Mina manipulativa herbivorer:
Enligt det progressiva samhällets medielogik anses även det triviala brottet äga stort nyhetsvärde, om detta kan kopplas till rasistiska motiv. Resultatet blir inte sällan att det banala ges betydligt större medialt utrymme än brott som mord, grov misshandel och bombdåd mot bostadshus. I detta finner vi en dubbel effekt, emedan man inte bara förstorar de brott som beskrivs som rasistiska, utan också konsekvent tonar ned den brottslighet som i det allmänna medvetandet på goda grunder förknippas med invandring. Den bakomliggande drivkraften är både att måla upp en skev bild av hur brottsligheten ser ut och att nöta in budskapet att rasism (i kombination med bland annat antifeminism) dels utgör ett akut hot, dels är det lägsta en människa kan nedlåta sig till. Då en anklagelse om att hysa "högerextrema" åsikter ofta är betydligt mer socialt stigmatiserande än till exempel en misshandelsdom, får detta arbete också betraktas som väldigt framgångsrikt. En term som "rasism" bör, annorlunda uttryckt, i första hand inte förstås som en bärare av meningsfullt semantiskt innehåll, utan som en joker i leken som får spelarna att att slänga varje spår av kritiskt tänkande överbord, och i stället äntra masspsykosens dimma.
Som brukligt är när det är en abnorm och osund ordning som ett etablissemang har att försvara, finns ett tillhörande ideologiskt ramverk. Då den outtalade premissen (det vill säga att rasism är värre än mord) är så uppenbart förryckt att den inte tål att uttryckas direkt, göms budskapet i stället bakom floskulösa paroller, en fixering vid historiska referenspunkter samt ordrika men tämligen innehållslösa rationaliseringar taffligt maskerade som klokskap, vilket sammantaget syftar till att övertyga den lättimponerade om att den ståndpunkt man företräder är förankrad i visdom, dyrköpta erfarenheter och namnkunniga filosofers tankar. Likt de flesta andra ideologier har detta ramverk dock tillkommit i efterhand, och syftar till att skänka legitimitet åt en ordning som uppstått till följd av – grovt räknat – lika delar slump och cyniskt egenintresse.
Detta ideologiska ramverk är förhållandevis nytt, men de politiska, ekonomiska och sociala företeelser det har till uppgift att rationalisera är så gamla att det ofta framkallar en stark känsla av déjà vu att bläddra i ideologiska standardverk från 1800-talet. Att politiker och plutokrater använder sig av invandring och demografi för att tillskansa sig makt och pengar (samt dumpa de stora negativa externaliteter som uppstår i samband med detta på allmänheten) är nämligen ingenting nytt, utan tvärtom någonting som skrupelfria potentater länge ägnat sig åt. Vad som däremot är nytt är det ideologiska ramverk som möjliggjort för dem att utmåla sitt agerande som altruistiskt, snarare än som det utslag av ohämmad egoism och moraliskt fördärv företeelsen historiskt betraktats som.
Ett tidigt exempel på hur invandrare genom historien använts för att vinna val finner vi i Tammany Hall. Den New York-baserade rörelsen var från början ett logeliknande sällskap, men kom med tiden att utvecklas till ett politiskt maskineri för att byta särskilda förmåner mot irländska invandrares röster. 1854 lyckades organisationens kandidat vinna borgmästarvalet, vilket blev startskottet för en politisk dominans som kom att vara långt in på 1900-talet, och under vilken organisationens företrädare med hjälp av en pålitlig väljarbas, en maffialiknande hierarki samt en armé av politiska våldsverkare tämligen obekymrat kunde berika sig själva på mutor och offentliga medel. Att New York var en stad i händerna på kriminella var under denna tid Amerikas sämst bevarade hemlighet, men då man inte desto mindre vann de val som hölls (en stor del av väljarna i dessa saknade talande nog enligt konstitutionen rösträtt) kunde de uppenbara oegentligheterna fortsätta.
Ett annat mycket talade amerikanskt exempel på hur skrupelfria krafter kunnat tjäna stora pengar på demografiska förändringar, finner vi i efterkrigsföreteelsen blockbusting. Vad ordet betecknar är hur förslagna mäklare i område efter område fick huspriserna att rasa, genom att erbjuda svarta familjer hus till rabatterade priser, eller genom att betala svarta för att röra sig i vita områden för att på detta sätt skapa illusionen av att områdenas demografi var på väg att förändras. Metoden var mycket framgångsrik, och fick mången amerikansk familj att närmast i panik sälja sin bostad till underpris i förvissningen om att priserna snart skulle sjunka ännu mer. De hus som övergivits kunde därefter till ett högre pris säljas till svarta familjer (inte sällan med låneupplägg som innefattade en mycket hög ränta), samtidigt som man även tjänade pengar vid försäljningen av de hus de flyende familjerna flyttade till. Resultatet blev inte bara att hela stadsdelar förändrades, utan i många fall också att hela innerstäder förslummades, samtidigt som åtskilliga amerikanska familjer förlorade stora belopp då deras bostäder rasade i värde.
Ett tredje mycket belysande exempel finner vi på de brittiska öarna, där Storbritannien genom att hålla Irland i fattigdom fick många irländare att utvandra. Som tidigare påpekats hamnade många av dessa i New York, men många bosatte sig också i England. I egenskap av såväl talrika som desperata och fattiga, fick deras närvaro där priset på arbete att sjunka. Detta var dåliga nyheter för de engelska löntagarna, men däremot synnerligen goda sådana för samma lands arbetsgivare. Hade det vid denna tid – liksom i vår egen – funnits arméer av stjärnögda och välkammade nyliberala spinndoktorer till hands, hade dessa naturligtvis förklarat att de protesterande engelska arbetarna var främlingsfientliga och att alla i själva verket tjänade på att fattiga irländare fick en chans att bygga sig ett bättre liv öster om Irländska sjön. Vad som egentligen hände var dock att incitamenten för att cementera misären på Irland stärktes kraftigt.
Vad vi ser idag skiljer sig de många fina orden till trots inte från vad som hände då, annat än i enstaka detaljer. Invandrare utgör även i våra dagar en pålitlig väljargrupp för vänstern. De skattemedel som omsätts när invandrare skall tas emot är, även om formerna för detta har förändrats, även i våra dagar en källa till astronomiska inkomster bland skrupelfria svågerkapitalister. Även det upplevda behovet av projekt med syftet att främja integrationen eller bekämpa rasismen omsätter stora pengar, och blir därför en födkrok för mången parasit och generalsekreterare ur den nya klassen. Invandring utgör därtill alltjämt i många länder ett effektivt sätt att sänka lönerna, och i den mån dylika resultat inte infrias förblir invandrare inte desto mindre en projektionsyta för ångvältsliberalers förhoppningar om en sådan utveckling. Kort sagt, invandringen öppnar precis som under 1800-talet många dörrar för den som vet att parasitera på andra.
Där så gott som alla under 1800-talet var medvetna om att dessa parasiter var just parasiter, har dock samma parasiters nutida efterträdare återuppfunnit sig själva som osjälviska välgörare med god värdegrund. Den bild de målar upp håller inte för närmare granskning, och under ytan är parasitismen i själva verket mer ogenerad än någonsin, men inte desto mindre har de i detta varit så framgångsrika att det idag är den som blir parasiterad på som ständigt måste be om ursäkt för sin existens.
