Mina germaniserade sorber:
De inbilska liberaler som från riksdagsbänkar, opinionsredaktioner, myndigheter och svågerkapitalistiska tankesmedjor ägnar sina dagar åt att frenetiskt bedriva kulturkrig mot allmänheten, avveckla nationalstaten, omstöpa människan i grunden, indoktrinera barn i postmodernt tankegods, lägga sig i hur gemene man lever sitt liv samt ofelbart sluta upp bakom etablissemanget då detta utmanas från höger framhärdar vanligtvis i att de utgör den klassiska liberalismens arvtagare, och att de i sin förkunnelse blott fortsätter vad John Locke, Adam Smith och Montesquieu en gång startade. Anspråken retar i regel gallfeber på högerliberaler, liberalkonservativa samt de konservativa som kämpat sig igenom en inte helt okänd skrift av landsförrädaren Edmund Burke från 1790 som ofta omnämns endast som Reflections, men vars fullständiga titel lyder "Compleatly Shameless Rationalizations of the Illegal Whig Revolution in England, Disguised as Thoughtful Reflections on the Revolution in France – A Loquacious Pamphlet of Verbose Whiggery". Vad som provocerar dessa högerborgerliga debattörer är omständigheten att vad moderna liberaler förfäktar inte finner stöd hos Locke, Smith och Montesquieu, utan tvärtom står i direkt motsatsförhållande till den klassiska liberalismens teser.
Alla som faktiskt vet någonting om liberalismen och dess historia vet också att det förhåller sig på det sättet, varför den kritik högerliberaler och konservativa framför ur ett strikt teoretiskt perspektiv är helt riktig, och varför det faktum att många av dem både tar strid för liberalismbegreppet som sådant och menar att det är de själva som utgör de riktiga liberalerna på ett plan är såväl förståeligt som fullt logiskt. Att högerliberalerna rent tekniskt har rätt räddar dem dock inte från att i all praktisk bemärkelse ha fel. De ideologier som genom historien blivit inflytelserika och – likt liberalismen – uppnått hegemonisk ställning har nämligen aldrig primärt haft till funktion att värna om principer, idéer och (vad som av de övertygade själva framställs som) eviga sanningar, utan att tjäna ett viss samhällsskikts intressen. Sett ur detta perspektiv blir liberalismens förvandling från frihetlig världsåskådning till den millennaristiska och hysteriska kryptoreligion den är idag, och vars mest extrema form återfinns i form av de svavelosande pietistiska texter begåvade med glädjelösa puritanska bylinebilder som utgör de socialiberala ledarsidornas paradnummer, både begriplig, naturlig och oundviklig.
För att förstå varför, måste man först förstå att liberalismen, då den formulerades och fick sitt genombrott, inte var en etablissemangsideologi. Vid denna tid var samhället i grunden fortfarande feodalt, vilket bland annat innebar att maktutövning var en angelägenhet för aristokratin, att de urbana affärsidkarnas möjligheter att expandera sin verksamhet var begränsad och att de kristna som förkastade den av överheten sanktionerade kyrkans lära inte fritt kunde utöva sin religion. Under dessa omständigheter blev liberalismen till en ideologi för dissidenter, och genom att förespråka och slipa argumenten för (negativ) frihet, snarare än att förespråka att alla skulle påtvingas en helt ny ordning med en ny och påbjuden tro samt ett nytt och obligatoriskt skråväsende, hoppades man kunna få leva som man ville utan att provocera fram en mycket riskabel konflikt med högst osäker utgång med den senfeodala elit som vid denna tid fortfarande stod väldigt stark. Att den ideologi de gjorde till sin blev den klassiska liberalismen berodde med andra ord inte på att de inte på att de ansåg att alla förtjänade närings-, yttrande- och religionsfrihet, utan på att de i regel¹ ännu inte var starka nog att påtvinga samhället i stort sina egna uppfattningar, och därför sig fick nöja sig med att förespråka en ordning som åtminstone inte påtvingande dem andras.
Styrkeförhållandena skulle dock förändras med tiden, och de liberaler som en gång hade varit dissidenter kom successivt att utvecklas till en ny härskarkast. Under 1800-talet urholkades den klassiska liberalismens principer steg för steg, ända tills det vid århundradets slut inte återstod särskilt mycket av dem, och sedan det första världskriget slutat med att de sista resterna av feodalismen avskaffades hade också den klassiska liberalismen i praktiken helt spelat ut sin roll. De sju årtionden som följde blev stökiga, omvälvande, ideologiskt förvirrade och på många sätt mycket exceptionella, men efter det kalla krigets slut började det snart stå klart vad en liberalism fri från feodalismens bojor innebar. Samma samhällsskikt som en en gång ställt sig bakom den klassiska liberalismens frihetsbudskap ställde sig nämligen, sedan det uppnått hegemonisk ställning, bakom en självgod, auktoritär, paternalistisk, mycket självbelåten och i de egna anhängarnas ögon därtill ofelbar – och därmed också både universell och vetenskaplig – version av den ideologi som en gång förespråkat tolerans och autonomi. Denna nya och förbättrade liberalism genomsyrades av uppfattningen att det obildade folket måste ledas rätt av en upplyst liberal elit, och att befolkningsmajoriteten därför utgjorde en hotfull massa som ständigt måste sättas på plats.
Annorlunda uttryckt, den historiska kontinuiteten är oomtvislig, varför också den moderna liberalismen i allt väsentligt är den klassiska liberalismens arvtagade. Att den i egenskap av sådan ständigt begår våld mot de principer som framhölls av Locke, Smith och Montesquieu kan visserligen tyckas ironiskt, men är när allt kommer omkring irrelevant, och avslöjar bara att den som hänger upp sig på detta missförstår liberalismens historia, roll och funktion. Den tid då frihet, åsiktspluralism och sekularism i ordets egentliga betydelse tjänade den framväxande nya medelklasselitens agenda är över, varför den klassiska liberalismen också i all bemärkelse är en död ideologi helt utan social lyftkraft. Att den för en tid ändå blev en kraft att räkna med var en direkt konsekvens av att den uppstod i skarven mellan två epoker, och det var endast under den övergångsfas då vad som hade varit övergick i vad som är den kunde få genomslag. När skiftet väl var fullbordat visade sig den nya eliten inte bara vara lika ointresserad av att tillhandahålla sina undersåtar frihet som den föregående, utan därtill mer ointresserad av detta, vilket som av en händelse också varje nyhetssändning, varje statsbudget, varje nystartad myndighet och varje militant socialliberalt ledarstick utgör ett tydligt vittnesmål om. Den högtravande liberala retoriken om frihet och tolerans är med andra ord idag inte vatten värd, och ingen bör därför heller låta sig luras av den.
¹ Vid de enstaka tillfällen då de faktiskt var starka nog att påtvinga andra sin vilja valde de dock vanligen att göra just detta, vilket exempel från den brittiska, franska och amerikanska historien tydligt vittnar om.
