att få ens är på det klara med att de utgör just premisser. I praktiken innebär detta ofta att dessa premisser är så gott som osynliga, varför arbetet med att isolera och artbestämma dem många gånger kräver att man först lyckas urskilja den skugga de kastar. Detta arbete kan ibland vara mödosamt, men när en skugga väl är identifierad kan man dock utan större svårigheter, genom att följa de strålar av ljus som bildar dess konturer bakåt mot källan, fastställa vad som kastar den.
Tillämpas metoden på liberalismen finner man till exempel att de premisser som utmynnat i den hedonism, ateism och värdenihilism som idag kännetecknar denna ideologi paradoxalt nog har sina rötter i kristendomen. Upprepas däremot övningen på begreppet "demokrati" finner vi dock att bakom detta ord gömmer sig ett antagande av en helt annan typ; nämligen att demokratin skulle utgöra en ordning väsensskild från alla andra statsskick. Demokratin är, enligt detta antagande, inte bara bättre och ädlare än andra ordningar, utan representerar i första hand någonting fundamentalt annorlunda, vilket i sin tur gör den i stort sett immun mot den korruption, det maktmissbruk, den rättslöshet, det godtycke, det vanstyre och den nepotism med vilka icke-demokratiska ordningar (rätt eller fel) allmänt förknippas.
I ljuset av detta antagande blir många av de officiella myter som odlas i det progressiva samhället begripliga. Skulle demokratin faktiskt vara väsensskild från andra ordningar, blir det också naturligt att avfärda allt tal om agendajournalistik, myndighetsaktivism, den djupa staten, myndighetsinflation, utnämningsnepotism, offentliga fögderier, missbruk av skattemedel och ett etablissemang med en agenda som inte sammanfaller med folkets som konspirationsteorier. Skulle demokratin faktiskt vara väsensskild från andra ordningar, blir det dessutom naturligt att avfärda alla ifrågasättanden av den som resultatet av mycket mörka krafters synnerligen subversiva opinionsbildning. Vad mer är, i den mån antagandet är sant måste man också utgå från att demokratins institutioner endast syftar till att tjäna allmänheten, att mottagarna av offentliga medel förtjänar dessa och att den som motsätter sig etablissemangets agenda också är folkets fiende.
Skulle antagandet om demokratins särart – eller om man så vill, antagandet om den demokratiska exceptionalismen – vara sant faller, kort sagt, alla pusselbitar på plats. Givet denna logiska premiss sammanfaller också den mytologi medier, utbildningsinstitutioner och statliga informationskampanjer ständigt förmedlar också med den rena och oförvanskade sanningen. Av detta kan vi inte bara sluta oss till att antagandets existens är en realitet, utan också att många av de centrala narrativ som präglar vår samtid är härledda ur det. Som logiska härledningar att döma kan dessa vid ytlig anblick därför förefalla vila på anmärkningsvärt solid grund, men likt alla logiska deduktioner beror deras praktiska användbarhet ytterst på de underliggande premissernas giltighet, och här stöter plötsligt den progressiva ordningens förkämpar på patrull, eftersom antagandet om den demokratiska exceptionalismen är en falsk premiss.
Att demokratin i själva verket är en ordning som främjar framväxten av just den moraliska och ekonomiska korruption denna idag påstår sig vara immun mot har inte bara konstaterats av Platon, utan intressant nog också av just de liberala tänkare som progressiva av idag gärna vill framställa sig som de naturliga arvtagarna till. För dessa liberaler representerade pöbelväldet ett minst lika stort hot mot friheten som den enväldige monarkens godtyckliga envälde, varför de kategoriskt motsatte sig det demokratiska statsskicket och i stället förespråkade vad de kallade för republik. I republiken skulle endast samhällets stöttepelare äga rösträtt, och robusta konstitutioner skulle skydda den enskilde från alla tendenser till godtycklig maktutövning från de förtroendevaldas sida. Utan sådana begränsningar, menade man, skulle korruption, nepotism, klientelism och maktmissbruk bli de oundvikliga konsekvenserna.
Om att de hade rätt i sin analys av demokratin skulle snart bli uppenbart, eftersom deras värsta farhågor besannades i det att republiken snart dukade under och ersattes av demokrati, varpå exakt vad de hade förutspått inträffade. Den oinskränkta demokratin skulle med tiden i sin tur alltmer övergå i progressiv teknokrati, varpå majoritetens makt visserligen eroderades, men inte till förmån för republikens institutioner, utan genom att den parasitära minoritet som omväxlande gått under namn som den djupa staten, den nya klassen och the managers lyckades erövra makten. Då man i denna alltid främst haft den egna karriären, den egna inkomsten och den egna statusen för ögonen förvärrades de problem som hade utmärkt demokratin. Tidigare hade den som sökte parasitera på andra för att lyckas i sitt uppsåt behövt skapa en åtminstone tillfällig majoritet för sin sak, men i och med den teknokratiska ordningen blev det möjligt för även en liten minoritet att alltmer ogenerat köra över, sko sig på och förtrycka såväl majoriteten som andra minoriteter.
Kort sagt, antagandet att den demokratiska (eller teknokratiska) ordningen skulle vara immun mot korruption, maktmissbruk, vanstyre, rättsröta och institutionaliserade lögner saknar inte bara grund, utan verkligheten är snarare den diametralt motsatta. De lögner som torgförs av medier och experter har till syfte att bevara den privilegierade ställning den härskarkast avsändarna tillhör har tillskansat inom ramen för ett korrupt system. Att skattepengar och medel som staten genom Allmänna arvsfonden plundrat dödsbon på år efter år tillåts fortsätta regna över den nya klassens kverulanter, klienter och paramilitära styrkor visar hur makthavare och journalister i skön förening inte bara är ointresserade av att statsapparaten skall tjäna folkets intressen, utan därtill sätter en stolthet i att göra vad mannen på gatan finner perverst. Den anarkotyranni som i tilltagande (om än varierande) grad kommit att utmärka de flesta demokratiska samhällen är ingenting annat än en direkt konsekvens av att teknokratins härskarkast använder sig av rättsrötan som ett politiskt vapen, och när faktagranskningstjänster ogenerat används för att vilseleda allmänheten är detta inte bara ett exempel på propaganda, utan det hela kan också med fördel förstås i termer av en arrogant nomenklaturas maktdemonstration.
Till detta kommer att statsapparaten under demokratin vuxit sig större och mer allsmäktig än någonsin tidigare, varför det under denna ordning också finns historiskt mycket makt att missbruka och historiska mängder offentliga resurser att förskingra. Demokratin utgör därmed inte bara ett exempel på en korrupt och moraliskt depraverad ordning i mängden, utan därtill historiens kanske mest slående exempel på en sådan. Det faktum att den demokratiska exceptionalismen är en outtalad premiss gör den dock också till en så gott som osynlig sådan, varför ett uppenbart felaktigt antagande ostört kunnat få sätta tonen för hela modernitetens ideologiska överbyggnad.
