Mina revolterande kanariska dvärgar:
Till den klassiska liberalismens mer omhuldade föreställningar hör den om likhet inför lagen. I praktiken begränsade de klassiska liberalerna ofta konceptet i fråga till en eller annan ingrupp, men trots detta återkommer inte bara begreppet i uppskattande ordalag i praktiskt taget varje idéhistorisk lärobok, utan har genom åren också blivit föremål för åtskilliga oreseverade hyllningar även från förhärdade skäggiga institutionskommunisters håll. Likheten inför lagen har tagits för given, och de enda kontroverserna kring begreppet har gällt hur stor den ingrupp inom vilken likhet inför lagen skall gälla bör vara. Med tiden har därför etablissemangsuppfattningen gått från att vara att denna ingrupp skall omfatta de fria männen, till att även gälla först hela nationen, och till slut också andra såsom illegala invandrare. Innan begreppet hann utökas till att omfatta även människor bosatta på andra kontinenter och primater hände dock någonting oväntat, närmare bestämt att det en gång så uppskattade konceptet abrupt övergavs av etablissemanget.
I den direktimporterade anglosaxiska diskurs den obildade och narcissistiska samhällsklass som gör anspråk på att utgöra modernitetens elit håller sig med har man på senare år nämligen alltmer öppet börjat ta avstånd från det jämlikhetsbegrepp (equality) som likheten inför lagen är ett uttryck för, och i stället anammat föreställningen om någonting de glädjelösa översteprästerna vid Amerikas universitet kallar för equity. Detta motiveras med att den tidigare så hyllade principen om likhet inför lagen är otillräcklig, då denna inte leder till lika utfall. Begreppet equity är ett försök att omdefiniera rättvisebegreppet till att korrigera just detta genom olika former av "positiv särbehandling" – det vill säga aktiva frånsteg från principen om likhet inför lagen. Detta är i sig inte särskilt förvånande, givet de många olika, snabbt muterande och sinsemellan motsägelsefulla definitioner av ordet "jämlikhet" som i praktiken fanns i omlopp även tidigare, men i det öppna avståndstagandet från det liberala jämlikhetsbegreppet finner vi inte desto mindre en hållning som fått liberalkonservativa att se rött. De senare motsätter sig högljutt en sådan omtolkning av rättvisebegreppet, då de, utan att vare sig definiera begreppet rättvisa eller framföra några egentliga argument för sin sak, menar att detta leder till orättvisa.
Klyftan kan tyckas oöverbryggbar, men är egentligen bara en fråga om tid. Om förkämparna för equity får som de vill kommer de liberalkonservativa om ett årtionde eller två ha anslutit sig till denna linje, då liberalismen som tidigare påpekats inte är en uppsättning konstanta principer, utan en ständigt pågående rörelse vänsterut; förespråkarna av equity är de stigfinnare som leder liberalismen "framåt", medan de liberalkonservativa är eftersläntrarna som ännu inte hunnit radikaliseras in i de senaste trenderna. Betydligt mer intressant är dock det outtalade antagande som ligger bakom den splittring vi nu ser. Båda sidor utgår nämligen (som de goda liberaler de är, med allt vad detta innebär av internaliserade men undermedvetna metafysiska föreställningar) från att det i allt väsentligt inte finns några skillnader mellan kön, kulturer och etniciteter, och att jämlikhet inför lagen därför borde ge lika utfall. När de lika utfallen trots detta vägrar infinna sig, tarvar detta oväntade resultat således en förklaring. Liberalkonservativa gör det lätt för sig och avfärdar utfallet med svävande resonemang om egna val, medan det liberala avantgardet förklarar utfallet med systematisk diskriminering. Just denna diskriminering framhålls i detta läge som ett bevis för att likhet inför lagen inte räcker, och att samhället för att bli rättvist därför måste övergå till att tillämpa equity.
Givet den outtalade premissen att det inte finns några avgörande skillnader mellan kön, kulturer och etniciteter är det mot denna bakrund bara att konstatera att vänstersidan gör ett mycket bättre jobb. Under förutsättning att premissen faktiskt gäller finns här en anomali som måste förklaras, och under denna förutsättning är avantgardets diskrimineringstes mycket rimlig, medan det liberalkonservativa mycket halvhjärtade försöket till förklaring inte borde övertyga någon. Problemet i sammanhanget är därför inte vänsterns försök att förklara det oväntade utfallet givet premissen, utan premissen som sådan. Ingenting talar nämligen för tabula rasa-hypotesen om att kön, kultur och etnicitet inte spelar någon roll, utan tvärtom tyder i stort sett all tillgänglig empiri för att det förhåller sig precis tvärtom. I just omständigheten att tabula rasa-hypotesen upphöjts till sanning trots att empirin visar på någonting helt annat finner vi i själva verket ett mycket iögonfallande avsteg från den vetenskapliga metoden, vilket tämligen entydigt också visar att den så kallade vetenskapen på området inte bara blivit politiserad, utan därtill att den helt åsidosatts för en hypotes antagen på helt och hållet ideologisk grund.
Tabula rasa-hypotesen är i själva verket ett exempel på cargokult-vetenskap; en hypotes som bara kan hållas för vetenskaplig av den som inte har en aning om vad den vetenskapliga metoden innebär, utan i stället håller sig med en populärkulturell och kryptoreligiös föreställning om vetenskapsmän som allvetande präster i vita rockar. Tack vare människors okunskap kommer emellertid etablissemanget undan med detta, varför de liberalkonservativa tvingas utkämpa en strid om rättvisebegreppet som är omöjlig för dem att vinna. Hade de bara synat tabula rasa-bluffen hade de utan vidare kunnat göra slarvsylta av argumenten för equity även i sömnen, men eftersom de i ett för dem mycket karakteristiskt utslag av akut självskadebeteende i stället accepterat hypotesen som sann, tvingas de nu i stället att under förnedrande former ännu en gång utkämpa en avgörande strid med bakbundna händer.
