Mina arga vänner från Skaro:
Till den nutida samhällsdebattens mer utmärkande egenheter hör att den är full av brus. Varje gång någonting som utmanar det progressiva etablissemangets narrativ inträffar – det vill säga så gott som dagligen – reagerar blixtsnabbt teknokratins institutioner, managerkastens överstepräster och den nya klassens barder genom att fylla det offentliga rummet med (sinsemellan ofta högst motstridiga) redogörelser, analyser, metadebatter, parabler och fabler med syftet att dels avleda allmänhetens uppmärksamhet från vad som är relevant, dels misstänkliggöra, demoralisera, så split och väcka tvivel kring huruvida en spade verkligen kan kallas för en spade. När giftet fått verka i samhällskroppen under några dagar är allt som återstår ett antal grovt felaktiga bilder av händelseförloppet, samt det diffusa men mycket distinkta intrycket att vad som hänt på något sätt varit rasisters och högerextremisters fel. Detta gäller när en gruppvåldtäkt begås, det gäller när någon mördas i Härnösand eller Kungälv och det gäller, intressant nog, också när de ansvariga bedyrar att ingenting gått fel till efter att bristen på skyddsutrustning, rutiner och framförhållning tillåtit ett virus att decimera ålderdomshem efter ålderdomshem.
Detta är ingenting som kan bemötas genom att man sakligt bemöter smutskastningen, ger sig in i de metadebatter vänstern har startat eller indignerat förklarar att man inte alls är rasist. Gör man detta accepterar man redan från början en strid på fiendens villkor, varför man följaktligen också kommer att få utkämpa denna i kroniskt underläge. Strategin har dock också en annan minst lika avgörande – men betydligt mindre känd – nackdel, nämligen att den kommer få den som anammar den att framstå i dålig dager. Den som dels måste slåss på en spelplan riggad till sin motståndares fördel, dels ständigt måste försvara sig mot lösa anklagelser utformade för att ha en så demoraliserande effekt som möjligt, kommer helt enkelt inte kunna slåss med stil. Den som godtar en strid på dessa villkor kommer i stället framstå som jobbig, kolerisk och snarstucken, vilket är minst sagt olyckligt av den enkla anledningen att ingen gillar en kverulant.
Lösningen finner vi därför inte bara i en höger som vägra att kämpa på vänsterns villkor, utan framför allt en höger som förkroppsligar kverulantens diametrala motsats. Denna höger – som vi med fördel kan kalla för den aristokratiska högern – är intressant i stället för jobbig, belevad i stället för kolerisk och stoisk i stället för snarstucken. Den aristokratiska högern erbjuder nya berättelser, ortogonala perspektiv, tankeväckande synvinklar och överraskande insikter som rubbar invanda föreställningar. Den aristokratiska högern släpper in frisk bergsluft i kvava rum, och erbjuder den som törstig vandrar genom öknen kristallklart, kallt och syrerikt vatten. Den aristokratiska högern är rolig, belevad och kunnig. Den aristokratiska högern trollbinder publiken, får dimmorna att lätta och befriar sina åhörare från mental träldom. Den aristokratiska högern erbjuder vitalitet, där vad etablissemanget tillhandahåller osar förruttnelse. Den aristokratiska högern ältar inte vad som är, utan visar närmast i förbigående varför en annan väg inte bara är möjlig, utan också utgör vad som borde vara.
Den aristokratiska högern är i viss mån redan ett faktum. Där den socialistiska tankeproduktionen idag kokar ned till att trötta medarbetare utan större entusiasm försöker dölja vad som egentligen är en världsåskådning för den nya klassen bakom socialismens uppstoppade lik, och där de övergödda liberala tankesmedjorna bemannas av skrikiga broilers vilkas svågerkapitalistiska managerideologi alltmer blir föremål för närmast universellt hån, har högern blivit en gräsrotsrörelse av mer eller mindre ideella krafter som anmärkningsvärt ofta inte bara står för vår samtids skarpaste analyser, utan också för de intressantaste perspektiven, den vassaste satiren, de slagkraftigaste memerna och den giftigaste samhällskritiken. Detta opinionsarbete börjar också – en tilltagande repression som för varje dag blir mer och mer oförställd till trots – alltmer på allvar både tränga igenom sprickorna och få vänstern ur balans.
Skall någonting i grunden förändras till det bättre behöver dock högern först flytta fram sina positioner betydligt mer. Detta kommer inte bara kräva insatser på många områden, utan också att man skingrar de många missförstånd som omgärdar vad en högerposition faktiskt består i, och som fått till konsekvens att högern ofta får klä skott för vad de liberaler som avskyr den ställt till med. I detta har den aristokratiska högern en viktig roll som vägvisare och pionjär, då det är i denna vi på allvar finner en kraft med förmågan att bjuda den eroderande verkan med vilken vänstern så länge kunnat flyttat fram sina positioner meningsfullt motstånd. En aristokratisk höger kompromissar inte om vad som är sant, vackert eller heligt, den ber inte om ursäkt för sin brist på vänsteråsikter, den försvarar inte gårdagens vänsterposition och den internaliserar inte heller sina motståndarens föreställningar. Vad som gör den aristokratiska högern just aristokratisk är tvärtom det faktum att den i både ord och handling motbevisar den progressiva tidsuppfattningen, det vill säga förkroppsligar precis de ideal som får liberalismen att så instinktivt avsky högern.
För att axla denna roll måste den höger som aspirerar på att vara aristokratisk inte bara vara belevad, smart och påläst, utan också rolig, raljant och kaxig. För att bli aristokratisk behöver en höger inte bara vara karismatisk, utan också utstråla den värdighet, visdom och stolthet som utmärker en antik marmorstaty utplacerad bland trädgårdstomtar. En aristokratisk höger är också på det klara med att, även om det kan finnas sådant på högerkanten den både inte håller med om och ogillar, så återfinns inte desto mindre fienden alltid till vänster. Föreställningen att man bör "hålla rent högerut" hade måhända kunnat vara rimlig om vänstern höll sig med den spegelvända principen till denna, men för vänstern utgör de vänsterextrema organisationerna i stället en mycket användbar paramilitär styrka, vilkas medlemmar man rikligt belönar med både skattepengar och karriärmöjligheter. I ljuset av detta blir den borgerliga föreställningen om att hålla högerflanken ren ett utslag av regelrätt slavmoral, som den som aspirerar på att vara aristokratisk därför måste överkomma innan vederbörande har en chans att faktiskt lyckas i sitt uppsåt.
