Mina kättare och monster i Rhode Island:
Efter att Rhodesia 1965 förklarat sig självständigt från Storbritannien, försatt rhodesierna själva sällan en chans att likna vad de gjort vid den amerikanska oavhängighetsförklaringen 189 år tidigare. Mellan de båda revolterna fanns både uppenbara paralleller och påtagliga olikheter (inte minst demografiska sådana), men när den brittiska regeringen sökte punktera den rhodesiska argumentationen var det inte nämnda olikheter man baserade sin argumentation på. Vad som gjorde den rhodesiska argumentationen ogiltig, menade man i London, var i stället att Storbritannien 1776 (till skillnad från 1965) hade agerat fel, och att det amerikanska upproret därför inte bara var befogat utan också högst legitimt. I och med detta ställde sig även den brittiska regeringen helhjärtat bakom en historieskrivning som upprepats så många gånger att den idag allmänt tas för sann, men som i själva verket inte bara är falsk, utan därtill ett utslag av mycket ogenerad och samvetslös amerikansk propaganda.
Ironiskt (eller måhända snarare talande) nog är det inte i någon brittisk urkund vi kan läsa oss till vad vad som egentligen hände, utan i en amerikansk sådan författad av en man från Pennsylvania. I Sydney George Fishers The True History of the American Revolution dissekeras inte bara det tillrättalagda narrativ om den amerikanska så kallade revolutionen som generationer av såväl amerikanska som europeiska skolbarn matats med, utan i verket finner vi därtill viktiga nycklar till förståelsen av den progressiva sjuka som slagit klorna i västvärlden. Fisher är visserligen både liberal och (amerikansk) patriot, men ser ingen motsättning mellan detta och sitt kall att tjäna sanningen, utan ventilerar tvärtom vid upprepade tillfällen sin irritation över det faktum att hemlandets tillkomst tillåtits bli föremål för skamlös historieförfalskning. I sitt mycket ambitiösa försök att råda bot på detta går Fisher inte bara till botten med vad som faktiskt hände, utan analyserar därtill skeendet ur ett ideologiskt perspektiv.
Den mycket utbredda föreställningen att kolonisterna skulle ha varit föremål för religiöst förtryck från britternas sida pulvriseras redan tidigt i boken, då författaren påpekar att det var kolonisternas direkt drakoniska förföljelse av kväkare i Massachusetts som fick moderlandet att inskränka kolonins fram tills dess mycket långtgående självstyre. Framför allt pulvriseras dock den idag så utbredda föreställningen att kolonierna skulle ha varit föremål för orimliga ekonomiska bördor. De brittiska besittningarna var vid denna tid visserligen föremål för olika former av protektionistiska regleringar, men dessa hade inte tillkommit för att skydda moderlandet utan syftade tvärtom till att skydda de enskilda kolonierna, och gav till exempel Virginia monopol på all tobaksodling i imperiet. Den mycket pragmatiska nordamerikanska attityden till detta upplägg blev därför att ivrigt försvara de regleringar som likt tobaksmonopolet gynnade kolonisterna, samtidigt som man medelst organiserad och mycket omfattande smuggling undvek de tullar man själv förväntades betala. Detta skapade stora rikedomar i kolonierna, men gjorde dem samtidigt till en förlustaffär för den brittiska kronan då de nordamerikanska besittningarna tarvade ett resurskrävande försvar från ärkerivalen Frankrike och dess närvaro i nuvarande Kanada.
De förmenta tyranniska misstag som Storbritannien begick, visar sig i själva verket ha varit några ytterst halvhjärtade försök att genom importtullar få kolonierna att själva betala en del av kostnaderna för det försvar deras invånare krävde av moderlandet. När kolonisternas svar på dessa tullar blev bojkotter, upplopp, våld och ännu mer smuggling föll britterna varje gång snabbt till föga, och koloniernas status som subventionerade skatteparadis kunde fortsätta. När den famösa tebjudningen i Boston 1773 till slut inträffar visar sig denna, till skillnad från den gängse bilden av händelsen, inte ha föranletts av någon höjning av skatten på te, utan tvärtom av en sänkning av samma skatt. Vad mer är, skatten i fråga var helt och hållet akademisk, då allt det te kolonisterna vid denna tid drack var inköpt i Nederländerna och därefter insmugglat till Nordamerika. Vad som fick Bostonborna att ta till våld var inte någon form av tvångsmedel från britternas sida, utan blott det faktum att Ostindiska kompaniets fartyg med billigt men beskattat te till försäljning haft fräckheten att anlöpa stadens hamn.
I historieböckerna har bevekelsegrunderna bakom händelser som denna ofta kommit att sammanfattas med parollen "no taxation without representation", men vad som sällan framgår är att kolonisterna i själva verket var fullständigt ointresserade av parlamentarisk representation, utan bara ville att de brittiska skattebetalarna utan motkrav skulle fortsätta subventionera dem. När dylika försök att medelst juridiska argument klä det begynnande upproret i konstitutionella termer misslyckades, övergav man dock snabbt de parlamentariska argumenten för att i stället söka stöd för sin sak hos upplysningstänkare starkt präglade av reformationen. De argument som därefter kom att framföras i rebellernas pamfletter (och så småningom också i den så omtalade självständighetsförklaringen) blev därför en syntes av de rationalistiska och naturrättsliga argument man fann i skrifter av bland annat Locke, Montesquieu, von Pufendorf, Burlamaqui och Grotius.
Parallellt med att man började massproducera pamfletter om människans frihet och okränkbarhet iscensatte man ironiskt nog dock ett regelrätt skräckvälde, i syfte att skrämma den majoritet som motsatte sig ett uppror mot den brittiska kronan till tystnad. Lojalister (och ibland också bara människor som hade handlat med britterna) misshandlades, avkrävdes beskyddarpengar, rullades i tjära och fjädrar, fördrevs och/eller fick sin egendom nedbränd. De högtidliga principer man utåt bekände sig till imponerade dock på brittiska liberaler, varför framträdande whigs i den brittiska statsapparaten, det brittiska parlamentet och den brittiska militären aldrig förmådde uppbåda det engagemang som hade krävts för att kväsa det mycket hänsynslösa upproret. Annorlunda uttryckt, på det för liberaler mycket karakteristiska manér som utmärker även dagens progressiva tog stora delar av dåtidens brittiska etablissemang parti för rikets fiender. Det brittiska motståndet kom därför att bli synnerligen halvhjärtat, varför de skenheliga men kallhamrade rebellernas uppror till slut också blev framgångsrikt.
Den extremt retuscherade bilden av detta uppror fungerar i mångt och mycket som en den progressiva världens skapelseberättelse. Vad mer är, det hopkok av rationalistiskt och i allra högsta grad religiöst tankegods ett gäng fanatiska råskinn gömde sig bakom när de ville framställa sitt uppror mot en statsmakt långt mycket mer tolerant än den de själva skulle komma att bygga upp som någonting betydligt mer civiliserat än vad det var, har blivit till en det progressiva samhällets trosbekännelse. Vad som återfinns bakom floskler som "liberal demokrati" är ingenting annat än en muterad och för makten mycket flexibel variant av detta tankegods, och de krafter för vilka detta tankegods idag används som en städad fasad är inte ädlare än de krafter som gömde sig bakom det 1776.
