Mina ränksmidande präster i Aquileus:
För att förstå det progressiva samhällets syn på rättvisa, etik, moral, brott och straff, måste man först förstå att samma samhälle genomsyras av föreställningen att ju mer enfaldig, aggressiv, våldsam, odisciplinerad, arbetsskygg, oanpassningsbar, obehärskad, farlig, kriminell, moraliskt belastad, antisocial och ovillig att bättra sig en individ (eller subkultur) är, desto mer utsatt, skyddsvärd, förtjänt av nåd, lämpad för amnesti och angelägen att förlåta kommer också etablissemanget anse vederbörande vara. Detta motiverar man i regel med argument som – trots att de med tiden muterat närmast till oigenkännlighet – är sprungna ur den klassiskt liberala principen om likhet inför lagen. Den egentliga bevekelsegrunden är dock den motsatta, då det är just i det faktum att dessa människor så uppenbart är djupt problematiska för samhället man finner förklaringen till att dessa i högre grad än andra anses vara förtjänta av nåd, förlåtelse, långtgående förmåner och särskilt juridiskt beskydd.
Till detta finns ett flertal anledningar, som till exempel att deras röster inte sällan fäller utslaget i allmänna val, och att de för sitt våldskapitals skull är oumbärliga för de stora städernas spinkiga medelklassakademiker att ha på sin sida då dessa går ut i revolution, vilket de associationer årtal som 1830, 1848, 1871, 1968 och 2020 väcker utgör en mycket talande påminnelse om. Bakom denna sorts historiematerialistiska omständigheter finns dock en annan faktor, nämligen att moderniteten till skillnad från vad liberaler tror varken är särskilt rationell, universell, objektiv eller vetenskaplig, utan tvärtom produkten av en världsbild intimt förknippad med västerlandets mycket speciella historia. Varje gång västerlänningar tolkar sin omvärld, reproducerar de nämligen också i varierande grad filosofer som Platon, Aristoteles, Cicero, Nicolaus Copernicus, Paracelsus, René Descartes, Isaac Newton och Max Planck, teologer som Augustinus, Thomas av Aquino, Martin Luther och Jean Calvin samt ideologer som John Locke, Voltaire, Jean-Jacques Rousseau, Adam Smith, Jeremy Bentham, Maximilien de Robespierre och Franklin D. Roosevelt. (Här bryter inte bara gränserna mellan vad som är filosofi och vetenskap samman, utan därtill gränserna mellan filosofi, ideologi och religion, liksom gränserna mellan hedniskt och kristet.)
Arven från dessa män och många andra med dem har med tiden korsbefruktat varandra, ända tills resultatet blivit den världsåskådning som är modernitetens. Detta arv är från en såväl historisk som global horisont mycket sällsamt, och avviker i många aspekter markant från vad som under merparten av historien och vad som i merparten av världen ansetts normalt. Vad mer är, arvet i fråga är starkt präglat av ett flertal krig, farsoter och naturkatastrofer som, om de hade fått ett annat utfall, ägt rum på annan plats, inträffat vid en annan tidpunkt eller inte drabbat Europa över huvud taget, hade resulterat i en delvis annorlunda världsbild. Den västerländska världsbilden är också formad av mystiker, underjordiska strömningar, enstaka individers högst subjektiva åsikter samt högst godtyckliga föreställningar om vikten av att sammanfoga två helt disparata metafysiska traditioner till en enhet. Sist men inte minst är den västerländska världsbilden genomsyrad av kristendomen, som i en steril och gudlös form gång på gång återkommer i modernitetens grundlagar, rättighetskataloger, straffskalor, historieskrivning och internationella konventioner. I just det faktum att alla explicita referenser till Gud har rensats bort, har man dock erhållit en världsbild som – åtminstone för alla som redan från späd ålders skolats in i den – vid första anblick kan framstå som både universell och helt och hållet fri från kulturellt betingande antaganden.
Ett av de många sätt på vilket detta yttrar sig, är just i det progressiva samhällets osvikliga tendens att särskilt ömma för just den som i de flesta andra samhällen genom historien i kraft av sitt agerande haft en självskriven roll som paria. Personer som begår grova våldsbrott ursäktas och ges låga straff. När utländska medborgare anländer för att tigga låter man dem inte bara verka ostört, utan man ser därtill mellan fingrarna när de ockuperar mark och på annat sätt bryter mot lagar, samtidigt som etablissemanget och dess nyttiga idioter likt ett stim pirayor attackerar den som har mage att ens i mycket inlindade ordalag ifrågasätta nämnda tiggares närvaro och agerande. De invandrare som beter sig som mest antisocialt, uppvisar minst vilja att anpassa sig, ger upphov mest social friktion, begår flest brott och uppvisar den högsta arbetslösheten, blir också till de invandrare man särskilt förklarar vara utsatta för grundlösa fördomar, särskilt tillhandahåller juridiskt och ekonomiskt skydd, särskilt gör till föremål för allehanda former av "positiv särbehandling" och särskilt utmålar som oacceptabla att kritisera. Kort sagt, ju värre problem en given grupp ger upphov till, desto mer tenderar moderniteten att idolisera den. Resultatet har blivit ett samhälle där självföraktet, självdestruktiviteten och självutplånandet upphöjts till dygder.
