2020-10-13

Om 1800-talet och den alternativa moderniteten

Mina preussiska junkrar:

Utifrån ett whighistoriskt synsätt är 1800-talet en historisk tidsperiod då mänskligheten visserligen hade nått en högre grad av upplysning och klarsyn än under 1700-talet, men ännu inte den moraliska fulländning som skulle nås under 1900- och 2000-talen. Detta är också hur människor i gemen tänker på detta århundade, då 1800-talet för dem representerar en era då moderniteten som vi känner den – inte minst tack vare den industriella revolutionen – på allvar började få fäste, men under vilken värderingarna också var så otidsenliga att även många högst mediokert behåvade människor idag oreflekterat tror sig vara överlägsna Johann Wolfgang von Goethe, August Strindberg och Mark Twain. Med vår samtids ögon är 1800-talsvarelsen inte bara okunnig och vidskeplig, utan därtill omogen och ofullbordad, varför man också betraktar honom likt hur en vuxen betraktar ett barn. Inte desto mindre drömmer 2000-talets människa inte sällan om att bo i ett hus byggt på 1800-talet, och inte desto mindre är det till 1800-talets musik, måleri och litteratur hon vänder sig för att finna den mening hennes egen tid inte förmår tillhandahålla henne. Kort sagt, den gängse synen på 1800-talet rymmer en grundläggande självmotsägelse, och för att förklara och lösa upp denna måste vi först förkasta det whighistoriska synsättet, och i stället omvärdera vår syn på vad århundradet i fråga egentligen representerar.

För det första bör 1800-talet inte förstås som perioden 1800 till 1899, utan som den i huvudsak mycket fredliga perioden 1815 till 1914. För det andra bör 1800-talet inte förstås som den tidiga fas av moderniteten som 1900-talet var den naturliga fortsättningen på, utan som början på en parallell modernitet som 1918 fick ett avbrupt och förtida slut, varpå Västvärlden i en historisk diskontinuitet förflyttades till en annan tidslinje. Sett ur ett historiematerialistiskt perspektiv var utvecklingen sannolikt oundviklig, och måhända blev skiftet 1918 så abrupt som det blev främst för att skyddsvallarna till slut brast efter att den gamla ordningens förkämpar ägnat 1800-talet åt att dämma upp vad progressiva instinktivt skulle tänka på som tidens naturliga flöde, men oavsett vilket skulle den modernitet som föregick det stora kriget bli väsensskild från den modernitet som följde på detta. Den förstnämnda utmärkte sig dock inte som en primitiv sådan, utan bara som en modernitet med en i grunden annorlunda bakomliggande filosofi. När en österrikisk tidning i januari 1907 lät publicera en bild på den regerande kejsaren Frans Josef I överförd medelst Bildtelegraph var detta inte en anakronistisk anomali, utan ett okonstlat uttryck för att det, för ett kejsardöme som var hemvist för många av dåtidens största fysiker, matematiker och filosofer, föll sig i allra högsta grad naturligt att dra fördelar av elektronikens möjligheter.

För 1800-talsmänniskan stod sådana möjligheter dock inte på något sätt i motsatsförhållande till många av de föreställningar, traditioner och ideal som idag betraktas som hopplöst daterade. När 1800-människan uppförde nya byggnader var det inte bara bostäderna som var vackra, utan intressant nog också fabrikerna. Vad mer är, i dessa fabriker massproducerades inte sällan bruksföremål betydligt vackrare än de som avsevärt mer välbärgade konsumenter köper idag, och de maskiner som var centrala för denna massproduktion var ofta i sin tur regelrätta konstverk. 1800-talsindustrialisten engagerade sig också för sin hembygd, han gjorde sig inte sällan till mecenat för lovande konstnärer och det föll sig ofta också naturligt för honom att medverka i hemliga sällskap och loger av det mer esoteriska slaget. Det senare gällde även många av dåtidens intellektuella, i vilkas hushåll man inte bara anordnade seanser, utan där alkemiska experiment inte sällan stod och puttrade, där mycket tid lades på att ta fram exakta horoskop, där försök att fotografera andar inte var någon särskilt exceptionell företeelse och där bokhyllorna många gånger rymde allehanda ockulta luntor. Sett med 1700-talsmänniskans ögon utgjorde detta i sig inte sällan ett tecken på dekadens, men betraktat ur vårt eget perspektiv är vad som kanske främst utmärker denna ordning att man inom ramen för denna otvunget kombinerade den vetenskapliga positivism vi idag förknippar med moderniteten med precis de spirituella, sökande och estetiska dimensioner av jordelivet som idag lyser med sin frånvaro. Där vår egen värld är steril och hyperrationalistisk, var 1800-talets en sådan som inte bara tillhandahöll revolutionerande tekniska framsteg, utan som trots – och många gånger dessutom tack vare – dessa framsteg också förmådde uppfylla djupt liggande mänskliga behov andra än de rent materiella.

Denna tidiga modernitet blev någon gång mellan 1914 och 1918 ett av det stora krigets offer. Vad som följde på kriget som skulle göra slut på alla krig var inte en gradvis övergång till någonting annat, utan ett mycket abrupt paradigmskifte, genom vilket en modernitet som inte längre hade någon plats för det mänskliga såg världens ljus. Resultatet kan ses i gatubilden världen över; vad som byggdes före kriget är vackert och attraktivt, vad som däremot byggdes efter samma krig är i allmänhet sterilt och livlöst. Inledningsvis var arkitekter och byggherrar visserligen så präglade av de traditioner de skolats i att de ännu inte riktigt förstod hur en oattraktiv byggnad skulle kunna formges, varför den tidiga mellankrigstidens arkitektur i regel ironiskt nog misslyckas med sitt mål att vara frånstötande, men även i dessa byggnader är ambitionen tydlig, och snart skulle också arkitektkåren till perfektion fullända konsten att utforma byggnader som människor instinktivt fann frånstötande. Samma utveckling ser vi i tonsättarkonsten (där Gustav Holsts astrologiskt inspirerade planetsvit skriven mellan 1914 och 1916 blir till ett av den klassiska musikens sista livstecken), i litteraturen, i konsten, i religionens hastiga tillbakagång, i ideologiernas tilltagande degenerering och i vilka fritidsintressen det ansågs acceptabelt för en modern människa att ägna sig åt. Den nya moderniteten trängde kort sagt mycket snabbt undan den gamla, och även om varken arkitekter eller andra makthavare sedan dess blickat tillbaka, har världen allt sedan dess varit en påfallande omänsklig plats.

Vår syn på 1800-talsmänniskan som primitiv avslöjas i ljuset av detta för vad den är, nämligen den blick med vilken en slav missunnsamt betraktar den som har förmånen att vara fri. Att denna fördomsfulla syn upprättshålls är någonting alla som avskyr skönhet, sanning och mening har allting att vinna på, men övriga bör i stället uppskatta 1800-talet för vad det var, nämligen en tid då det moderna utan svårigheter kunde samsas med det traditionella. Som ett exempel på detta erbjuder århundradet många lärdomar, inte minst för oss själva. I stället för en tid av nihilism, materialism och självskadebeteende, hade moderniteten också kunnat vara en tid präglad av nyhetshändelser som den då den åldrande Frans Josef II under det fridfulla året 1968 invigde den nya höghastighetsbanan mellan Pozsony och Kolozsvár – som han genomdrivit trots riksrådets motstånd – medelst en knapptryckning på beräkningsmaskinen från Elektronengehirnwerke GmbH i Königsberg som nyligen installerats i Schönbrunn.