Mina upplysta¹ despoter med en fäbless för att besöka hopens bakvatten inkognito:
Dialog mellan meningsmotståndare är, enligt en utbredd föreställning, någonting uppbyggligt, ädelt och eftersträvansvärt. Exakt varför det skulle förhålla sig så förklaras dock sällan, liksom inte heller de mekanismer genom vilka sådan dialog skulle leda till ett bättre samhälle. Det betydligt mer krassa verkligheten är att sådan dialog kan vara av godo, förutsatt att denna präglas av en vilja att lyssna, ömsesidig nyfikenhet och en beredvillighet att få invanda föreställningar utmanade av ny information. Då den dialog som dominerar det offentliga rummet inte på långa vägar uppfyller dessa förutsättningar är dock samma dialog varken uppbygglig, ädel eller eftersträvansvärd. Samtidigt vore det rent tekniskt fel att kalla den för meningslös, då den i själva verket fyller ett antal synnerligen verkliga och för etablissemanget i allra högsta grad också viktiga funktioner. Till dessa hör inte bara att vilseleda, demoralisera, skrämma, förvirra och distrahera, utan också att etablera och cementera vissa för makten mycket användbara centrala narrativ som, sedan de förankrats i offentlighetens mittfåra, alla måste förhålla sig till.
Några exempel på sådana narrativ finner vi i Näthatet, Patriarkatet, Rasismen och Högerextremismen. När dessa blir föremål för offentlig debatt intar vänstersidan² och högersidan³ varsin ståndpunkt, varpå de båda lägren drabbar samman genom att under rituella former tala över huvudet på varandra så att alla som följt spektaklet när det hela är över med gott samvete kan hävda att precis den sida de redan på förhand sympatiserade med avgick med segern. Debatten i fråga kan därmed framstå som slöseri med tid, men under tiden den pågått har inte desto mindre någonting mycket viktigt slagits fast, nämligen att föremålet för denna debatt (till exempel Rasismen) är en realitet tillika ett problem. Debattörerna har visserligen inte varit helt eniga om vad som utgör rasism, om vem som gör sig skyldig till företeelsen i fråga eller om vilka exakta uttryck denna tar sig, men båda sidor har debatterat utifrån förutsättningen att Rasismen utgör en metafysisk ondska som till varje pris måste bekämpas. I just denna omständighet finner vi också debattens verkliga funktion, nämligen den att slå fast att svenskar i ett Sverige präglat av skottlossningar, terrorliknande sprängdåd, inbrott, förnedringsbrott, upplopp, en dysfunktionell skola, inhumana vårdköer och skenande utgifter för migration bör skämmas för (och i många fall också utredas av rättsväsendet till följd av) sin ogina inställning till invandrare.
Den gemensamma nämnaren bakom de problem (i den mån några sådana över huvud taget existerar) som döljer sig bakom etablissemangsnarrativen om Näthatet, Patriarkatet, Rasismen och Högerextremismen är i själva verket att dessa är ytterst marginella. De terminologi som används bjuder därtill på stora mängder nyspråk, då vi i Rasismen såväl finner en föreställning som rymmer åtskilliga exempel på sådant som inte utgör rasism som ett begrepp som exkluderar mycket som faktiskt är det. Vad mer är, i den verklighetsbild narrativen målar upp finner vi inte sällan också en sådan där orsakssambanden är de omvända. När någon kommenterar ett monstruöst illdåd med ett invektiv, blir invektivet i fråga filtrerat genom dylika narrativ inte bara till huvudsaken, utan förvandlas också till den utlösande faktorn bakom det illdåd som man med en mer konventionell kausal analys skulle komma fram till både föregått och föranlett samma dåd. Förövare omgestaltas därmed till offer, och de fartblinda makthavare vilkas politik lett till det ena katastrofala resultatet efter det andra kan, i stället för att bli föremål för det ansvarsutkrävande grovt vanstyre borde leda till, kosta på sig att fördöma den förtappade allmänheten från höga hästar.
