Mina subversiva matematikprofessorer:
Förutsättningen för att en ångmaskin skall kunna producera mekaniskt arbete är till skillnad från vad de flesta tror inte värme, utan en skillnad i temperatur mellan maskinens olika komponenter. Utan tillgång till lågenergetisk kyla är mekanismen oförmögen att producera rörelse, och att människor kunnat ha stor nytta av ångmaskiner genom historien beror på att vi bor i en relativt lågentropisk värld med tillgång till både värme och kyla. I förlängningen gäller samma princip alltifrån bensinmotorer till fusionsreaktorer; meningsfull fysisk och psykisk aktivitet kan bara ske på platser där energin är ojämt fördelad. Det är också mot denna bakgrund man måste förstå den rörelse vi känner som migration.
Bortom de ekonomiska och kulturella invändningar som brukar framföras som argument mot den förda invandringspolitiken döljer sig nämligen en så gott som alltid förbisedd men inte desto mindre mycket grundläggande realitet, nämligen att invandringen till sin natur är ytterst paradoxal. Många påpekar i sammanhanget ofta helt riktigt att de strikt ekonomiska invändningarna mot invandringspolitiken är ytliga, materialistiska och i förlängningen därför också nihilistiska, men även de debattörer som framför invändningar på kulturell basis tenderar i regel att fokusera på vad som ytterst är symptom, och därmed också oavsiktligt bidra till att osynliggöra orsakerna till de problem den förda invandringspolitiken för med sig. För att förstå varför, måste man först förstå de mekanismer som gör att vissa länder utvecklat en sofistikerad civilisation medan andra förblivit fattiga, och varför dessa orsaker inte bara går långt bortom mat och klädsel, utan också långt bortom temperament, språk och världsåskådningar.
Att de nordeuropeiska länderna och deras döttrar på andra världsdelar blivit rika beror på att invånarna i dessa länder utmärkt sig för protestantisk arbetsmoral, låg tidspreferens och en mycket särpräglad form av egalitär individualism som möjliggjort den ur ett antropologiskt perspektiv mycket abnorma frånvaron av klaner. Att länder i Mellanöstern och Afrika däremot är fattiga och dysfunktionella beror i mångt och mycket på att de är de nordeuropeiska ländernas diametrala motsats; den protestantiska arbetsmoralen lyser med sin frånvaro, tidspreferensen är väldigt hög och starka klanlojaliter omöjliggör välfungerande institutioner. De väldigt markanta skillnaderna i livskvalitet och stabilitet som därmed uppstår mellan dessa regioner skapar därför starka incitament för människor från Mellanöstern och Afrika att migrera till Nordeuropa, men i denna migration finner vi också en olöslig självmotsägelse.
För de personer som invandrar till Nordeuropa är nämligen protestantisk arbetsmoral, låg tidspreferens och egalitär individualism i regel inte kulturella uttryck som utövar någon som helst attraktionskraft. Att de invandrar beror på att den rikedom och stabilitet som blir resultatet då andra människor är stöpta i en sådan kultur utövar en oemotståndlig lockelse på dem, men själva har de inte för avsikt att bli en del av denna kultur. Väl i Nordeuropa upprätthåller de allra flesta invandrare från Mellanöstern och Afrika den religion, den arbetsmoral, den tidspreferens och den syn på klanvälde de fostrats in i, vilket inte bara leder till att de själva inte kan bli en del av den nordeuropeiska framgångssagan, utan också till att deras närvaro undergräver den ömsesidiga tillit och strävsamhet som utgjort förutsättningarna för denna. Invandrarna trivs alldeles utmärkt med sin egen kultur, och vad som lockar dem med den nordeuropeiska är bara de sekundäreffekter de själva inte har för avsikt att bidra till.
Annorlunda uttryckt, att Nordeuropa utövar en så stor lockelse på migranter bottnar paradoxalt nog i just det faktum att nordeuropéernas kultur är i grunden inkompatibel med migranternas. Människor från Mellanöstern och Afrika söker sig inte till Nordeuropa trots de kulturkrockar som uppstår, utan just för att de respektive kulturerna är så i grunden oförenliga med varandra. De invandrare Nordeuropa lockar är precis de människor som inte är beredda att bidra till den rikedom och stabilitet som byggts upp i regionen, utan tvärtom de människor vilkas syn på klaner, gemensamma institutioner och arbete av nödvändighet kommer erodera förutsättningarna för samma institutioner, gemenskap och arbetsmoral. När en kritisk massa av invandrare från Mellanöstern och Afrika bosatt sig i Nordeuropa kommer de, genom sin närvaro, omintetgöra precis de kulturella förutsättningar som var anledningen till att de sökte sig till Nordeuropa från början, varför varken deras eller nordeuropéernas ättlingar kommer kunna få ett bättre liv än vad de hade fått om de stannade kvar hemma.
Om processen får fortgå kommer Nordeuropas länder med tiden att bli lika dysfunktionella och fattiga som sina motsvarigheter i Mellanöstern och Afrika, vilket paradoxalt nog också kommer få till följd att de personer som invandrat till dessa länder förlorar de fördelar de uppnått genom att göra detta. De fördelar för fattiga människor som invandringens tillskyndare åberopar kommer med andra ord snabbt gå om intet till följd av samma invandring, varefter inga sådana fördelar längre kan uppnås. De fördelar invandringen erbjuder invandrarna själva är med andra ord ytterst kortvariga, men det pris andra kommer tvingas betala för nämnda kortvariga fördelar är däremot inte bara skyhögt, utan kommer därtill få bäras av väldigt många generationer.
