2022-01-17

Om nyliberaler och deras grunda förståelse av frihandel

Mina merkantilister:

Efter att Ivar Arpi i höstas ifrågasatte det kloka i att som civilisation frivilligt försätta sig i beroendeställning till Kina och detta lands ledning ryckte nyliberalismen i form av Timbrochefen Benjamin Dousa snabbt ut till frihandelns och globalismens försvar. Vad Arpi gav uttryck för, kontrade Timbrochefen med en ungdomsförbundsordförandes robotiska förutsägbarhet, var protektionism, och därför hade Arpi per definition fel. Frågan var därmed avgjord, och det faktum att Arpi var ute i ogjort ärende vetenskapligt fastslaget. Att frihandel är till gagn för alla inblandade parter bevisades trots allt redan av David Ricardo under det tidiga 1800-talet, och när Arpi 200 år senare började hota en upplyst värld som förväntade sig vetenskapliga analyser med experter som avsändare med protektionismens spöke gjorde han sig därför bara till åtlöje. Åtminstone om man fick tro den timbroitiska replikens uttalade och outtalade implikationer.

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting är vi emellertid mer än väl bekanta med alla de tjocka och emellanåt också något träiga ekonomiska och ideologiska luntor som man på den nyliberala tankesmedjan Timbro å ena sidan gärna och ofta hyllar, men som man å den andra kan anta att någon som Dousa betydligt hellre hänvisar till än faktiskt läser, varför vi trots att dessa alltjämt utgör intellektuell hårdvaluta bland de nyliberaler som under det tidiga 90-talet var stammisar på svartklubben Tritnaha också kan se svagheterna i de argument som Timbrochefen framför. De argument dessa nyliberaler åberopar för sin sak är nämligen hämtade från klassiskt liberal teori, men eftersom dessa nyliberaler inte är klassiska liberaler utan tvärtom hedonister med en för den klassiska liberalismen mycket främmande hypermodern, dekadent, nihilistisk och lättjefull världsåskådning förstår de inte det tankegods de hänvisar till eller det sammanhang i vilket detta en gång framfördes annat än på ett väldigt ytligt plan. Resultatet blir att de gör sig skyldiga till åtminstone tre kardinalfel då de försöker tillämpa detta på världen som denna ser ut anno 2021.

Det första av dessa kardinalfel består i att den guldmyntfot som rådde i de ekonomier Ricardo hänvisade till idag är ersatt av en penningpolitisk ordning i vilken pengarna inte längre backas upp av någonting alls. När Ricardo skrev om frihandel, gjorde han detta med det outtalade antagandet att en längre tid av negativ bytesbalans till slut skulle leda till brist på pengar (det vill säga brist på guld) i landet i fråga. Denna brist på guld skulle då leda till att guldets värde ökade, varför lönerna (mätt i guld) skulle pressas nedåt. När lönerna i ett land av denna anledning pressades nedåt, innebar dock detta att vad som producerades i landet plötsligt också blev mycket mer konkurrenskraftigt på de internationella marknaderna, varför exporten skulle öka. Den ökade exporten innebar i detta läge att guld började strömma in i landet igen, varför priset på guld skulle gå ned samtidigt som lönerna pressades uppåt, ända tills den positiva bytesbalansen återigen avlöstes av negativ sådan, och processen började om från början.

Kort sagt, med den guldmyntfot som låg till grund för Ricardos resonemang var systemet självreglerande. En längre tid av negativ bytesbalans var inte möjlig, utan brist på guld skulle med tiden leda till att handelsunderskottet avlöstes av en tid av handelsöverskott, varför mängden guld som strömmade ut ur ett land med tiden alltid skulle kompenseras av att en motsvarande mängd strömmade in igen. I en tid av papperspengar uppbackade av luft och politiska löften allena är detta dock inte längre sant, utan de handelsundeskott som uppstår täcks i stället av att politikerna lånar upp pengar, antingen utomlands eller av den egna centralbanken. Detta leder till inflation, skuldsättning, statskonkurser och nattmanglingar i Bryssel under vilka politiker utsatta för massivt grupptryck lovar att skänka bort enorma summor som de lånar upp med sina landsmäns framtid som säkerhet. För ett sådant upplägg går det inte att finna stöd hos den klassiska liberalismens filosofer, men i en tid då de personer som gör anspråk på att utgöra samhällets elit utmärks av en brist på bildning och intelligens oöverträffad i historien kan inte desto mindre Timbro och de förmågor denna organisation lyfter fram som stora nyliberala tänkare komma undan med detta.