Till detta kommer att dessa narrativ ytterst måste förstås som de synliga manifestationerna av ett betydligt mer förborgat sådant, nämligen vad vi med fördel kan kalla för Projektionsnarrativet. Enligt etablissemangets debattörer, experter, auktoriteter, präster och teckentydare bottnar de konflikter som dominerar vår samtid i att Högern plötsligt och oförklarligt radikaliserats, och därför aktivt och aggressivt börjat undergräva en stabil och välbeprövad samhällsordning om vilken alla dessförinnan varit överens sedan urminnes tider. I bjärt kontrast till detta står verkligheten, nämligen att en progressiv minoritet sedan några årtionden tillbaka gjort det till ett överordnat mål att offra nationalstaten på globalismens altare, och i dess ställe bygga ett samhälle befolkat av rotlösa nihilister. Vad etablissemangsnarrativen om Näthatet, Patriarkatet, Rasismen och Högerextremismen när det kommer till kritan ger uttryck för, är ingenting annat än föreställningen att de åsikter som låg i den politiska mittfåran för några årtionden sedan är oacceptabla, och att kulturen och samhället därför radikalt måste omstöpas så att människor berövas sina rötter, sin känsla av tillhörighet, sitt historiska sammanhang och sin upplevelse av att ingå i någonting såväl evigt som större än dem själva. Annorlunda uttryckt, de narrativ som dominerar den offentliga debatten bottnar i att ett fradgatuggande etablissemang med storhetsvansinne projicerar sin egen omedgörlighet, fanatism och extremism på de måttfulla och eftertänksamma.
Vad detta rent konkret betyder är att det Näthat, det Patriarkat, den Rasism och den Högerextremism som blir föremål för offentlig debatt inte existerar utanför sagans värld. Det finns visserligen människor som uttrycker sig både raljant och plumpt, det finns förhållningssätt till såväl könsroller som andra folkslag som inte är särskilt konstruktiva, och högerideologier kommer, precis som alla andra hållningar, i både mer och mindre kompromisslösa varianter, men ingenting av detta har särskilt mycket med den offentliga debatten om Näthatet, Patriarkatet, Rasismen och Högerextremismen att göra, och ingenting av detta bör heller ses som annat än som i värsta fall marginella problem. Vad som gömmer sig bakom dessa narrativ är ett fullständigt principlöst etablissemangs mycket utstuderade försök att vilseleda, machiavelliska maktspelares försök att distrahera och skenheliga kleptokraters försök att demoralisera, varför de bör tas på ungefär lika stort allvar som Nigeriabrev, löften om bombsäkra dotcom-investeringar, mäklares leenden, konstkritikers analyser av Pierre Brassaus målningar, officiella utlåtanden om omständigheterna kring Jeffrey Epsteins frånfälle samt det dadaistiska skaldestycket Karawane.
Det Näthat som blir föremål för en strid ström av krigsrubriker bör förstås i termer av ett chockat etablissemangs upprördhet över att pöbeln fått möjligheten att uttrycka sina åsikter offentligt. Det Patriarkat som ständigt mer offentliga resurser går till att bekämpa är det svepskäl parasiter och förbittrade kverulanter åberopar när de vill leva gott på andras pengar samtidigt som de hämnas inbillade oförrätter. Den Rasism som enligt etablissemanget är en farsot på väg att förgöra västerlandet, är i själva verket ingenting annat än den hägring med vilken makten försöker distrahera allmänheten från den progressiva politikens monumentala misslyckanden. Den Högerextremism som ständigt utmålas som en urgammal fiende som om vi så bara för en sekund sänker garden ofrånkomligen kommer leda mänskligheten rakt i fördärvet, är bara vänsterns försök att förvägra sina motståndare möjligheten att öppna käften. Så länge högern anpassar sig till och internaliserar sådana narrativ i stället för att bryskt och kategoriskt avfärda dem, kommer också den offentliga debatten förbli dominerad av frågeställningar helt utan koppling till de verkliga problemen.
¹ Att vi här använder ordet "upplyst" i en positiv bemärkelse förklaras av att "upplyst despot" är ett etablerat uttryck; detta bör dock inte misstolkas som att vi på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting är av åsikten att den så kallade upplysningen representerade någonting gott.
² Det vill säga etablissemangsdebattörer uppbackade av skattemedel och maktens paramilitära tillika från journalistisk granskning och rättsliga påföljder immuna styrkor.
³ Det vill säga liberalkonservativa opinionsbildare som ständigt måste urvattna sitt budskap till meningslöshetens gräns för att inte först bli föremål för vänsterdrev och därefter kastade åt vargarna av fega eller rentav fientligt inställda chefer som enligt egen utsago "står för alla människors lika värde".
