Mina kimmerier:
I fiktionens värld möter man inte sällan barbarer som bor bland och i de lämningar en svunnen civilisation har lämnat efter sig. Ibland har dessa barbarer flyttat in bland nämnda lämningar efter Fallet, i andra fall utgör samma barbarer de degenererade ättlingarna till människorna som byggde den fallna civilisationen i fråga, men även om det finns högst avgörande olikheter (därtill sådana med bäring på vår egen belägenhet) mellan dessa båda scenarion, spelar vilket av dem som det faktiskt rör sig om ur många aspekter inte någon roll så länge vårt fokus ligger på barbarerna som sådana. När barbarer lever bland tempel, palats, statyer och ornament som de å ena sidan förmår att uppskatta, men som å den andra svarar mot en grad av sofistikering de själva inte når upp till, uppstår stundom nämligen – åtminstone i fiktionens värld – en mycket speciell dynamik, i vilken barbarerna tafatt börjar försöka efterlikna och emulera den civilisation som en gång funnits. Barbarerna börjar bära de smycken och cermoniella kläder de forna invånarna har lämnat efter sig, de börjar göra anspråk på titlar de varken förstår eller förmår fylla med meningsfullt innehåll, och med tiden börjar de också intala sig att de ståtliga om än också för varje dag alltmer förfallna byggnader de bor i är resultatet av deras eget arbete.
I dessa barbarer bland ruiner finner vi en mycket slående parallell till moderniteten och de människor som befolkar den. De vackra byggnader som omger oss är med mycket få undantag uppförda före just Fallet, och inressant nog tenderar de också att ständigt bli färre till antalet, samtidigt som de nya byggnader som uppförs i jämförelse framstår som primitiva hyddor uppförda av just barbarer, och som i egenskap av sådana också tydligt vittnar om att såväl förmågan som viljan att bygga vackert har gått förlorad. Parallellen sträcker sig dock långt bortom det rent materiella, då de åtråvärda palatsen från tiden före Fallet idag befolkas av aktörer som visserliger kallar sig för aristokrater, präster och orakel (eller om man så vill, kallar sig för upplysta ledare, professorer och filosofer), men som trots att de lagt sig till med sina förmenta företrädares titlar, uttryck, later och ritualer, i egenskap av företrädare för en degenererad medelklass – om än en sådan i stulna skrudar och lånta fjädrar – inte förmår fylla dem med meningsfullt innehåll. Inte desto mindre hävdar de sig inte bara göra just detta, utan de påstår sig därtill oblygt representera en högre grad av förfining än de historiska personer vilkas roller de usurperat. Vad mer är, i den mån en passerande besökare uttrycker uppskattning för lämningarna från tiden för Fallet, svarar denna degenererade medelklass stolt och oreflekterat att samma lämningar är dess eget verk.
Moderniteten är, annorlunda uttryckt, precis som den vanartade, fåvitske och arbetsskygge ynglingen av fin familj, en era som – sin mycket nedlåtande syn på tidigare epoker till trots – lever på sitt arv allena. I den egna självbilden levererar moderniteten visserligen det ena vetenskapliga framsteget efter det andra, men dessa framsteg är i stort sett helt begränsade till elektronikminiatyrisering driven av den konsumism som homo modernus hoppas skall bota det själsliga armod han erfar med varje cell av sin kropp, och bortsett från dessa präglas naturvetenskapen idag mer än någonting annat av stagnation, då ytterst få nya avgörande genombrott skett sedan mellankrigstiden. (På universitetens institutioner för humaniora råder därtill inte bara stagnation utan aktivt sönderfall, då sinnebilden av en intellektuell idag är en pillerknaprande kvinna utan kunskaper i utländska språk andra än amerikansk engelska som i sina förgrämda men till angelägen forskning förklädda avhandlingar avfärdar Homeros, Platon, Cervantes och Schiller som obetydliga döda vita män.) Samma stagnation ses också i ekonomin, där den tillväxt som är ett måste för att finansiera pyramidspelsliknande välfärdssystem och räntorna på ständigt stigande skulder inte vill infinna sig, och därför måste forceras fram genom att man låter sedelpressarna går på högvarv. Och så vidare.
I ljuset av detta finner vi också förklaringen till varför dagens makthavare betraktar sina länder med ungefär samma blick som en amerikansk virkeshandlare ute efter snabba vinster på 1800-talet betraktade en skog av mångtusenåriga kaliforniska jätteträd. Nämnda makthavare är inte ute efter – eller ens kapabla till – att bygga för framtiden, utan vad de ser i de länder vilkas naturliga elit de gör anspråk på att utgöra är en ändlig resurs (i det här fallet en sådan uppbygd av tidigare generationers arbete och tankemöda), som de innan denna tar slut hoppas kunna lägga beslag på så mycket som möjligt av för egen del. För att till fullo förstår vad detta innebär kan vi med fördel ta hjälp av en annan metafor, nämligen den vi finner i ett flygplan som fått slut på bränsle. I den mån piloten fortsätter flyga rakt in i vinden kommer luftmotståndet snart erodera bort farkostens horisontella hastighet – och därmed också dess lyftkraft – med konsekvensen att vad som nyss var en maskin kapabel att flyga börjar falla till marken likt en tegelsten. Piloterna har dock en annan energikälla till sitt förfogande, nämligen den potentiella energi som återfinns i ett flera hundra ton tungt föremål som råkar befinna sig 10 000 meter över marken.
Genom att rikta planets nos nedåt kan piloten därför köpa sig lyftkraft till priset av höjd, och därmed också fortsätta en kontrollerad flygning som håller passagerarna vid relativt gott humör så länge som farkostens höjd över markytan är större än noll. I den mån passagerarna har tur hinner piloten under tiden glidflyga till och landa på en azorisk flygplats, i den mån de däremot har otur får planet i stället slut på potentiell energi precis då det är en av det ruritanska fårburna kavalleriets förläggningar utmed en bergssida som tornar upp sig framför flygplanets cockpit, men oavsett om slutet blir indignerat bräkande centraleuropeiska får eller att en azorisk restaurang plötsligt måste ta hand om hundratals nervösa kanadensiska resenärer med ett uppdämt behov av att lugna sina nerver med portvin och bacalhau, är planets flygförmåga vid denna tidpunkt helt uttömd. Dagens makthavare är dock helt ointresserade av detta, utan blickar bara lystert mot pilotuniformen och de privilegier som följer med denna, och räknar kallt med att planet kommer hålla sig tillräckligt länge i luften för att de skall ha hunnit bli avlösta långt innan marken börjar närma sig. Därmed kommer inte heller några meningsfulla åtgärder för att förbättra flygplanets belägenhet att vidtas, även om man inte drar sig för att då och då utställa tomma löften om sådana, i den mån flygvärdinnorna rapporterar om tecken på begynnande oro i passagerarkabinen.
Kort sagt, moderniteten är i grund och botten en maktkamp om de sinande resurser tidigare generationer har lämnat efter sig, och som den kast som gör anspråk på att utgöra eliten inte längre vet hur man förnyar. När man inom denna kast hyllar varandras arbete, och när man inom denna kast tilldelar varandra de anrika priser och medaljer som en gång gick till de storheter som faktiskt förmådde skapa någonting ur intet, bidrar detta visserligen till att upprätthålla bilden av historisk kontinuitet, men det hela är bara ett spel för gallerierna, och bakom den välpolerade ytan döljer sig ingenting annat än barbarer som hemfallit åt cargokult.
