Mina postapokalyptiska medicinmän som bygger androider i gudsförgätna ökenlandskap:
Enligt ett ofta upprepat påstående daltar svenska politiker med brottslingar. Att detta blir den spontana reaktionen när även bestialiska brott utmynnar i mycket lindriga straff är förståeligt, men uppfattningen förtjänar inte desto mindre att nyanseras. Svenska straff är nämligen i många fall anmärkningsvärt välavvägda för svenska förhållanden, emedan en fällande dom i en protestantisk konsensuskultur rymmer många fler dimensioner är den som specificeras i den straffrättsliga påföljden. Att bli hämtad av polisen, ställd inför skranket, vara frånvarande från yttervärlden under tiden man avtjänar sitt straff samt begåvas med en akt i brottsregistret är i en sådan kultur så stigmatiserande att detta i många fall utgör ett straff hårdare än det som rent formellt har utdömts.
Det faktum att det är i en konsensuskultur som dessa effekter uppträder, får dock till konsekvens att det är endast är den som tillhör samma konsensuskulturs ingrupp som kan bli föremål för denna typ av bestraffning. Vad detta innebär rent praktiskt är att den brottsling som tillhör en invandrargrupp som håller sig med egna moraliska och kulturella koder inte heller omfattas av vad som är tänkt att utgöra en central del av påföljden, varför den avskräckande verkan denna är tänkt att ha undergrävs kraftigt. Det skamstraff som utdelas uttalas inte bara på ett språk den tilltalade inte förstår, utan därtill mot en kulturell bakgrund han inte delar och inför åhörare han saknar gemensamma referensramar med. För den ingrupp som tänkt ut och formulerat straffet framgår visserligen stigmat tydligt, men detta budskap når inte fram till den utgrupp brottslingen själv tillhör.
Effekten förstärks ytterligare när ingruppens uppfattning om vad som utgör antisocialt beteende skiljer sig från utgruppens, och när minoritetens förmåga att följa med i majoritetssamhällets kommunikation är så nedsatt att det till exempel är lätt för ungdomsbrottslingen att hålla sina föräldrar i okunskap om vad denne egentligen har gjort. I den mån utgruppen värnar sin särart underlättar därtill detta för brottslingen att inför de egna utmåla polisens aktioner mot vederbörande som omotiverade trakasserier. För att kompensera för detta måste – allt annat lika – de formella straffen höjas kraftigt om den avskräckande effekten skall bibehållas. I den mån dessa straffhöjningar inte explicit koppas till endast utgruppen, innebär dock detta att straffen höjs i motsvarande grad även för den ingrupp som inte åtnjuter immunitet mot bestraffningens stigmatiserande effekter. För denna kommer de nya straffen därmed hamna på vad som i många fall inte bara blir en direkt drakoniskt nivå, utan också en sådan mycket främmande för den kultur de verkar i.
För den mångkulturella versionen av den protestantiska konsensuskulturen blir den enda (åtminstone under förutsättningen att detta samhälle skall förbli mångkulturellt) framkomliga lösningen därför differentierade straffskalor, med vilka kriminella från respektive etnisk grupp kan bestraffas på ett sätt som har en välavvägd bestraffande och avskräckande verkan inom just denna. Vad mer är, då skamaspekten inte bara yttrar sig i hur en rättslig påföljd uppfattas, utan också får stora konsekvenser vad de psykologiska implikationerna av bland annat en betalningsanmärkning eller att uppbära socialbidrag beträffar, måste detta också gälla på andra områden är det rent straffrättsliga. Saknar man både rötter i Sverige och intresse av att bli en del av majoritetssamhället, uppfattar man heller inte den för lutheraner så tydliga signalen om att socialbidrag utgör någonting ytterst skamligt, som systemet i grunden står och faller med. För den vars inkomst består av bidrag och vars hyra betalas av Socialtjänsten, samtidigt som vederbörande i övrigt verkar i en ekonomi som i mångt och mycket är en parallell sådan, reduceras därtill varje betalningsanmärkning till en meningslös akademisk övning.
Den rationalistiska liberalism som gjort visionen om det mångkulturella samhället till ett överordnat mål utmärker sig dock inte bara för sin totala brist på förståelse för den roll kultur och identitet spelar i upprätthållandet av de utökade däggdjursflockar vi kallar samhällen, utan också både för sina universalistiska anspråk och sin syn på människan som ett oskrivet blad. Rent ideologiskt tar detta sig uttryck i ett starkt fokus på de bland liberaler så omhuldade föreställningarna om likabehandling och jämlikhet, varför differentierade straffskalor och särlagstiftning också blir någonting man å ena sidan krasst uttryckt skapar ett ständigt ökande behov av, men å den andra högljutt och kategoriskt motsätter sig. Här öppnar sig dock en djup klyfta mellan liberal teori och verklighet, varför det faktiska utfallet blir ett helt annat än det man förespråkar.
Vad som händer i praktiken är att det liberala samhället i detta läge börjar bejaka särlagstiftningen, men inte genom att se till att de rättsliga påföljdernas avskräckande och inkapaciterande verkan upprätthålls, utan genom att rygga tillbaka från de konflikter som är en oundviklig konsekvens av mångkulturalismen. Då man inte vill ta en konflikt med de gäng som besitter stort våldskapital, väljer man att blunda för öppen drogförsäljning samtidigt som man, i vad som med fördel kan förstås i termer av en klassisk överslagsreaktion, nitiskt börjar bötfälla de skattebetalande medborgare som under en mörk novemberkväll har fräckheten att cykla hem från jobbet utan lyse. Aggressiva företrädare för minoriteter hålls på gott humör genom att fler och fler former av kritik mot deras religioner kriminaliseras, samtidigt som man låter samma religioner flytta fram sina positioner i det offentliga rummet. Hets- och hatbrottslagar enligt vilka minoriteten ges frikort att göra det majoriteten dras inför domstol då den gör instiftas, samtidigt som prejudicerande domar enligt vilka den som förvägrar någon som beter sig antisocialt ett jobb gör sig skyldig till diskriminering faller.
I syfte att minimera konfliktytorna beviljar man också bedragare uppehållstillstånd, man låtsas som att det regnar när någon anländer i lyxbil till socialkontoret för att kvittera ut bidrag och man håller god min när tunnhåriga män med ansikten fårade av djupa rynkor dyker upp och hävdar sig vara 17 år gamla. För att upprätthålla illusionen av en rättsstat, och för att få utlopp för den frustration man känner, börjar man dock utkräva alltmer drakoniska straff när någon ur den i huvudsak laglydiga majoritetsbefolkningen begår ett snedsteg. Detta i den fasta förvissningen om att vederbörande i egenskap av någon bunden av den protestantiska skam- och konsensuskulturen kommer att finna sig i detta utan att hemfalla åt aggressiva utfall.
Den liberalism som skulle leda till rättvisa, likabehandling och jämlikhet visar sig med andra ord leda till den diametrala motsatsen. Lagen blir en angelägenhet för de medborgare som känner sig bundna av denna, medan man ständigt uppfinner nya juridiska konstruktioner för att slippa ta konflikten med de invandrade minoriteter som ej respekterar den svenska rättstraditionen. Resultatet av mångkulturalismen blir därför inte ett samhälle där alla behandlas lika, utan ett samhälle med alla de nackdelar som av nödvändighet följer med särlagstiftning och differentierade straffskalor, men utan någon av fördelarna.
