Mina musikentusiaster på festival i Ingolstadt:
Sedan det 1775 stod klart att 13 av landets amerikanska kolonier befann sig i uppror mot den brittiska kronan, utsåg det torydominerade parlamentet en mycket rebellvänlig whiggeneral att återställa ordningen utmed den nordamerikanska östkusten. Denne whiggeneral – William Howe – vann utan problem alla de strider han behövde vinna för att klara livhanken, säkra en bekväm vistelse i Amerika och inte flagrant bryta mot parlamentets order, men undvek omsorgsfullt att utdela något av de många förödande slag han utan problem hade kunnat åsamka den otränade och odisciplinerade rebellarmén, varför kriget efter åtta år av farsartade strider och trupprörelser förlorades, och de amerikanska kolonierna – helt i enlighet med vad både Howe själv och resterande whigs, inklusive den av provinsen New York avlönade Edmund Burke, i praktiken hela tiden hade förespråkat (om än i så pass inlindande ordalag att de inte kunde åtalas för högförräderi) – kunde få sin självständighet.
Att samme Burke sju år efter krigsslutet skulle bli känd som konservatismens fader då han i en mycket både pladdrig och överskattad bok tog avstånd från revolutioner, rationalism och precis de upplysningsföreställningar om mänskliga rättigheter som ständigt hade åberopats av de nordamerikanska upprorsmännen, för att i stället förespråka vikten av monarki, en stark aristokrati och villkorad rösträtt, utan att omvärdera sin syn på vad de amerikanska kolonisterna hade gjort, hör inte bara till historiens stora ironier, utan ger också en fingervisning om ursprunget till de inre motsättningar som allt sedan dess gjort konservatismen till ett ofta ganska sorgligt substitut för meningsfull högerideologi. Vad som i sammanhanget gör det misslyckade kriget intressant är dock någonting helt annat, nämligen att det fördubblade den brittiska statsskulden, vilket i sin tur ledde till att Storbritannien på allvar begåvades med en klass (dominerad av whigs) som kunde leva på räntan från statspapper.
Annorlunda uttryckt, när en hårdför och intolerant amerikansk minoritet inledde ett uppror mot kronan inte bara saboterade ledande whigs försöken att slå ned detta, utan lyckades därtill dra ekonomisk vinning av det faktum att den misslyckade krigsinsatsen blev både långvarig och kostsam som en följd av att de aktivt undergrävde den. I just denna omständighet finner vi ett tidigt exempel på att de skeenden som åtnjuter en särställning i whighistorien dels blivit föremål för omfattande historierevisionism, dels sammanfallit med vad som varit väldigt gynnsamt och lukrativt för personer ur den progressiva härskarkasten själva. Vad mer är, vad som då skedde var ingenting exceptionellt, utan tvärtom ett exempel på någonting som går som en röd tråd genom historien, vilken vi bara några år efter den amerikanska revolutionen finner en tydlig illustration av i den franska, som (åtminstone inledningsvis) understöddes av finansiella intressen med ett horn i sidan till den jordägande adeln. Att komplexa skeenden får ett utfall som gynnar etablissemanget är i själva verket någonting som utmärker liberalismen, liksom att dessa utfall (även om de med sin samtids mått mätt ibland inledningsvis uppfattas som direkt katastrofala) i efterhand tenderar att beskrivas som någonting önskvärt, tillika exempel på framsteg.
Den som påpekar detta blir ofta beskylld för att hemfalla åt konspirationsteorier, och rent funktionellt eller behavioristiskt kan den postfeodala historien också på många sätt med fördel förstås som resultatet av en liberal konspiration. Vill man förstå själva mekanismen bakom skeendena bör man dock inte analysera dem i termer av konspirationer, utan av rinnande vatten. Vatten i rörelse finner alltid en väg, och denna väg leder för det första alltid nedåt mot ett lägre energitillstånd, och följer för det andra i regel minsta motståndets lag. När en ravin väl har uppstått kan resultatet framstå som både magnifikt och oförklarligt, men de mekanismer som format den är enkla, och det enda som krävs är rinnande vatten plus tid. Vad den historiska processen beträffar motsvaras det lägre energitillståndet av att makt och egendom glidit en högre kast ur händerna, och den fors som skapat ravinen är resultatet av att en kataklysm i form av en revolution eller ett misslyckat ingenjörsprojekt inträffat uppströms. Den mäktiga ravinen motsvaras av den officiella historieskrivning som, av naturliga skäl, har beställts av den lägre kast som ovan nämnda makt och egendom nu övergått till, snarare än den nu marginaliserade högre kast som före ravinens uppkomst såg dessa som sin naturliga arvslott.
