Mina träpatroner som röker cigarrer på sirligt dekorerade punschverandor:
Vad är egentligen Zonen? Låt oss inte inleda denna text med att hymla; Zonen är så klart en trop, hämtad från den spekulativa fiktionen, och som i egenskap av sådan återkommer i oräkneliga inkarnationer, varav den vi får möta i Andrej Tarkovskijs film Stalker måhända tillhör de mest kända¹. Zonen är emellertid även en lösning på ett konkret och mycket omtalat problem, nämligen vad vi skall göra med de människor som olagligen befinner sig i Sverige, alternativt begått grova brott i eller på annat sätt destabiliserat Sverige, men som av en eller annan anledning påstås vara omöjliga att utvisa dit de hör hemma. Zonen kommer inte bara i många fall fungera som ett bevis på att det påstått omöjliga i själva verket är fullt möjligt, utan kommer därtill intressant nog även i de fall då den misslyckas med att leva upp till detta högt ställda mål fylla en mycket värdefull funktion.
Det kan också vara på sin plats att påpeka att Zonen inte nödvändigtvis behöver vara vare sig geografisk eller riktigt så strikt realiserad som vi här kommer att beskriva den som. Det finns inte desto mindre goda skäl att i vår beskrivning av den avhålla oss från att spara på krutet, då vi på detta sätt åskådliggör såväl Zonens potential som de både outtalade och något aparta premisser föreställningarna om alternativet till den vilar på. Alternativet till Zonen består nämligen – åtminstone så som detta vanligtvis framställs – inte bara i den uteblivna utvisningen, utan också i att fortsätta betala ut bidrag till den som borde utvisas, att se till att vederbörande på andras bekostnad hålls med tak över huvudet, att både tillhandahålla denne tandvård till bättre villkor än för landets medborgare och allehanda andra former av skattefinansierade tjänster, att vara behjälplig med specialkost, och så vidare. Den fullt utbyggda Zonen utgör, även om den så bara stannar vid ett tankeexperiment, därför en mycket nyttig påminnelse om att det i själva verket är alternativet till den som utgör det absurda i sammanhanget.
Zonen är en plats någonstans i en glesbefolkad – och med fördel också både ogästvänlig och otillgänglig – del av Sverige där mark är billig. I Zonen finns ett antal mycket spartanska baracker som tillhandahåller skydd mot elementen, men bortsett från lavar, våtmarker och barrskog inte särskilt mycket mer än så. Zonen är dock varken ett straff eller en plats dit någon tvingas resa mot sin vilja, utan produkten av vad man på Timbro och i Centerpartiet skulle kalla för en valfrihetsreform. Det val den asylbedragare, brottsling eller uppviglare som blir påkommen med att vistas i Sverige trots att vederbörandes rätt att uppehålla sig i samma land förverkats eller aldrig existerat över taget och som på ett eller annat sätt motsätter sig hemresa ställs inför är det mellan en enkel biljett till hemlandet och en enkel biljett till Zonen. Väljer den ovälkomne det förstnämnda är grundproblemet ur världen, varför alla därefter kan fortsätta med att sköta sitt. Väljer den ovälkomne däremot det sistnämnda kommer vederbörande att få tillbringa återstoden av sin tid i Sverige i Zonen.
Zonen är dock ingen skapelse av barbarer, utan där kommer varje dag serveras en näringsriktig kost med prima svenskt fläskkött som huvudingrediens. Vad mer är, skulle den som vistas där tröttna på kosten, login, omgivningarna och/eller den totala frånvaron av nöjen såsom TV och internet kommer erbjudandet om en enkel och av de mycket generösa skattebetalarna bekostad biljett till hemlandet under hela vistelsen i Zonen att kvarstå, varför möjligheterna till ett snabbt miljöombyte är mycket goda. I den mån de personer som vistas där faktiskt skulle visa sig vara de mycket driftiga nybyggare och entreprenörer som mången liberal hela tiden hävdat att de är, kommer ingen heller sätta några som helst käppar i hjulet om inbyggarna skulle bestämma sig för att medelst sin omtalade initiativrikedom och arbetsmoral omvandla Zonen till ett Singapore-on-Torneträsk som tar exportmarknaderna med storm. Inte heller kommer invånarna att som nu mötas av några drakoniska krav på att rädda andras pensioner, emedan ett stort mått av laissez-faire kommer råda på det vindpinade kalfjället.
Zonens bör dock i första hand varken förstås som en förutsägelse om framtiden eller en konkret vision att försöka realisera, utan som ett jämförelsetal, en baslinje eller en kalibreringsvikt. I den mån den onda cirkel invandringspolitiken lett ned oss i skall brytas utan att samhället i stort samtidigt måste omstöpas till en dystopisk polisstat, är det också någonting i stil med Zonen vi måste närma oss för att åstadkomma detta. När kvaliteten och trovärdigheten på något av de många politiska utspel rörande kriminalitet, organiserad brottslighet, migrationspolitik, utvisningar och de Klaner som på sistone blivit till en eufemism för alla invandringspolitikens negativa konsekvenser vi hela tiden bombarderas med skall bedömas, kan detta bara ske genom en uppskattning av i vilken omfattning utspelet i fråga (förutsatt att det omsätts i verklighet) realiserar de ideal Zonen är ett uttryck för. I den mån utspelet ger uttryck för någonting som får oss att närma oss Zonen, om än bara med ett myrsteg eller två, svarar detta också mot ett förslag med viss potential. Skulle däremot utspelets realiserande innebära att vi fortsätter fjärma oss från det ideal vi finner i Zonen, om än så i något lägre takt än idag, bör förslaget dock förstås i termer av en strategi för att ösa läckande containerfartyg med tesked.
¹ Med vilket avses att denna för den breda allmänheten förhållandevis okända film baserad på en bok av bröderna Strugatskij² åtnjuter hög respekt bland människor som vill framstå som kultiverade.
² Deras Far Rainbow rekommenderas inte.
