Mina ängsliga medelklassläsare som tror att liberala vuxensparkdräkter från Savile Row är en lämplig klädsel för högern:
Varför bedyrar ett etablissemang inom vilket man såväl omfamnat postmodernismen som under årtionden ljugit skamlöst om invandringens påstådda lönsamhet och andra välgörande effekter ständigt sin lojalitet till vetenskapen, logiken och fakta? På ett plan besvarar frågan sig själv; andelen makthavare som stolt och öppet medger att både de ord som lämnar deras läppar och de budskap som pumpas ut av deras husorgan och tankesmedjor är lögner och kontradiktioner sprungna ur reductio ad absurdum, kommer vid varje givet tillfälle av lätt insedda skäl vara väldigt låg, alldeles oavsett budskapets kvalitet och vilka ideologiska strömningar som vid tidpunkten i fråga råkar utgöra de dominerande. I vurmen för Experter, i de ständiga varningarna för Falska nyheter och i kriget mot Alternativa fakta finner vi dock någonting mer än så, nämligen ett etablissemang med ett närmast fetischistiskt förhållningssätt till Vetenskapen.
Vetenskapen har inte särskilt mycket med vetenskap att göra, utan bör snarare förstås i termer av ett eko av den naturfilosofi med tillhörande metafysik som den faustiska människan utvecklade sedan hon dödat Gud, och som plötsligt möjliggjorde för henne att respektlöst tränga sig allt längre in i alla de allra heligaste av Skapelsens rum som hon tidigare varit utestängd från. Denna naturlära ligger i mångt och mycket till grund för hela vår världsbild; den har format hur vi betraktar oss själva som självmedvetna varelser och vår plats i världsalltet, den har letat sig in i vår moral och våra ideologier, och den utgör själva förutsättningen för den föreställning om Framsteget som utgör en av modernitetens allra mest centrala myter. Några revolutionerande genombrott i egentlig bemärkelse har dock denna naturfilosofi inte förmått producera på många årtionden, och dess frontlinjer löper idag därtill genom domäner så esoteriska att endast ett litet fåtal längre kan stoltsera med någon djupare förståelse av dem. För att fylla universiteten har man i stället omdefinierat Vetenskap som en paraplyterm för en mycket bredare kategori av tankeövningar, varav majoriteten idag är inåtvända, navelskådande och med fördel förstås som ideologiproduktion snarare än vetenskap.
Detta omdefinierade vetenskapsbegrepp omgärdar sig dock fortfarande med den faustiska naturfilosofins metafysik, varför föreställningen om Vetenskapen alltjämt också är både levande och äger en sällsam attraktionskraft. I ljuset av detta blir också etablissemangets fetischistiska förhållningssätt till samma Vetenskap förklarlig. Etablissemangets förment såväl rationella som objektiva ideologier och narrativ kan bara förstås som en häxblandning av allahanda västerländska idéhistoriska traditioner, till vilken den metafysik som är sprungen ur den faustiska naturfilosofin lämnat ett allt annat än försumbart bidrag. I progressivismens fäbless för Vetenskapen finner vi dock inte bara ett arv, utan också ett för samma progressivism ovärderligt verktyg. Detta verktyg har inte bara spelat en avgörande roll när vänstern successivt flyttat fram sina positioner, utan tillhandahåller oss också viktiga ledtrådar till mekanismerna bakom det whighistoriska synsättet och den för progressivismen så definierande myten om Framsteget.
