Mina mordiska benediktinermunkar:
När aktivistmyndigheten med det missvisande namnet Brottsförebyggande rådet efter många års uppehåll i dagarna ånyo släppte en rapport om invandrares överrepresentation i brottslighet gav detta föga förvånande upphov till ett flertal såväl krystade som mycket märkliga nyhetsvinklingar, bland annat i form av en SVT-artikel i vilken den kakistokratiska klassens egen bårhuskyl Morgan Johansson ger uttryck för spelad oro över att myndighetens rapport skulle kunna "utnyttjas av rasister". Utspelet gav snabbt upphov till åtskilliga ilskna genmälen i vilka trötta självklarheter i vanlig ordning framfördes som om vore de djupsinniga analyser, men faktum är att vi i själva verket borde tacka Johansson och SVT för publiceringen, då få om något politiskt utspel genom historien så väl lyckats illustrera rasismbegreppets syfte och funktion som detta.
Vad Johansson kommenterade var ingenting annat än en situation som uppkommit först efter årtionden av en politik som inte bara varit usel och vårdslös, utan därtill ytterst resultatet av en aggressiv progressiv mytproduktion. Vad som gjorde det mångkulturella samhället till verklighet var nämligen det faktum att den förment både ateistiska och rationella härskarkasten bortsåg från årtusenden av dyrköpta mänskliga erfarenheter, för att i stället stjärnögt svälja sina egna upplysningsmyter om universella värden som trumfade både kultur och arv med hull och hår. När utfallen av de sociala experiment med hela Västerlandet som insats som progressiva rationalister, berusade av dylika föreställningar, inlett under efterkrigstiden inte blev de förväntade behövde samma progressiva (emedan de är mycket egenkära aktörer som varken har för avsikt att erkänna misstag, avgå eller ta ansvar) någon att skylla på, och i Rasisten fann de ett mycket praktiskt svar på frågan om vem denna någon var.
Den verklighet som kan skönjas bakom statisiken i Brå-rapporten är resultatet av fartblinda progressiva fanatikers fundamentala misstag och kallhamrade kleptokraters gränslösa girighet. I ett hypotetiskt samhälle som var allt det den mycket självgoda så kallade demokratin berömmer sig för att vara skulle den politiska klassen tvingas betala ett mycket högt pris för ett sådant vårdslöst agerande, men i vårt eget samhälle utkrävs inget sådant ansvar utan de ansvariga kan tvärtom sitta kvar, och i den helt och hållet empatilöse maktspelaren Morgan Johanssons förmenta oro för att statistik skall utnyttjas av "rasister" finner vi en avgörande ledtråd till hur och varför. Varje hänvisning från etablissemangets sida till ordet "rasism" och dess avledningar bidrar nämligen till att förskjuta skulden för den uppkomna situationen bort från de makthavare som är direkt ansvariga för att samma situation uppstått, till den allmänhet som tvingas betala priset för etablissemangets felbedömningar och girighet.
Utan förmågan att generalisera hade människan varit ett djur bland andra, helt oförmögen att bygga en teknisk civilisation. Det är tack vare vår förmåga att generalisera vi fann de mönster i naturen som gjorde jordbruk möjligt, det är tack vare vår förmåga att generalisera vi kunde identifiera de naturlagar som ledde till den industriella revolutionen och det är tack vare vår förmåga att generalisera vi kunde uppfinna den logik all informationsbehandling bygger på. Vad som i etablissemangsdiskurs omnämns som "rasism" består i att makten valt ut några sådana generaliseringar, och på politisk väg laddat dem med en metafysisk ondska som trots de ständiga försäkringarna om att överhetens världsåskådning är helt och hållet rationell och vetenskaplig är direktimporterad från religionens värld. Syftet med detta är precis det som progressiva livsstilsateister brukar anklaga religionen för, nämligen att kontrollera människor genom att göra dem livrädda för sådant de inte kan se och som det per definition inte heller går att leda i bevis.
När all kritik mot det laglösa, osäkra, nihilistiska och splittrade mångkulturella samhälle som blivit resultatet av den förda politiken möts med svepande påståenden om att allmänheten gör sig skyldig till "rasism" (det vill säga underförstått är kättare i en helt och hållet sekulär Djävuls sold) blir det plötsligt också allmänheten i stället för makhavarna som hamnar på de anklagades bänk. Rasismanklagelsen begränsar sig inte till en avledningsmanöver, utan möjliggör också en total moralisk inversion. Rasismbegreppet är inte bara den cyniske och totalt samvetslöse maktspelarens verktyg för att friskriva sig själv från ansvar för sina egna misstag och sin egen girighet, utan också det verktyg med vilket han mycket effektivt lyckas framställa det som att det är de människor han trampat på som nu har att förklara sig. Rasismbegreppet är en mekanism som gör skurkar till hjältar och offer till förövare. Rasismbegreppet är vad som möjliggör för en liten och på en och samma gång både fanatisk och mycket girig klick att påtvinga majoriteten i förmenta demokratier en mycket extrem och radikal politik som speglar en liten och aggressiv minoritets intressen. Rasismbegreppet är en lömsk etablissemangsuppfinning som gör det möjligt för personer som Morgan Johansson att vara dumdryga och välbetalda makthavare i stället för att behöva gå i landsflykt för att undkomma den uppretade folkmassans högafflar.
I en annan och mer civiliserad tidslinje hade måhända en seriös och djuplodande diskussion om rasism kunnat vara både möjlig och relevant, men i vår egen har vi för länge sedan passerat den gräns vid vilken vad etablissemanget kallar för rasism upphör att vara ett koncept värt att ta på allvar. I den maktpolitiska kontext vi själva har att navigera är varje referens till "rasism" en fälla, omsorgsfullt gillrad för att hederliga människor skall förlora och skupelfria maktspelare vinna. Ingen människa bör därför ta begreppet på allvar, och ingen bör heller låta det utöva någon som helst makt över sig.
