Mina nationalromantiker:
Till de mer iögonfallande aspekterna av liberalismen hör att den i breda kretsar uppfattas som liberal. Ett sådant samband mellan de båda begreppet kan vid första anblick förefalla självklart, då liberalismens liberala natur till synes följer per definition. Så var en gång i tiden tvivelsutan också fallet, men med åren har begreppen i praktiken alltmer kommit att divergera från varandra, med följden att liberalismen idag (åtminstone i den mån man tillämpar gängse språkbruk) på många sätt utmärker sig som en påfallande illiberal strömning. Där adjektivet "liberal" alltjämt förknippas med en klassiskt liberal ståndpunkt, har den ideologi som går under namnet "liberalism" utvecklats till en samhällsåskådning för de anmärkningsvärt totalitära krafter som önskar avveckla de bland liberaler en gång så omhuldade landvinningarna på yttrandefrihetens, organisationsfrihetens, meritokratins, rättsstatens och parlamentarismens områden i syfte att försvara rådande progressiva ordning.
Utvecklingen kan förefalla både paradoxal och oförklarlig, men är i själva verket både begriplig och i allra högsta grad naturlig, då liberalismen utgör en ideologi som, liksom alla historiens framgångsrika ideologier, syftar till rationalisera vad som ligger i ett visst samhällsskikts intresse genom att ge detta en attraktiv och tillrättalagd filosofisk inramning. Bakom den liberala ideologin återfinns visserligen många gånger tänkare med såväl altruistiska motiv som stort rättvisepatos, men att det var just dessa tänkares idéer som upptogs i vad som med tiden skulle utvecklas till liberal kanon berodde inte på den idealism de gav uttryck för, utan på att vad de sade passade en blivande elits agenda. Liberalismen uppstod nämligen som en ideologi för den urbana medelklassen i en tid då den feodala epoken gick mot sitt slut, och såväl liberalismens ursprungliga ställningstaganden som dess föränderlighet måste förstås i ljuset av denna omständighet.
Att liberalismen var för yttrandefrihet berodde på att det var den urbana medelklassens åsikter som var föremål för censur. Att liberalismen var för organisations- och näringsfrihet berodde på att det var den urbana medelklassen som främst berördes av de ekonomiska regleringarna. Att liberalismen förespråkade meritokrati berodde på att det var den urbana medelklassen som hade kompetensen men inte kontakterna att göra karriär. Att liberalismen tog ställning för rättsstaten berodde på att det var den urbana medelklassen som kände sig rättslös. Att liberalismen tog ställning för parlamentarism (men däremot inte allmän rösträtt) berodde på att den urbana medelklassen insåg att just detta upplägg skulle maximera dess makt, och så vidare. Kort sagt, den klassiska liberalismen är en ideologi omsorgsfullt utformad för att tillgodose de mycket speciella behov en specifik klass på uppgång hade vid en specifik och mycket omvälvande tidsperiod.
Att denna ideologi (som i sin ursprungliga form för många idag ter sig som en närmast fullbordad samhällsåskådning) förändrats med tiden är en direkt konsekvens av att villkoren för den urbana medelklassen förändrats sedan dess. Den urbana medelklassen har dels gått från att vara en grupp rebelliska uppstickare till att bli det progressiva samhällets härskarkast, dels i mångt och mycket lagt om sin försörjning från produktiv till parasitär verksamhet. Detta har inte bara fått till följd att de krav som ställs på den ideologi som särskilt skall gynna den urbana medelklassen har förändrats, utan intressant nog också att arvet från den klassiska liberalismen börjat bli till ett regelrätt problem för denna klass.
Den yttrandefrihet som en gång i tiden tjänade den oppositionella liberalismen väl, leder idag till att liberalismens maktmonopol utmanas. Den organisationsfrihet vars syfte var att möjliggöra för den urbana medelklassen att tillskansa sig makten, utnyttjas idag av grupperingar med en agenda som inte sammanfaller med den liberala. Den meritokrati som en gång gjorde det möjligt för den urbana medelklassen att göra karriär, har blivit till ett hinder för en urban medelklass som ser sinekurer som sin naturliga rättighet. Den rättsstat som en gång tillhandahöll den liberala medelklassen rättvisa, har blivit till ett hinder som riskerar att tillgodose helt andra samhällsskikts rättigheter. Den parlamentarism som en gång gav den urbana medelklassen makt över staten, riskerar idag att vrida makten ur händerna på en klass som ser makten över den uppsvällda staten och dess resurser som sin arvslott. Den näringsfrihet som en gång gjorde det möjligt för driftiga nykomlingar att etablera sig, riskerar idag att slå ut sedan länge etablerade oligopol. Et cetera.
Liberalismen har gjort anspråk på att vara universell, rationell och evig så länge att detta i regel också är vad liberaler själva är fullt övertygade om utgör den rena och oförvanskade sanningen. Denna föreställning har dock under liberalismens såväl tidiga och vitala som sena och dekadenta fas varit en produkt av arbetet för att framställa en ideologi skräddarsydd för att främja den urbana medelklassen som någonting mycket ädlare än vad den är. I ljuset av detta upphör inte bara det faktum att liberalismen förvandlats till en med klassiskt liberala mått mätt påfallande illiberal ideologi att vara ett mysterium, utan utvecklingen visar sig därtill – givet de förändrade förutsättningarna – vara en redan från början i allra högsta grad förutsägbar sådan.
