Mina lömska vattensalamandrar:
När progressiva anklagas för att ha en outtalad agenda i politiskt laddade frågor (det vill säga de frågor där etablissemanget företräder en politisk linje som avviker starkt från folkmajoritetens) blir svaret i regel att anklagelserna utgör rena konspirationsteorier. Denna motanklagelse är inte sällan helt och hållet ärligt menad, då många gånger inte ens företrädarna för det progressiva etablissemanget själva riktigt förstår mekanismerna bakom den världsåskådning de anslutit sig till. Vad mer är, i den mån man gör nedslag vid olika tillfällen i historien finner man att traditionen att framföra och avfärda denna anklagelse har långa anor, varför anklagelsen i fråga vid första anblick kan förefalla både omotiverad och meningslös. Om man i stället lyfter blicken och jämför vad som vid en viss tidpunkt t0 avfärdats som konspirationsteorier med vad som vid en efterföljande tidpunkt tn (säg fem, tio eller femtio år senare) faktiskt har har hänt, finner man dock ett mycket intressant mönster. Vid denna typ av jämförelser visar sig i regel nämligen vad som vid tidpunkten t0 kategoriskt avfärdats som konspirationsteorier vid tidpunkten tn antingen ha blivit verklighet, eller vara på god väg att bli det.
Till de mer slående exemplen på detta hör invandringspolitiken, där precis allt det som politiker genom åren påstått att denna inte kommer leda till (religiös fundamentalism, parallellsamhällen, olikhet inför lagen, klanvälde, hot mot yttrandefriheten, blasfemiprocesser, böneutrop och så vidare) dels blivit verklighet, dels av en senare generation politiker i många fall också förklarats vara en önskvärd utveckling. De påstådda konspirationsteorierna visar sig därmed ha varit resultatet av analyser betydligt mer såväl klarsynta som ärliga än etablissemangets, och i de etablissemangskommentarer i vilka utvecklingen beskrivs som önskvärd finner vi i stället maktens i allra högsta grad skamlösa försök att rationalisera bort sina brott mot de löften som tidigare under mycket högtidliga former ställts ut. Vad mer är, man finner i efterhand också att de åsikter som med tiden blivit till en del av den progressiva mittfåran alltid börjat som randåsikter som, i den mån någon försökt hålla progressiva i gemen ansvariga för dem, då avfärdats som halmgubbar.
Annorlunda uttryckt, varje till synes överdriven nidbild av den progressiva ståndpunkten kommer – förutsätt att man bara väntar tillräckligt länge – med stor sannolikhet att förvandlas till den hållning som utgör den faktiska progressiva positionen. Undantag från regeln finns, emedan den progressiva ideologin är så skadlig att inte ens den progressiva eliten själv alltid går säker från dess följdverkningar. När detta blir resultatet bedöms dylika följdverkningar (till skillnad från när de bara drabbar gemene man) som oacceptabla, varför den progressiva eliten emellanåt tvingas till reträtt under utläggning av rök. Inte desto mindre är den process i vilken progressiva randåsikter rör sig mot den progressiva mittfåran såpass förutsägbar, att det i regel även är lätt att förutsäga hur samhället i stort kommer utvecklas under fortsatt progressiv hegemoni.
Till de mer uppenbara exemplen på detta hör synen på kött. Åsikten att köttätande är av ondo har under årtionden vunnit mark inom ramen för det progressiva åsiktspaketet, och såvida inte den progressiva eliten plötsligt drabbas av akut järnbrist eller ett okontrollerat begär efter Kobebiff kommer denna utveckling att fortsätta. Huruvida det är ett totalförbud eller bara skyhöga punktskatter på kött i syfte att kraftigt minska konsumtionen av det som – givet att den progressiva hegemonin fortsätter – är utvecklingens naturliga slutpunkt är i nuläget något oklart, men klart är att vi under lång tid framöver kan förvänta oss att man på politisk väg kommer lägga successivt fler och fler hinder i vägen för den som vill äta kött. Vart och ett av de politiska beslut som tillsammans leder mot detta slutmål kommer som enskild förändring att döma te sig som ganska oförargligt, och de makthavare som fattar dem kommer i många fall vara personer för vilka ett liv utan kött är någonting otänkbart, men inte desto mindre är det ett samhälle där tillgången på kött är ytterst begränsad som med tiden blir resultatet. Vad mer är, den dag ett sådant samhälle blir verklighet kommer man inte slå sig till ro, utan i stället lägga de resurser som nu har frigjorts på att omstöpa någon annan aspekt av den mänskliga tillvaron.
