Mina soldyrkande skarabéer:
Ett bärande tema i den kinesiske författaren Liu Cixins romansvit om trekropparsproblemet är att vårt eget universum tidigare spänts upp av fler dimensioner än idag, och att den som personligen får erfara någon av de få kvarvarande fickorna av rum av högre dimension i sådana också inte bara möter någonting underbart, utan framför allt en plats på vilken han instinktivt känner sig mycket mer fri och hemtam än i det tredimensionella rum i vilket han hela sitt liv fått höra att han hör hemma. I detta ständigt mer dimensionsfattiga universum finner vi inte bara en mycket intressant metafor för det krälande kaos som i dagligt tal kallas "vänstern" och dettas mycket destruktiva tendens att ständigt flytta fram sina positioner¹, utan intressant nog också för det mänskliga tillståndet så som det utvecklats sedan upplysningen². När själlösa teknokrater väljer bort det mycket vackra och suggestiva namnet "Kungliga myntkabinettet" för att i stället ge en anrik institutionen det förnuftiga men också helt intetsägande namnet "Ekonomiska museet" bör detta inte förstås som ett olycksfall i arbetet, utan som ett symptom på samma trend fått bilen att gå från ett faustiskt konstverk till en anonym tingest på hjul, och som fått en fradgatuggande arkitektkår att som subversiv extremist fördöma varje byggherre med ambitionen att uppföra någonting vackert.
Den mänskliga erfarenheten spänns, bildligt uttryckt, precis som universum, upp av ett flertal dimensioner, av vilka den i vilken vi finner praktiska bilar, funktionalistisk arkitektur och ekonomiska museer är en, men där de upplevelser som erbjuder människor³ mening till största delen återfinns i andra. Annorlunda uttryckt, berättelsen om moderniteten är på många sätt berättelsen om hur den mänskliga tillvaron berövats den ena dimensionen efter den andra, ända tills människan pressats tillbaka så till den grad att hon måste uthärda merparten av sitt liv i själsligt armod i en endimensionell värld där hon varken kan växa, fullfölja sitt syfte, förverkliga sina drömmar eller finna frihet, och från vilken hon ständigt längtar sig bort. I den endimensionella världen är människan, likt djuret i buren, en oförlöst varelse som framlever sina dagar i sorg, men sättet denna sorg tar sig uttryck på varierar. En del försöker vidga sina horisonter maximalt på den endimensionella världens premisser, vilket vanligtvis betyder en uppvisning i karriärism, övertid och materialism. Andra tar sin tillflykt till hedonism och nihilism, vilket i praktiken är att försök att värja sig mot den sorg de känner genom att hålla fram en ironisk och avmätt yta som sköld mot den endimensionella världens realiteter. Ytterligare andra försöker trevande att genom till exempel droger och nyandlighet återskapa ett eko av de dimensioner som gått förlorade, vilket visserligen inte sällan ger lindring för stunden, men inte desto mindre är ett otillräckligt substitut i längden.
Denna endimensionella värld bör ytterst förstås som en konkret realisering av progressivismens föreställningar om vad som utgör en lämplig levnadsmiljö för människan. Här finns varken utrymme för det vackra, det andliga eller det esoteriska, och här finns inget utrymme för några känslor andra än de platta imitationer av faktiska emotioner som människor ger uttryck för när de under rituella former låtsas vara förfärade över att någon offentligt yttrat ett ord de dagligen själva uttalar. Här finns ingenting som inte går att mäta med instrument, här finns inga gudomar, här finns ingenting besjälat, här finns ingenting evigt och här finns ingenting som är heligt. Här finns inte heller någon plats för högre mening, drömmar, traditioner, ödesgemenskaper, tidlösa sanningar eller några sprickor i väggen. Denna värld – som för progressiva framstår som en varm, inbjudande och ombonad plats – var från början ett försök att reducera den mänskliga tillvaron till vetenskap och logik, men ironiskt nog har till och med dessa tilltänkta hörnstenar med tiden kommit att få stå tillbaka för de lögner, de kontradiktioner, den falskhet och den irrationalitet som kanske mer än någonting annat utmärker den endimensionella världen idag. Här åtnjuter därför visserligen vetenskapsmän och experter status som överstepräster, men med "vetenskapsman" menar man ofta någon som ägnar sig åt ideologiproduktion, och med "expert" avses inte sällan någon med fin titel som stryker makten medhårs genom att uttala sig i frågor som till sin natur är ideologiska snarare än någonting som tillhör det egna expertisområdet.