Det sätt på vilken Vetenskapen fungerar som ett politiskt verktyg för vänstern är det som en ideologisk no-go-zon. Mycket av det som idag sorteras in under etiketter som vetenskap, fakta och självklarheter utgjorde nämligen en gång aparta och synnerligen radikala politiska ståndpunkter, men dessa har sedan dess under tämligen egendomliga och icke-euklidiska omständigheter gradvis förflyttat sig bort från den ideologiska spelplanen, ända tills dessa föreställningar i stället kommit att åtnjuta status som universella sanningar, immuna mot ideologiskt motiverade ifrågasättanden. Vad mer är, de ståndpunkter som genomgår denna resa från åsikter till objektiv fakta motsvarar varken ett godtyckligt eller slumpmässigt urval av ideologiska ställningstaganden, utan består i stort sett undantagslöst av vad som – innan de började betraktas som oantastliga sakförhållanden bortom ideologins räckvidd, och som bara förhärdade extremister skulle kunna få för sig att ifrågasätta – utgjorde utpräglade vänsterpositioner. Exemplen på detta är oräkneliga, och gör sig gällande i allt från den gängse synen på demokrati och allmän rösträtt till vilka föreställningar om könsroller och etniciteter som i skolelevers läroböcker framställs som om vore de både vetenskapligt fastslagna och politiskt helt och hållet neutrala.
Det är i ljuset av detta man måste förstå vänsterns fetischism för Vetenskapen. Vad man i sina brandtal och lojalitetsförklaringar till denna tar ställning för är varken den vetenskapliga metoden, den akademiska friheten, insikten att även de forskningsresultat som går stick i stäv med våra värderingar är någonting man måste förhålla sig till eller den logik som obarmhärtigt avslöjar uppburna makthavares resonemang som fulla av kontradiktioner, utan en mekanism genom vilken radikala vänsteråsikter gradvis omvandlas till objektiva fakta. Genom denna process kan vänstern ständigt flytta fram sina positioner, helt enkelt för att mer och mer av dess tankegods för varje dag görs oåtkomligt för kritik och tabu att ifrågasätta. Varje gång en vänsteråsikt omklassificeras som universell sanning tvingas den höger som godtar dessa spelregler att retirera och – under en strid ström av beskyllningar om att vara moraliskt förkastlig, som den saknar möjligheter att försvara sig mot – omgruppera utmed en sträckning bakom den där frontlinjen gick nyss, och från vilken den utsikt som möter högern är den av en till synes ändlös följd av tidigare förlorade positioner som sträcker sig ända till horisonten.
Om detta verktyg skall kunna vridas ur händerna på vänstern, måste högern också sluta förväxla vänsteråsikter med fakta. De vänsterståndpunkter som under de senaste århundradena omtolkats som universella sanningar och ställts under Vetenskapens beskydd måste förkastas, och de högerinvändningar de blev föremål för då de fortfarande förstods som de vänsteråsikter de hela tiden varit måste studeras och, åtminstone i den mån de fortfarande håller måttet (vilket de i regel gör, eftersom de formulerades av människor med avsevärt större bildning, insikt och värdighet än de charlataner som gör anspråk på att vara deras naturliga efterträdare), återaktualiseras. När man väl har tagit detta steg, blir man snart också varse att vad moderniteten, de universella anspråken till trots, åstadkommit är försämring, snarare än förbättring.
Det aristokratiska Europa som i samband med första världskriget en gång för alla gick under var till exempel, den övertygelse om det demokratiska statsskickets överlägsenhet som inympas i varje skolbarn till trots, ett på de flesta plan betydligt friare samhälle med högre i tak än dagens, ett samhälle med lägre skatter, färre parasiter och fler intellektuella giganter, ett samhälle som aldrig skulle få för sig att börja gynna tillresta antisociala lycksökare på de egna invånarnas bekostnad, ett samhälle där människor var såväl artigare som mer belevade och ett samhälle där arkitekter såg det som sitt kall att frambringa skönhet, snarare än själlösa reaktorsarkofager i betong. För att komma till slutsatsen att demokratin utgör en både given och avsevärd förbättring i jämförelse, har också krävts att den nya härskarkasten under lång tid och mycket systematiskt omdefinierat allt fler av sina omhuldade föreställningar som universella sanningar, och därmed också gjort dem oåtkomliga för både ifrågasättanden och kritiskt tänkande.