Hur man personligen ställer sig till köttätande är i sammanhanget sekundärt, vad som gör exemplet intressant är att det illustrerar den mekanism med vilken ett progressivt avantgarde påtvingar majoriteten en politik denna inte vill ha, och hur många gånger inte ens de makthavare som tar de avgörande besluten själva förstår detta. Vad som möjliggör denna utveckling är det faktum att västvärlden begåvats med en överideologi som å ena sidan ständigt strävar efter att förändra samhället, men som de flesta å andra sidan är fullständigt omedvetna om. Aktörerna i den politiska debatten gömmer sig bakom till synes välbekanta ideologiska fasader som den (klassiskt) liberala, socialistiska eller rentav konservativa, men den enda kraften med egentligt inflytande är progressivismen, det vill en radikal strömning för vilken god samhällsutveckling är liktydigt med en ständigt pågående revolution, och som i kraft av sin föränderlighet och dominerande ställning sedan länge gjort (den klassiska) liberalismens, socialismens och konservatismens utgångspunkter både inaktuella och överspelade vad den parlamentariska processen beträffar.
Vad de dagsaktuella skeendena beträffar innebär detta att det under nuvarande ordning bara är en tidsfråga innan även svenska statyer börjar falla. Lyfter man blicken en smula blir det därtill uppenbart att morgondagens progressiva hållning kommer innefatta bland annat polygama äktenskap, sänkt rösträttsålder, försvagad äganderätt och att nya områden blir föremål för kvotering. Det faktum att invandringen idag direkt och indirekt får negativa konsekvenser även för många inom det progressiva etablissemanget gör visserligen den framtida progressiva hållningen på detta område mindre lätt att förutse i nuläget, men om att progressiva i syfte att parera det väljaruppror, den förtroendekris och de alternativa medier invandringen redan gett upphov till steg för steg kommer inskränka demokratin, yttrandefriheten och möjligheterna att sprida oppositionella budskap, samtidigt som fler och fler organisationer och uttryck kriminaliseras, bör ingen ha några tvivel.
Helt i enlighet med hur progressiva alltid har verkat är dock ingenting av detta någonting som allmänheten kommer informeras om i förväg. Tvärtom, i den mån man inom det progressiva etablissemanget känner sig trängd kommer man i stället hävda det motsatta genom att bedyra sin kärlek till både nationen och kärnfamiljen, genom att utmåla sig som den organiserade brottslighetens fiende samt genom att under högtidliga former försäkra allmänheten om sina avsikter att stärka demokratin, yttrandefriheten och åsiktspluralismen. När det några år senare visar sig att inget av dessa fagra löften blivit verklighet, utan samhället tvärtom tagit stora steg i en riktning som samtliga etablissemangsbedömare några år tidigare skulle ha beskrivit som såväl orealistisk som dystopisk, kommer dock ingen journalist ställa några kritiska frågor, utan i tidningarna kommer vi i stället få läsa om de stora framsteg som gjorts när oppositionella röster tystats, fler aspekter av människors vardag underställts politiken och väljarnas inflytande över samhällsutvecklingen minimerats. När allt kommer omkring spelar det inte så stor roll vari förändringen faktiskt består, så länge denna bara är följden av progressiva krafters ambitioner att omstöpa världen kommer den oavsett vilket och helt i enlighet med det progressiva narrativet ändå att beskrivas i termer av framsteg.