Det andra kardinalfelet nyliberalerna gör i sammanhanget består i att de betraktar frågan om frihandelns vara eller icke vara som en fråga om ekonomi allena, vilket den inte är. För Kina är handel ofta ett medel för att uppnå militära och geopolitiska mål, och även om sådan handel skulle vara ekonomiskt mycket lönsam även för oss i Väst, finns det därför även säkerhetspolitiska aspekter som den som månar om sin suveränitet måste väga in i ekvationen. Då andra världskriget utgör något av en skapelsemyt för nyliberaler och progressiva är det till exempel sannolikt få av dem som skulle argumentera för att det hade varit till det polska folkets fördel om Warszawa 1938 undertecknat ett frihandelsavtal med Berlin som möjliggjorde ökad export av stål och sprängmedel västerut. 2021 är det dock ironiskt nog just till ett land med koncentrationsläger som de med en ständigt tilltagande frenesi kräver att vi skall överföra våra jobb, fabriker och affärshemligheter, och därmed också göra oss helt beroende av. Att det hela utgör ett utslag av flagrant hyckleri är ett hanterbart problem i sammanhanget, vad som däremot gör agerandet skrämmande på riktigt är det faktum att det hela vittnar om en total frånvaro av självbevarelsedrift, samt en tydlig tendens till att i varje läge prioritera kortsiktiga ekonomiska vinster över sådant som är av direkt existentiell karaktär på lite längre sikt.

Det tredje och sista kardinalfelet nyliberaler begår när de försvarar frihandel med klassiskt liberala argument består i att de med frihandel avser någonting helt annat än Ricardo. För Ricardo och andra klassiskt liberala ekonomer bestod frihandel i att företag från land X konkurrerade med företag från land Y, och att den som till lägst pris framställde den bästa produkten blev den dominerande aktören. Underförstått i sammanhanget är att högteknologiska produkter produceras i högteknologiska länder, medan oförädlade råvaror produceras med hjälp av billig arbetskraft och genom lågteknologiska metoder i outvecklade länder. Vad som legat till grund för vårt importberoende av Kina är dock att västerländska företag flyttat sin produktion av högteknologiska produkter till ett outvecklat land med billig arbetskraft. En sådan utveckling var över huvud taget inte tänkbar för de tänkare som formulerade de klassiska liberala argumenteten för frihandel, varför dessa argument inte heller utan vidare kan tillämpas på dagens situation. Tvärtom har föreställningen att de mest högteknologiska produkterna skulle kunna tillverkas någon annanstans än i de rikaste och mest högteknologiska länderna bara några årtionden på nacken.

På kort sikt har denna utveckling (om än till ett högt socialt pris på hemmaplan) lett till att västerländska företag kunnat tjäna mycket pengar. På lång sikt ser ekvationen dock väldigt annorlunda ut. Mängden västerländska företagsnamn som möter konsumenter av högteknologiska varor minskar för varje dag, samtidigt som mängden motsvarande kinesiska varumärken ständigt ökar. Genom att ge kinesiska fabriker tillgång till allt sitt tekniska kunnande har västerländska företag i själva verket möjliggjort för kinesiska aktörer att konkurrera med dem utan att själva behöva stå för några utvecklingskostnader. Detta är en form av tvekamp de västerländska företagen med nuvarande affärsmodel i längden är dömda att gå förlorande ur. Där de västerländska företagen har nästa kvartalsrapport för ögonen, tänker i stället de kinesiska potentaterna med partibok 10, 20, 50 och rentav 100 år framåt. Att det är denna utveckling mannen som leder det svenska näringslivets mesta tankesmedja väljer att försvara med näbbar och klor hade varit väldigt ironiskt, vore det inte för att det samtidigt är så djupt symptomatiskt på ett Timbro som idag ser sig som en intresseorganisation för svågerkapitalister som lever på att mjölka skattebetalarna på pengar indrivna av staten snarare än en sådan för företagare som faktiskt producerar värde.

Säkerhetspolitiska bedömare liknar allt oftare de tilltagande spänningarna mellan Väst och Kina vid ett nytt kallt krig. Under det kalla kriget rådde dock omfattande restriktioner gällande export av högteknologiska produkter till öst, av den enkla anledningen att man inte ville ge fienden tillgång till teknik som kunde vändas mot en. Idag är det i stället vi som självmant gjort oss beroende av importer, vilket gör allt tal om ett nytt kallt krig löjeväckande. Skulle Kina välja att strypa exporten av de varor vi är beroende av, skulle vi inte heller klara oss många dagar.