Mina schweiziska ballongflygare med höga kragar som blir grovt karikerade av skälmska serietecknare efter att ha vandrat på Bryssels gator:
När företeelsen koranbränning blir föremål för offentlig debatt, utkristalliserar sig i denna debatt vanligtvis snabbt tre olika läger som inte främst utmärker sig för de slutsatser de kommer till (mellan de slutsatser dessa läger kommer till finns tvärtom ett stort mått av överlappning), utan för de antaganden om och den analys av situationen de gör. Då dessa antaganden och analyser skiljer sig drastiskt åt mellan de olika lägren är dessa inte bara oförmögna att förstå varandra, utan vad de olika lägren försöker besvara är i praktiken också sinsemellan väldigt olika frågor som inte har särskilt mycket med varandra att göra. Vad som ligger till grund för detta är ytterst förståelsen för vad som uppfattas som heligt, eller, som vi skall se, rättare sagt den utbredda bristen på sådan förståelse.
Det första och mest tongivande av dessa läger kan med fördel benämnas vänstern, och företräder etablissemangshållningen att ingenting västerländskt är heligt. Enligt detta läger går det därför utmärkt att bränna en bibel, men däremot under inga omständigheter en koran. I detta läger har man på många sätt en väldigt välutvecklad känsla för vad som är heligt, men som heligt ser man varken religioner, traditioner eller kulturhistoriens mästerverk, utan den progressiva föreställningsvärldens trossatser och de narrativ som hör till dessa. Berättelsen om den framgångsrike fotbollsspelaren som talar bruten svenska är helig, liksom sagan om den obefläckade unga klimataktivisten och föreställningen om Framsteget, medan däremot Rasismen är så ohelig att man gått ut i heligt krig mot denna. Att man i detta läger finner det oacceptabelt att bränna Koranen beror inte på att man respekterar religiösa urkunder som sådana (man intar tvärtom den mycket nihilistiska ståndpunkten att dylika blott utgör en viss mängd potentiellt returpapper), utan på att man så fort ett ord som "Koranen" över huvud taget omnämns instinktivt utgår från att någon någonstans gjort sig skyldig till Rasism. När någon säger "muslim" är vad vänstern hör brottsrubriceringen "hets mot folkgrupp", när någon säger "moské" är vad vänstern hör ordet "brandattentat" och när någon säger "Koranen" är vad vänstern hör meningen "Högerextremismen flyttar fram sina positioner".
Vänsterlägret låter sig utan svårigheter delas in i två fraktioner, varav den dominerande menar att koranbränning såväl bör fördömas som utredas av polisen, medan man i den mindre och förment mer eftertänksamma menar att koranbränning å ena sidan skall vara tillåtet rent juridiskt, men att ingen anständig människa bör ägna sig åt det, och att företeelsen då den ändå inträffar bör bekämpas genom en kombination av tillsägelser, avståndstaganden, fördömanden och social utfrysning av de skyldiga. Vad som skiljer de båda fraktionerna åt är med andra ord främst metoderna och inte grundhållningen; när det kommer till kritan är de rörande eniga om att koranbränning utgör subversiv verksamhet, och att företeelsen därför bör motarbetas, minimeras och bestraffas (om än inte nödvändigtvis juridiskt). Inom den mindre och enligt egen utsago mer förnuftiga fraktionen säger man sig visserligen vara för yttrandefrihet, men när samma yttrandefrihet hamnar i motsatsförhållande till det heliga kriget mot Rasismen börjar man i praktiken direkt få kalla fötter, och tar därför sin tillflykt till krystade argument om respekt för religionen som man aldrig tillämpar på vare sig kristendomen eller någonting annat som förknippas med Västerlandet.
Det andra av dessa läger beskrivs bäst som det liberalkonservativa, och representerar liksom vänsterlägret en nihilistisk och ateistisk kultursyn, men med den avgörande skillnaden att denna syn inte är identisk med den hållning vänstern intar idag, utan med den vänstern intog igår. Enligt det liberalkonservativa lägret är ingenting heligt, varför att elda upp en Bibel eller Koran principiellt inte skiljer sig från att elda upp en reklambroschyr vars framsida avbildar en lismande mäklare med kotlettfrisyr och blekta reglerade tänder. Med det liberalkonservativa synsättet reduceras brännandet av religiösa urkunder till en fråga om endast yttrandefrihet och äganderätt, varför den liberalkonservative varken vill eller kan förstå hur företeelsen kan göra någon upprörd. Av liberalkonservativa själva uppfattas den egna hållningen i regel som en hårdnackad, vital och kompromisslös högerposition, men hållningen är i själva verket bara en daterad variant av vänsterlägrets, och representerar i egenskap av sådan bara en något lindrigare form av modernistisk degenerering än den vänsterposition som den felaktigt uppfattar sig som den naturliga motpolen till. När man likt de liberalkonservativa bejakar nihilismen, representerar man också en hållning dömd att snabbt urarta till någonting ännu värre.
Det tredje och sista lägret omnämner vi kort och gott högern (eller, som liberaler med darr på rösten uttrycker det, Högern), vilket här otvunget motsvarar hållningen att vissa saker är heliga, och att detta är någonting både naturligt och bra. Utifrån denna utgångspunkt följer (till skillnad från i fallet med de båda andra lägrens premisser) intressant nog inte någon enhetlig slutsats, då helighet som vi skall se är ett tve- eller rentav treeggat svärd. En möjlig högerhållning är att man bör avstå från att bränna koraner, då sådana aktioner ytterst är uttryck för precis den nihilism och blodfattiga rationalism som utmärker vänstern. En annan möjlig högerhållning är att vi bör låta oss inspireras av den vrede som muslimer ger uttryck för när Koranen bränns, eftersom vi i frånvaron av sådana reaktioner bland västerlänningar också finner någonting som är intimt förknippat med vår egen civilisations tendens att hemfalla åt självskadebeteende och självförakt. Sist men inte minst är en möjlig högerhållning den att offentliga koranbränningar bör iscensättas så ofta och under så spektakulära former som möjligt, just för att vad som skändas uppfattas som någonting väldigt heligt.
Vad de senaste dagarnas händelser med all önskvärd tydlighet har visat, är att den senare hållningen är en strategi med vissa uppenbara fördelar. Utöver det faktum att brännandet av koranen förutsägbart nog ledde till upplopp i Malmö, fick händelsen i fråga också etablissemanget att visa sitt sanna ansikte. Tre koranskändare greps av polisen, en dansk politiker belades med ett tvåårigt inreseförbud, vad som i all praktisk bemärkelse var ett partiellt förbud mot att häda drevs igenom på rekordtid medelst ett enkelt tjänstemannabeslut och ett stort antal namnkunniga makthavare började omedelbart krypa för upploppsmakarna genom att utmåla koranbränningen som någonting mycket mer ondskefullt än ett upplopp i vilket flera poliser skadades. Annorlunda uttryckt, svenska folket fick inte bara en mycket nyttig påminnelse om mångkulturalismens realiteter, utan ett pressat etablissemang gjorde inför öppen ridå därtill klart att det inte för ett ögonblick drar sig för att åsidosätta precis de rättigheter som av samma etablissemang påstås vara såväl fundamentala som juridiskt omöjliga att runda, om detta är vad som krävs för att blidka muslimer som inte accepterar den svenska grundlagen. I ljuset av detta vore det på många sätt utmärkt om minnet av förra helgens händelser i Malmö inte tilläts falna, utan tvärtom hölls vid liv och förstärktes genom att aktioner av denna typ blev till en återkommande företeelse.