Det visar sig därmed att mönstret i regel går utmärkt att förklara utan att blanda in några konspiratörer i ordets traditionella bemärkelse. Vad som sker är att en ständigt växande byråkrati ständigt omfördelar en ständigt större andel av makten och resurserna, och att mottagarna av denna makt och dessa resurser gör sig till mecenater för de tänkare och stilister som med de elegantaste och mest insmickrande formuleringarna retroaktivt förmår omtolka historien om samma omfördelning som en lineär progression från barbari till en ständigt högre grad av civilisation. Denna progression existerar såtillvida att den sammanfaller med ett ständigt mer kaotiskt och kleptokratiskt tillstånd där ständigt fler parasiterar på andra, men dess skenbara ideologiska linearitet är en efterhandskonstruktion som vid varje given tidpunkt utformas för att utmåla alla de historiska skeenden som föregått denna som ofrånkomliga konsekvenser av ett ständigt mer upplyst styre, snarare än som den mycket krokiga väg kantad av de oförutsedda och (då de inträffade) inte sällan också mycket ovälkomna resultaten av sammanträffanden, misstag och missräkningar som lett samhället till denna punkt.
Ironiskt nog gör sig denna framstegsmyt och mekanismerna bakom den gällande även när ett samhälle går in i en dekadent fas, eller rentav är på väg att gå under. När britterna inte längre förmådde upprätthålla sitt imperium till följd av amerikansk konkurrens och kostnaderna för två världskrig, kom den avkolonisering som var en direkt följd av en ny världsordning få britter hade önskat sig snabbt inte bara att omtolkas som en positiv utveckling, utan blev framför allt någonting man kunde göra en mycket lönsam kometkarriär inom ramen för statsapparaten på att förespråka och administrera. När Rhodesia med olika medel pressades att kapitulera inför omvärldens krav på majoritetsstyre (en kapitulation som, då den slutligen inträffade, ledde till att praktiskt taget alla som hade kallat sig för rhodesier inom två årtionden fann sig i landsflykt och inte sällan också barskrapade) återfanns några av de mest högljudda förespråkarna för en sådan kapitulation inom näringslivet, då många av landets företagare var betydligt mer bekymrade av de omedelbara konsekvenserna av sanktionerna mot landet än av risken för att någon som Robert Mugabe på sikt skulle beslagta deras egendom och slänga ut dem ur landet.
Precis samma mekanism kan skönjas på hemmaplan, då makthavare med karriärer och stora mängder investerat förtroendekapital i potten inte bara försvarar en uppenbart destruktiv hållning på bland annat invandrings-, kriminal- och energipolitikens områden, utan därtill hyllar denna linje som någonting som leder till både framsteg och välstånd. Att de har fel, och att konsekvenserna av deras hållning är förödande, är helt och hållet irrelevant ur deras perspektiv, då deras eget materiella välstånd bäst främjas genom att hålla fast vid den inslagna kursen, och då (de mycket höga) kostnaderna för detta agerande manifesterar sig i form av negativa externaliteter som andra får betala. Vad som sker kan på många sätt förstås som att man, i stället för att se samhället (det vill säga Sverige) som någonting värt att vårda, betraktar det som en ändlig resurs, som man själv vill berika sig på maximalt så länge det fortfarande går. Har man väl accepterat premissen att malmen i gruvan snart är slut som sann, blir det också helt och hållet logiskt att för egen del försöka lägga vantarna på så mycket av denna det över huvud taget bara är möjligt, snarare än att lägga sin energi på att säkra rasdrabbade gruvgångar.
Historiematerialismen är, annorlunda uttryckt, ett mycket användbart verktyg för att förstå de skeenden som formar vår värld, alldeles oavsett vad man råkar tycka om Karl Marx. Perspektivet är visserligen inte tillräckligt, och för att uppnå någonting som börjar närma sig verklig förståelse av historien måste det kombineras med andra, men i det faktum att de managers som James Burnham beskrev 1941 utan svårigheter låter sig identifieras som en kraft att räkna med redan mellan de amerikanska och franska revolutionerna, finner vi också en tydlig fingervisning om att historiematerialismen är en nödvändig (om än inte tillräcklig) förutsättning för att förstå den värld vi lever i.
