Mina hattar och mössor:
En gammal ideologisk skiljelinje som på senare år alltmer kommit att överskugga alla andra är den mellan två grundläggande sätt att betrakta samhällets funktion. Enligt det första av dessa synsätt är ett samhälle i första hand en gemenskap, om än också en sådan som på olika sätt kan göras till en bättre eller sämre hemvist för sina invånare. Enligt det rivaliserande synsättet är samhället i stället i första hand en yta där man kan tjäna pengar och göra karriär. Det är här frestande att utmåla det förstnämnda synsättet som traditionalistiskt och det sistnämnda som modernt, men vilket av dessa synsätt som utgjort det dominerande har varierat genom historien, liksom även högern och vänsterns förhållningssätt till dem. Under feodalismen var till exempel synen på samhället som en källa till intäkter och karriär en i allra högsta grad formerande kraft, medan 1800-talets liberala nationalism tvärtom utmärkte sig för sin syn på samhället som en gemenskap.
Effekterna av den medelklassens slutstrid mot feodalismen som då utspelade sig skulle när dammet väl hade lagt sig visserligen på många sätt visa sig bli de diametralt motsatta mot vad dåtidens liberala ideologer hade hoppats på, då den "frihetskamp" de bedrev inte bara fick till konsekvens att friheten började minska drastiskt, utan också att samhället individualiserades, gemenskaperna upplöstes, traditionerna avvecklades och tillvaron kommersialiserades. När man betänker att högern under 1800-talet i huvudsak utgjordes av rojalister och traditionalister (eller annorlunda uttryckt: förespråkare av en senfeodal ordning) medan vänstern utgjordes av nationalistiska liberaler, är det inte desto mindre värt att notera hur de båda lägrens ideologer sedan dess bytt synsätt med varandra när det kommer till vad som utgör ett samhälles funktion. År 2020 har nämligen föreställningen att samhällets funktion är att tillhålla en spelplan för internationella storföretag, karriärister, högavlönade världsförbättrare, rotlösa individualister och hedonister inte bara blivit en vänsterståndpunkt, utan därtill en så förhärskande sådan att den som i stället menar att samhället bör förstås som en ödesgemenskap utmålas som "högerextrem".
Till skillnad från vad många som fastnat i det kalla krigets tankevärld tror är det med andra ord inte högern som förespråkar en nihilistisk senkapitalistisk ordning, utan liberalismen, och då det inte längre finns någon meningsfull skillnad mellan liberaler och dagens förmenta socialister står vänstern i praktiken väldigt enad bakom denna hållning. I den mer ortodoxa socialismen och dess släkting marxismen finner vi inte desto mindre ironiskt nog ideologier som, även om deras metoder och analyser många gånger lämnade mycket övrigt att önska, i allra högsta grad analyserade samhället i termer av en gemenskap. Detta har fått den något oväntade konsekvensen att högern i syn syn på samhället idag många gånger har mer gemensamt med kommunister av den gamla skolan än med de liberaler som – rätt eller fel – uppfattades som en naturlig samarbetspartner under stora delar av efterkrigstiden.
Vägran att erkänna samhället som en gemenskap tar sig många uttryck, till vilka föraktet för kärnfamiljen, en grundmurad ovilja att lyssna på äldre människors erfarenheter, bristen på respekt för traditioner och en utbredd historielöshet hör till de mer uppenbara. Det är dock i den liberala synen på invandring som föreställningen om samhällets funktion som den av en yta för ekonomiska transaktioner tagit sig sina mest radikala och destruktiva uttryck. I den mån man avfärdar gemenskap, kultur och identitet som irrelevanta storheter i samhällsekvationen blir denna dock begriplig, då det samhälle som återstår efter att man eliminerat dessa (enligt liberalen) irrationella faktorer ur den sociala ekvationen utgörs av funktionella bostäder för människor med funktionella arbetsuppgifter som på ett funktionellt sätt transporterar sig mellan dagens funktionella aktiviteter, utan att ologiska sysslor, onödiga passioner eller en känsla av att vara delaktig i någonting större än sig själv komplicerar bilden. I ett sådant samhälle spelar det inte någon roll var den enskilda individen är född, eftersom denna är en kulturlös atomiserad drönare utan några förnuftsvidriga behov.
