Mina cowboys och ranchägare:
Bland ideologiskt naiva hörs (eller hördes åtminstone förr om åren) ofta en kritik av det nordamerikanska imperiet från vänster, vilket i regel fått liberalkonservativa att i en instinktiv men inte alltid särskilt genomtänkt motreaktion okritiskt börja idealisera allting amerikanskt. Bland politiskt mer medvetna kritiseras i stället ofta det nordamerikanska imperiet från höger, emedan man i detta välde och dess världshegemoni ser en kaotisk kraft som undergräver hela västvärlden. Vad både den amerikakritiska högern och dito vänstern helt tenderar att missa är emellertid att det imperium som då andra världskrigets dimmor lättade stod som ny världshegemon, till skillnad från vad som ofta påstås i de inte sällan väl intellektuellt slöa och karikatyrartade sågningarna av det, hade klass.
I inspelningar av ledande amerikaner från årtiondena efter kriget blir detta särskilt tydligt. De människor vi möter är varken de religiösa fanatiker deras förfäder var eller de vulgära snabbmatsätare den late europén avfärdar dem som, utan en härskarkast som vet att fylla sina skor. De inte bara utstrålar värdighet och självförtroende, utan man kan därtill i deras blickar och på deras hållning se att de är högst medvetna om vilken särställning de tillkämpat sig på slagfältet. De äger inte bara alldeles oavsett vad man som europé råkar tycka om detta världen; de vet dessutom mycket väl om att de äger världen, varför de också för sig på ett sätt som anstår den som äger världen. Deras imperium är ofta korrupt, många gånger illasinnat och ägnar sig inte sällan öppet åt regelrätt plundring, men det är också ett imperium med stil, ett imperium som beundrar sina ledare och ett imperium vars soldater har rekryterats från såväl patricier- som plebejfamiljer.
Bortom de eviga diskussionerna om till vilken tidpunkt och plats Förfallet med stort f bör spåras, bortom de förvisso mycket intressanta diskussionerna om hur världen hade utvecklats om Amerika bara låtit bli att blanda sig i första världskriget, och bortom analyserna om huruvida Amerika till syvende och sist bör ses som höger eller vänster, återfinns här någonting på många sätt mycket mer intressant. I den klass vi ser amerikaner uppvisa efter kriget, och i det faktum att denna återfinns såväl bland ledare som bland de unga soldater som många gånger i allra högsta grad bevisligen hade vuxit som människor då de utkämpade det nordamerikanska imperiets stora krig, ser vi också förutsättningarna för en god världsordning. I den klass, i det självförtroende och i den faustiska utblick på världen som präglar det nordamerikanska imperiet efter kriget finner vi precis de mänskliga kvaliteter som alltid har präglat goda epoker, övriga tillkortakommanden till trots.
Dessa kvaliteter står emellertid i bjärt kontrast till dem som utmärker vår egen tid. De ledare som visste att föra sig har avlösts av infantila pappfigurer vilkas mentala utveckling helt tycks ha avstannat någonstans under de sena tonåren, och som visserligen försöker framställa sig som sina föregångares naturliga arvtagare, men som ständigt kapitalt misslyckas med detta. Det bestående intrycket blir inte bara det av barbarer som helt i strid med de whighistoriska axiomen flyttat in bland den fallna civilisationens ruiner, utan också att årtiondena efter kriget framstår som direkt anakronistiska. Å ena sidan krävde framställandet av ett fotografi en komplicerad process som innefattade ljuskänslig film, manuellt arbete, mörkrum och framkallningskemikalier, men å den andra fotograferade människor varandra på månens yta. Vad mer är, avbildade på dessa färgfotografier framställda med vad som vid första anblick framstår som stenåldersteknik ser vi eleganta, stolta och genuint glada människor omgivna av föremål som stundom är kusligt lika våra egna, stundom är skrattretande primitiva och stundom så vackra och genialiska att de får våra egna ägodelar att framstå som rena fattigdomsbevisen.
Alldeles oavsett hur man ser på den roll upplysningen, 1700-talets revolutioner och 1900-talets stora krig har spelat i att ta oss dit vi är idag, ser vi på dessa färgfotografier en värld som, med alla sina fel och brister, borde ha utvecklats till någonting oändligt mycket mer sunt än vad som faktiskt blev fallet. Vill man utröna varför vi trots detta befinner oss där vi befinner oss, och detta utan att obducera hela världshistorien, är det Vietnam man bör fokusera på. Det är när Vietnamkriget spårar ur som värdigheten och självförtroendet försvinner från makthavarnas hållning, och det är vid samma tid som stoltheten och glädjen försvinner från vanliga människors uppsyn. Vietnamkriget söndrar, förgiftar och tar successivt och med kirurgisk precision död på precis det som var bra med det nordamerikanska imperiets tidevarv. Det officiella USA förvandlas till ett Nordamerika noir, samtidigt som ett memetiskt virus av okänt ursprung ohämmat härjar utanför maktens salonger, och visserligen ger oss både Mama Cass och George Carlin, men framför allt någonting annat och mer bestående, och som i sin första iteration manifesterar sig under namn som The Weathermen och Symbiotiska befrielsearmén.
Även om både Vietnamkriget och 1970-talet med tiden tar slut, och avlöses av det många gånger närmast högromantiska 1980-talet, fortsätter det memetiska viruskomplexet sitt segertåg, om än nu under betydligt diskretare former. I tysthet tar de människor som infekterades under de föregående årtiondena plats i institutioner, parlamentariska församlingar, domstolar, regeringar och företagsstyrelser, vilka i sin tur blir till smittohärdar som garanterar fortsatt epidemisk spridning. Sakta men säkert skapas den värld vi lever i idag; en värld av kulisser, hologram, tomhet, ytlighet, infantilitet, själsligt armod och brist på mening. Vietnamkriget splittade, och genom de sprickor som därmed uppstod tog sig någonting som under de årtionden som följde drastiskt kom att omskapa vår värld igenom. Som av en händelse är det idag inte heller knappt någon som ägnar någon tid alls åt att reflektera över vad detta någonting faktiskt var, trots att detta någonting har format vår värld mer än något annat skeende under efterkrigstiden.
