Mina söndagsseglare:
När en demokratisk president precis dragit sig ur det land en av hans republikanska företrädare en gång invaderade kan det vid första anblick framstå som att allt är som vanligt. Att republikaner är hökar och demokrater duvor är inte bara en föreställning med gamla anor, utan också en uppfattning så utbredd att den allmänt tas för självklar. Historiskt är den också helt korrekt, emedan Republikanerna är det amerikanska parti som idag fyller funktionen av Tories, medan Demokraterna fyller funktionen av Whigs. Inom ramen för en liberal hegemoni har av hävd två av torypartiers primära funktioner varit att dels rädda sina whigrivaler från sig själva när de (såsom de ofta blir) blir alltför radikala till och med för sitt eget bästa, dels att rädda nationen från yttre hot i tider av ofred, oro och instabilitet. Följaktligen hade alla whigpartiers moder mer eller mindre monopol på makten i Storbritannien under stora delar av det klassiskt liberala 1700-talet, ända tills den franska revolutionen bröt ut.
Förfärade över den attraktionskraft den jakobinska sirensången från kontinenten plötsligt visade sig utöva på ledande whigföreträdare tillsatte det brittiska folket en toryministär, som inte bara fick i uppdrag att värna arvet från 1688 års whigrevolution, utan också att leda de årtionden av krigföring mot först revolutionärernas och därefter Napoleons värnpliktsarméer som följde, och det skulle ta närmare ett halvsekel¹ innan Whigs fick britternas förtroende att bilda regering igen. Mönstret höll i sig; under Krim- och boerkrigen skulle Storbritannien återigen komma att ledas av toryministärer. Första världskriget utbröt visserligen när en whigministär hade vakten, men denna visade sig snabbt inte vara uppgiften mogen, och tvingades därför alltmer förlita sig på torystöd. När det andra världskriget nalkades överlät britterna inte bara åt Tories att leda landet, utan den i deras ögon alldeles för veke Neville Chamberlain ersattes därtill snart av den aristokratiske ärketoryn Winston Churchill. När Argentina många år senare ockuperade Falklandsöarna var det likaså en toryledare som till vänsterns förfäran valde att gå i krig för att återerövra dem, någonting som starkt bidrog till att en impopulär och uträknad regering mycket oväntat vann folkets hjärtan och därmed kunde genomföra sitt program för att ge ett av radikalt whigstyre² svårt sargat Storbritannien självförtroendet åter.
Att rollerna av Tories och Whigs i Amerika fylls av Republikanerna respektive Demokraterna gör det i ljuset av detta naturligt att utgå från att det är Republikanerna som är det mer krigiska av de båda partierna. Den gängse bilden av dem tycks som vi precis har sett bekräftas även av historien, men problemet med denna bild är bara att det bakomliggande statistiska underlaget begränsar sig till Ronald Reagan och George Bush den yngre. Sedan Franklin Delano Roosevelts revolution på 1930-talet är det i själva verket Demokraterna som övertagit rollen som det parti som med vapenmakt försvarar, främjar och expanderar det amerikanska imperiets intressen. Hade mönstret stått sig hade det amerikanska folket gett Roosevelt silkessnöret 1936 eller 1940, i syfte att låta Tories sköta den kraftmätning alla kunde se skulle komma. I stället fick inte bara FDR gång på gång förnyat förtroende, utan var därtill en mycket drivande kraft bakom den amerikanska inblandningen i kriget. Till detta kommer att det Manhattanprojekt som slutade med att två japanska städer förintades under svampmoln sett med historikerns glasögon var ett skolboksexempel på en toryoperation. Bortsett från, det vill säga, den lilla detaljen att atombomben från början till slut var en whigbaby.