Problemet med ett sådant samhälle är inte bara att det sammanfaller med en dystopi, helt utan plats för människor av kött och blod, utan också att det snart börjar fungera sämre och sämre även som en yta där driftiga entreprenörer kan tjäna pengar och samvetsgranna kan göra karriär (en meritokrati av detta slag sammanfaller långtifrån alltid med liberalers faktiska ambitioner, men den spelar inte desto mindre en central roll i det ideologiska teoribygge de håller sig med). Föreställningen om samhället som en kulturellt neutral yta för affärstransaktioner och karriärism är nämligen baserad på den felaktiga premissen att näringsverksamhet och kultur inte har någonting med varandra att göra, och när denna rationalistiska villfarelse möter den mångkulturella verkligheten uppstår snabbt (för liberaler) högst oväntade effekter.
Vad som driver invandringen till Sverige är ingenting annat än de goda utsikterna till en högre materiell standard som är förknippade med en sådan flytt. Dessa utsikter möjliggörs ytterst (även om lagstiftningen och regelverket för bidragsbetalningar givetvis spelar en viktig roll) av att Sverige är ett betydligt rikare samhälle än invandrarnas hemländer. Denna skillnad i rikedom har flera orsaker, men till de mest avgörande hör skillnader i kultur. Nordeuropas rikedom är en konsekvens av sekularism, det protestantiska kynnet med dess tillhörande arbetsmoral, ett kärvt klimat som gjort låg tidspreferens till en viktig överlevnadsfaktor, en långtgående konsensuskultur, en mycket ovanligt hög grad av tillit mellan människor, existensen av en nationalstat som tagit över klanernas funktion, och så vidare. Ingenting av detta (och då i synnerhet inte kombinationen av alla dessa faktor samtidigt) är på något sätt normalt, utan tvärtom historiskt mycket unikt, och står i bjärt kontrast till såväl hur de flesta samhällen fungerar idag som hur de nordeuropeiska samhällena själva fungerat under merparten av sin historia. Kort sagt, vad som gjort ett samhälle som det svenska till en bra plats att göra affärer och karriär på – och därmed indirekt också en lockande plats att invandra till – är kulturella och religiösa faktorer, eller om man så vill, faktorer direkt avhängiga av den mycket särpräglade form av gemenskap som präglat detta samhälle.
Annorlunda uttryckt, att Sverige blivit ett attraktivt land för människor från u-länder att invandra till beror på att Sverige är rikt, och att Sverige är rikt är en direkt konsekvens av kulturella faktorer. Det paradoxala i detta är att den kultur som invandrarna själva ser sådana uppenbara fördelar med att de väljer att överge den egna hembygden för denna, är en kultur de själva i regel inte har en tanke på att bli en del av. Man ansluter sig inte till tillitskulturen, men tar mer än gärna del av de generösa bidrag denna har möjliggjort. Man bosätter sig i enklaver dit konsensuskulturen inte når, men tar mer än gärna del av de friheter denna har möjliggjort, samtidigt som man genom bland annat sin klädsel tydligt markerar att man inte vill vara en del av majoritetssamhället. Man går till moskén och ger sina barn islamiska namn, men tar utan betänkligheter del av ett välstånd sprunget ur den protestantiska arbetsmoralen. Man håller fast vid sin klan, trots att det är just frånvaron av klaner som möjliggjort det välstånd man en gång gjorde ett aktivt val att flytta till. Och så vidare.
Effekten av detta visar sig inte bara i proportion till invandrarnas andel av befolkningen, utan blir tvärtom dubbel, då de kulturella egenheter som historiskt utgjort fördelar i och med invandringen många gånger förvandlas till nackdelar. När tilliten missbrukas blir människor mindre benägna att lita på främlingar överlag, vilket dels gör att många potentiellt viktiga samarbeten uteblir, dels att allt fler börjar fråga sig vad de själva vinner på att vara ärliga. När en stor del av befolkningen inte längre omfattas av den konsensuskultur som möjliggjort till exempel låga straff, upphör också dessa låga straff att avskräcka från brott. När den protestantiska arbetsmoralen upphör att vara förhärskande, förändras också den ekonomiska kalkylen för hela samhället. Och så vidare.
Om man i detta läge håller fast vid den gamla ordningen, kommer detta få effekter som att de offentliga underskotten skenar och kriminaliteten växer sig ohållbar. Om man däremot anpassar samhällets institutioner till den nya verkligheten, kommer detta också innebära att man i snabb takt avsäger sig precis de kulturella fördelar som möjliggjort för det nordeuropeiska samhället att (bland annat) vara just vad den liberala ideologin reducerat det till, nämligen en yta för affärstransaktioner och spelplan för karriärister. Kort sagt, den mycket torftiga liberala synen på vad ett samhälle är gör inte bara samhället sämre, utan undergräver ironiskt nog också ett samhälles möjligheter att fylla just den funktion det enligt liberalismen är dess enda funktion att fylla. Som en illustration av liberalismens inneboende destruktivitet är exemplet därför mycket talande.
