Mina alkemister och rosenkreuzare:
Till modernitetens stora tragedier hör att dess begreppsapparat förvanskats och dekonstruerats så till den grad att kritikerna av samma modernitet (av vilka det finns betydligt fler än de flesta är på det klara med) inte bara saknar ett språk att framföra sina invändningar på, utan därtill ofta förväxlar modernitetens härförare med de motståndskämpar man hoppas skall befria en från en andefattig tillvaro i en värld tömd på mening. För ett intressant exempel på företeelsen i fråga står podden Myter & Mysterier, i vilken Per Johansson och Eric Schüldt genom åren diskuterat allt från Atlantis och det gamla Egypten till olja och sagans anatomi. Tack vare Johanssons omfattande kunskaper blir avsnitten ofta högintressanta endast i kraft av den information som förmedlas, men upplägget rymmer även en annan anmärkningsvärd dimension. Helt utan att de flesta lyssnare (och eventuellt inte heller de medverkande själva) förstår detta förmedlar det typiska avsnittet nämligen två budskap, varav det ena riktar sig till den DN-läsande vänstern och det andra till den icke-liberala högern. Olika lyssnare kommer, beroende på vilken av dessa två (allt annat än symmetriska) grupper de tillhör, mötas av två helt olika budskap, och då detta är i allra högsta grad signifikativt finns anledning att fördjupa sig i orsakerna till att det förhåller sig så.
De båda budskapen har en tydlig koppling till de två deltagarnas respektive bidrag till helheten. Eric Schüldt röstar med allra största sannolikhet på MP, V eller Fi, och försitter sällan ett tillfälle att applicera precis de progressiva och politiskt korrekta analyser som etablissemanget gjort till sina på det som diskuteras. Per Johansson avfärdar aldrig dessa utspel, utan väver tvärtom till synes sömlöst samman dem med sina egna resonemang, men samtidigt lämnar han själv aldrig några bidrag av denna typ, och lyssnar man noga finner man i stället att vad han faktiskt säger ofta går stick i stäv med dem. Vad som vid första anblick förefaller vara en diskussion mellan två tämligen samstämmiga personer, visar sig därmed vara två personer som bidrar med två sinsemellan väldigt olika perspektiv. Vad mer är, där Schüldts perspektiv får sägas sammanfalla väldigt väl med den tomma och populärkulturella civilisationskritik som framförs av vad som i själva verket är maktens egna institutioner, är Johanssons perspektiv närmast reaktionärens.
Vad som möjliggör den skenbara enighet som ligger till grund för denna kryptodialektik är det faktum att även Schüldt förstått att moderniteten är ett sterilt och avförtrollat ödeland. Vad han däremot inte förstått är att det är just de liberala, progressiva och rationalistiska föreställningar han själv både reproducerar och klamrar sig fast vid som fått vad som en gång var en vital civilisation att degenerera till den lobotomikultur han så vantrivs i. Per Johansson är dock i allra högsta grad medveten om detta, varför hans till synes så obekymrade inställning till det faktum att det är Schüldts senliberala och de facto etablissemangsvänliga budskap som kommer att uppfattas av den stora majoriteten av lyssnarna kan framstå som något underligt. Den Johansson vana lyssnare fått lära känna i podden framstår dock som någon som inte bryr sig nämnvärt om detta, utan som är tillfreds med att tillhandahålla den observante lyssnaren de verktyg vederbörande behöver för att växa som människa, men som inte ser det som sin roll att leda den åhörare rätt som bara vill få sin befintliga världsbild bekräftad (vilket på många sätt gör honom till någon som verkar i precis den esoteriska tradition han själv i så många avsnitt berättat om).
Exakt var Johansson står politiskt är oklart, men klart är att någon med hans kunskaper mycket väl vet att den civilisationskritik han framför också framfördes av högern redan när liberalismen var ung och socialismen inte ens påtänkt. Vad mer är, vad som mer än kanske någonting annat förenar de liberala och socialistiska projekten är just byggandet av den förment rationella modernitet som i Myter & Mysterier så ofta direkt eller indirekt avfärdas som själlös, mekanisk, otillräcklig och omänsklig. Att civilisationskritik av denna sort trots detta idag vanligtvis inte förknippas med högern, utan med vänstern, sätter dock fingret på vad Schüldt-perspektivets funktion blivit, nämligen den som av en mekanism genom vilken modernitetens härskarkast kan utmåla sig som den enda legitima oppositionen mot ett samhälle denna i själva verket har skapat, och genom vilken motståndet till moderniteten inte bara fångas upp, utan därtill kanaliseras till en kraft som hjälper moderniteten att ytterligare flytta fram sina positioner.
Att Johansson och Schüldt tillsammans och under vänskapliga former kan skapa modernitetskritisk och mycket intelligent pratradio som uppskattas av många är inte desto mindre intressant, då det hela ger en fingervisning om att efterfrågan på verkliga högerperspektiv sannolikt är betydligt större än vad många inser. Vad mer är, kritiken mot bland annat fondkapitalism, konsumism samt gigantiska finansiella "stimulanspaket" med det outtalade syftet att rädda banker och multinationella storföretag bottnar också i vad som i ordets egentliga bemärkelse är ett högerperspektiv, varför den ofokuserade samhällskritik du ofta hör dina mindre ideologiskt medvetna släktingar och bekanta yttra, och som får dem att lägga sin röst på de progressiva krafter som utgör garanten för att denna utveckling både skall fortsätta och accelerera, egentligen bör förstås som ett i grunden närmast reaktionärt missnöje med den värld liberalismen har skapat.
Att det är den vänster som allierat sig med dygdsignalerande multinationella företag som inte vill betala skatt och fondkapitalister med kortsiktig profit för ögonen, snarare än högern, som i gemene mans ögon uppfattas som det hedonistiska konsumtionssamhällets kritiker, bör kallas för vad det är, nämligen ett monumentalt misslyckande. I den mån högern förmår att erkänna detta, och inser att här finns en stor och outnyttjad potential, kan detta dock vändas till någonting positivt. För att en sådan utveckling skall vara möjlig måste högern dock först göra upp med den av vänstern planterade föreställningen att den har till uppgift att "hålla rent högerut", och i stället inse att dess problem till stor del bottnar i en långvarig oförmåga att hålla rent visavi de liberaler som hela tiden återfunnits vänsterut.