Paradoxalt nog är inte desto mindre den faustiska civilisationen och den endimensionella världen ohjälpligt sammanflätade, då det faustiska kynnets utåtriktade och expansiva natur i mångt och mycket är det direkta resultatet av att den energi som tidigare ägnats de högre dimensionerna frigjorts och därför kunnat läggas på det betydligt mer profana. Med Gud, själen och det transcendenta ur vägen kunde man lägga all sin kraft på att utveckla mer kraftfulla vapen, blicka ut i universum och utforska materiens byggstenar, vilket snabbt möjliggjorde till synes revolutionerande framsteg, men den expansion som blev resultatet var inte bara resultatet av en reträtt från de tidigare så centrala domäner som inte längre värdesattes, utan skulle med tiden också visa sig komma till priset av att man övergav sin mänsklighet för att i stället alltmer anta skepnaden av en av Charles Babbages differentialmaskiner. Till detta kommer att vetenskapen främst var en angelägenhet för de vetenskapsmän som förstod den, och för de potentater som förstod att slå mynt av dess landvinningar, varför visserligen samhället som helhet på många sätt förmådde dra nytta av den nya ordningen, men förändringen för gemene man inte sällan bestod i att världen avförtrollades samtidigt som han förväntades lämna sin hembygd för att kunna ta ett jobb vid en nyöppnad fabriks löpande band.
Ironiskt nog är det idag den dimensionsfattiga moderniteten som hotar vetenskapen. De högre dimensionerna har aldrig begränsat det positivistiska synsättet, utan bara tillhandahållit möjligheten till kompletterande perspektiv, varför utrymmet även för konventionell vetenskap i ett rum av högre dimension är lika stort som idag. I praktiken är det i stället modernitetens dimensionsfattigdom som med tiden lett till att vetenskapen fått stå tillbaka för lögner, varför också den faustiska expansionen med tiden alltmer kommit att förbytas till en reträtt även i den endimensionella världen. Vad som får människan att vantrivas i moderniteten är därför inte i första hand det välstånd eller den bekvämlighet denna erbjuder, utan att hon berövats på sitt naturliga habitat, och tvingas framleva sina dagar i ett endimensionellt fängelse där hon inte längre kan röra sig genom rummet på det sätt som faller sig naturligt för henne. Människan är i regel omedveten om detta, men i den konst och de artefakter äldre tider har lämnat efter sig skönjer hon inte desto mindre instinktivt ett eko av de dimensioner hon å ena sidan inte vet har gått förlorade, men å andra sidan utan att förstå hur eller varför ständigt längtar efter. I detta finner vi också förklaringen till att även åsynen av ett fotografi eller filmklipp med blott ett par årtionden på nacken ibland kan bli den moderna människan känslomässigt närmast övermäktig. Sådana minnen från det förgångna utgör inte sällan en mycket kraftfull påminnelse om att människans värld en gång i tiden rymde fler dimensioner än idag, vilket också är varför makten betraktar dem som farliga, och ständigt vill framhålla dem som underlägsna de endimensionella intryck den själv har att erbjuda.
¹ Eller som progressiva själva uttrycker det, tidens gång.
² Upplysningen är inte det enda historiska skede som aspirerar på titeln som dylik vattendelare, och man skulle med fördel även kunna framhålla renässansen, kristendomens genombrott och axialtiden som den centrala sådana.
³ Såvida de inte är teknokrater, republikaner, folkpartister, LinkedIn-fantaster och/eller ser ett visitkort späckat med bullshitmarkörer som senior, manager och fellow på som höjden av självförverkligande.