Detta avsteg från tingens naturliga ordning upphörde inte i och med krigsslutet, utan tvärtom var både pax americana och Vietnamkriget whigfalangens projekt. När Kennedy kom till makten och hans minst sagt ljumma stöd för Eisenhoweradministrationens planerade invasion av Kuba ledde till att Grisbukten slutade med fiasko tog måhända visserligen många detta till intäkt för att den gamla ordningen nu var återställd, men när den nya whigregimen halvtannat år senare under Kubakrisen drev världen till randen av kärnvapenkrig blev det tydligt att så inte var fallet. När Vietnam utvecklades till ett amerikanskt trauma blev det den enligt whighistorieskrivningen så vårdslöse och hänsynslöse republikanen Richard Nixon som till slut fick göra slut på den så impopulära värnplikten och avsluta kriget, och det var ironiskt nog under Reagans tid vid makten som whigpresidenten Jimmy Carters försök att återupprätta en infrastruktur som vid behov skulle möjliggöra att värnplikten återupptogs förvandlades till en tandlös papperstiger. Annorlunda uttryckt, att 2016 års presidentval stod mellan en krigisk whigkandidat och hennes isolationistiske toryrival var inte ett uttryck för någonting nytt, utan speglade tvärtom ett mönster som hade stått sig ända sedan det idag så famösa 1930-talet.
Vad förklarar då det faktum att varken Tories eller Whigs längre uppfyller sina historiska roller, och att ingenting därför längre är vad det synes vara? Svaret återfinns i 1932 års presidentval, och det faktum att amerikanerna då av skäl som hade betydligt mer med plånboksfrågor än geopolitiska spörsmål att göra röstade fram en ledare som bröt med alla konventioner och därför kom att leda världen in på en helt ny väg. Det demokratiska parti Franklin Delano Roosevelt tog över hade allt sedan inbördeskriget varit mycket marginaliserat och en plattform ingen opportunistisk maktspelare valde att göra till sin, men under hans rekordlånga tid vid makten skulle allt detta komma att förändras. Liksom Lincoln före honom kom Roosevelt att i grunden omdefiniera vad för sorts statsbildning Amerika faktiskt var. Demokraterna blev till det nya etablissemangspartiet, landet övertog Storbritanniens roll som världshegemon och utan att ett ord i den ändrades kom konstitutionen under hans tid vid makten att betyda någonting helt annat än vad som hade varit fallet under företrädaren Herbert Hoovers tid vid makten. När FDR dog var USA ett whigimperium för vilket ingenting mindre än världsherravälde var gott nog, och Demokraterna var nu det parti som hade till uppdrag att värna denna ordning. På senare år har även gamla torybastioner inom ramen för den djupa staten såsom säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten fallit i whigpartiernas händer, varför den rooseveltska revolutionen idag får sägas ha nått sin logiska slutpunkt.
1930-talet omgärdas av stora mängder hysteriskt brus vars syfte är att förvirra, skrämma och distrahera, men den som spetsar sina öron förmår emellanåt, när förhållandena i jonosfären är gynsamma, skönja en klar och tydlig äkta signal begravd under allt detta brus. Den verkliga läxan från 1930-talet är att det var då progressivismen tog på sig hårdhandskarna och med bred New York-dialekt utbrast "No more Mr. Nice Guy!" Den hänsynslöshet med vilken man skulle komma att bekämpa sina fiender under det krig som då var i annalkande skulle också bli den hänsynslöshet med vilken man i framtiden kom att bekämpa alla sina upplevda fiender, motståndare och rivaler, och detta alldeles oavsett hur lite eller mycket gemensamt dessa råkade ha med andra världskrigets axelmakter. Dessa har påfallande ofta haft väldigt lite gemensamt med de faktiska fienderna, men när tories och whigs inte längre håller sig till sina historiska roller, och när det är whigs som får till uppdrag att leda i orostider, finns det heller inte längre någon som kan rädda whigs från sig själva, varför det tilltagande kaos som gömmer sig bakom den ockulta whighistoriska metafysiken allt sedan den roosveltska revolutionen också kommit att breda ut sig snabbare än någonsin tidigare.
¹ Med undantag för ett enstaka år av fiaskoartat whigstyre.
² Ingen bör låta sig luras av det faktum att det brittiska whigpartiet vid denna tid formellt hette "Labour".