Detta förhållningssätt låter sig utan större svårigheter spåras till religionens sfär. Den kristna traditionen lär oss att vända andra kinden till, att de saktmodiga (eller the meek, som de omnämns i den ideologiskt mycket mer inflytelserika engelska översättningen) skola besitta jorden, att det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike, att syndare, sjuka, prostituerade och rövare stod Jesus särskilt nära, och så vidare. Bakom detta återfinns i viss mån både tveksamma översättningar, vantolkningar och att man i efterhand läst in saker i urkunderna som över huvud taget inte står där, men inte desto mindre är detta ett budskap som åtnjutit en mycket central plats i den västerländska civilisationens föreställningsvärld sedan mer än halvtannat årtusende tillbaka. Tendensen till självdestruktivitet och att idolisera svaghet har långtifrån alltid varit den dominerande eller utmärkande, men den har hela tiden funnits där latent, ständigt redo att bryta ut igen. Den katolska kyrkan lyckades under tidig medeltid tämja kristendomen, genom att i sin dogmatik inkorporera stora mängder tankegods som helt saknade stöd i urkunderna, men sedan tryckpressen gjort Bibeln tillgänglig för den breda allmänheten, kunde också vem som helst genom att gå till källorna bli varse den stora diskrepansen mellan vad som skildrades i dessa och det budskap som förmedlades av prästerna. Under reformationen blev det därför en uttalad ambition att återvända till källorna, men genom att fullfölja denna ambition återskapade man inte bara en kristendom som låg mycket närmare Skriftens budskap än katolicismens, utan också en kristendom helt utan skyddsmekanismer mot sin egen potential att hemfalla åt självskadebeteende.
Denna moralsyn och världsåskådning genomsyrar alltjämt vår del av världen, trots att vi sedan länge slutat att tro på den gud som påbjöd dem, och att vi idag bokstavligen betalar våra fiender för att undergräva vår civilisation är ingenting annat än den yttersta konsekvensen av detta. När "konst" med det uttalande syftet att provocera kristna välkomnas av ärkebiskopar samtidigt som den som på motsvarande sätt vill provocera muslimer blir föremål för öppen repression, och när makthavare sätter utländska medborgares väl och ve framför de egna landsmännens, är detta bara några av de senaste i raden av uttryck den självdestruktivitet som hela tiden funnits latent i kristendomen tagit sig. Ej heller är denna tendens längre begränsad till den protestantiska världen, utan tvärtom lika spridd bland katoliker, då boktryckarkonsten i längden gjorde det omöjligt även för Rom av vidhålla en teologisk linje som var oförenlig med källmaterialet samtidigt som protestantiska imperier uppnådde världshegemonisk status. Inte heller erbjuder ateismen en utväg, då denna i själva verket utgör den metafysiska överbyggnaden för den mest avantgardistiska formen av den sekulära självskadeideologi som kristendomen har utvecklats till. En förening som Humanisterna har visserligen ytterst omsorgsfullt rensat kristendomen från alla spår av Gud, men vad de torgför är inte desto mindre ett budskap helt och hållet sprunget ur samma religions mest destruktiva sidor. (Att det första som möter den som besöker föreningens hemsida är en bild föreställande fyra händer med olika hudfärg som greppar varandra mot bakgrund av ett himmelskt ljus, komplett med texten "MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER", gör den saken väldigt tydlig för envar med grundläggande kunskaper i västerländsk idéhistoria.)
Västerlandets problem kan, annorlunda uttryckt, till stor del spåras till vår religiösa belägenhet, och denna religiösa belägenhet är till sin natur sådan att de enkla lösningarna lyser med sin frånvaro. Varken kristendomen eller ateismen erbjuder en konstruktiv väg framåt, varför den hållning som Houellebecqs romankaraktär Robert Rediger får representera i Underkastelse ironiskt nog äger en sorts diabolisk logik som inte utan vidare låter sig avfärdas. Skulle vi välja att söka oss till någon annan religion (vilken denna än må vara), skulle vi dock också ytterst tvingas ge upp mycket av precis det som gör vår civilisation så speciell och värd att kämpa för. Kanske har vi inte något annat val än att gräva där vi står, men skall vi hålla fast vid kristendomen måste vi först göra upp med dess dåliga sidor, snarare än att oreflekterat fortsätta reproducera dem under den ena etiketten efter den andra. I sin nuvarande form framstår den religion vi ärvt närmast som en tvilling till islam, fast med den avgörande skillnaden det är mot vår egen civilisation vi gått ut i heligt krig.
